Recension: Pan 3D

I en blandning av Mad Max, Indiana Jones och A Knight’s Tale försöker regissör Joe Wright blåsa ”friskt” liv i klassikern Peter Pan, uppenbarligen för att det klassiska äventyret ska fängsla dagens ungdom. Lyckas han? Nej.

Vi får se historien om den unge barnhemspojken Peter, innan han blev Peter Pan i Neverland. Alla pojkarna på barnhemmet kidnappas av den onde Kapten Svartskägg (Hugh Jackman) och transporteras till det mytomspunna drömlandet Neverland där pojkar aldrig växer upp – trodde vi. Men i den här versionen fraktas de dit för tvångsarbete i djupa gruvor i jakt på älvstoft – för älvstoft gör att man blir evigt ung.

Efter den pråliga starten sjunker spänningskurvan – och intresset – för varje minut. Om både manusförfattaren och regissören ständigt var höga på LSD under produktionen vet vi inte, men det är mycket som tyder på det. Här vräks det på med ett ständigt tröttsamt kaos, utan mål eller mening, och den ena scenen är mer färgsprakande vulgär än den andra. Vi har sett scener i Fear and Loathing in Las Vegas som är lugnare och mer logiska än i Pan! Inte minst blev vi ”fascinerade” av en ballerina-aktig Jackman – försökte de få honom att se ut som transvestit?

Om handlingen saknar fokus och en bra historia så är inte skådespelarprestationerna (med ett undantag) heller något att skryta om. Jackman spelar över pinsamt mycket och Garret Hedlund är en blek och ytterst karikerad Indiana Jones, både när det gäller dialog och gester. Även Pan själv, Levi Miller, är överdrivet teatralisk. Däremot bli vi verkligen imponerade av Rooney Mara som Tiger Lily. Mer fascinerande galen och kaotisk än bra, men för underhållningsvärdet av hennes närvarokänsla delar vi trots allt ut 3 svaga stjärnor.

Det häftiga surroundspåret (Dolby 7.1) imponerar med fyllighet, djup och precision. Bilden ska man inte heller underskatta och 3D ger filmen ett välbehövlig djup. Det är dock ganska skralt med bonusmaterial, bara kommentatorsspår och fyra väldigt korta minidokumentärer.