: Fujifilm X-Pro2

Den amerikanska fotografen Irving Penn träffade en gång den inte helt okände författaren Ernest Hemingway. Han beundrade Penns bilder och frågade vilket slags kamera han använde. Penn svarade:

– Dina romaner är lysande, vilket slags skrivmaskin använder du?

Sensmoralen är att det inte är så viktigt vad du skriver på, eller fotograferar med, så länge du vet vad du håller på med och behärskar ditt område.

Sanningen är dock att både Penn och Hemingway använde sig av det som passade jobbet bäst. Penn föredrog Rolleiflex till en del och Hasselblad till annat. Och Hemingway skrev sina noveller och böcker på olika skrivmaskiner. Corona #3, Underwood eller Halda, helt beroende på vad som passade och fanns till hands.

Fotografer anpassar sig också. Det är knappast någon fotograf som tar med en Leica M med ramsökare och manuell fokus för att göra ett jobb på ett sportevenemang, där snabba spegelreflexer som Nikon D5 eller Canon EOS 1Dx är betydligt bättre val.

Men till porträtt, bröllop, reportage, gatu- eller resefotografering är en liten och lätt kamera oftast att föredra före en stor och tung spegelreflex.

Det är dessa målgrupper som Fujifilms nya proffskamera passar bäst till. En kamera vars retrodesign liknar en Leica M men som är utrustad med snabb autofokus, hög bildhastighet och en lysande hybridsökare. Som kan växla mellan en optisk ramsökare och elektronisk OLED-sökare med en fingerrörelse.

Retrodesignen som Fujifilm har valt åt nya X-Pro2 såg vi för första gången i kompaktkameran X100 – numera X100T – som också har hybridsökare. Men den har fast brännvidd, så när X-Pro1 släpptes 2012 och hade utbytbar optik så visade Fujifilm att de menade allvar med sin satsning på små och avancerade kameror för erfarna fotografer.

Fujifilm X-Pro1 hade en unik, 16-megapixlars bildsensor utan lågpassfilter och utan Bayer-mönstrad placering av RGB-sensorerna. Fotosensorernas olika färger var placerade i ett mer slumpartat mönster, som gjorde att kameran klarade sig utan lågpassfilter och fick bättre detaljskärpa utan moirémönster. Som lågpassfiltret i normala fall filtrerar bort.

Även om X-Pro1 var användarvänlig och hade en oklanderlig bildkvalitet så var den långsam, manuell fokus var nästan hopplös att använda och autofokuseringen höll inte måttet. Uppdateringar av programvaran medförde vissa förbättringar, men det är inte förrän med X-Pro2 som Fujifilm verkligen har en kamera som på allvar kan slåss mot både Leica M och highend-spegelreflexer.

Nu teknik och bättre skötsel

Här får man alltså en kamera som liknar föregångaren nästan på pricken men där allt – allt! – på insidan är utbytt mot helt ny teknik.

Ny 24-megapixlars X Trans CMOS III-bildsensor, ny processor, 1/8 000 s slutare (och elektronisk ner till 1/32 000 s), ny hybridsökare, nya fokussensorer och nytt menysystem. Helt enkelt allt som betyder något för respons, hastighet, bildkvalitet och användarvänlighet.

Allt detta har lett till att kameran har hoppat upp en prisklass, 18 000 kronor för kamerahuset eller 20 000 med nya Fujinon XF 35 mm/f2-objektivet är inte billigt. Men så har den nästan inga naturliga konkurrenter med motsvarande egenskaper.

X-Pro2, som är byggd för hand i Japan, har växt ett par millimeter åt alla håll, de som är bekanta med föregångaren kommer att notera att det yttre också har genomgått förändringar, de flesta av dem till det bättre. Den är också väderskyddad på omfattande 71 ställen där vatten och smuts kan tränga in.

Bland annat har ett tryckkänsligt inställningshjul fått plats på fronten, som sitter ovanför ett större och bättre handgrepp (det finns även ett större grepp som heter MHG-XPRO2 och ger ett ännu bättre tag om kameran). Hjulet hade med fördel kunnat vara placerat längre in på framsidan, för så som det sitter nu är det så nära högerkanten att man måste böja långfingret för att använda det.

Motsvarande inställningshjul på baksidan är också tryckkänsligt – tryck för att bekräfta val – och knappraden som X-Pro1 hade på vänster sida om skärmen har flyttat till höger. Knapparna ger efter med lagom motstånd men det är obegripligt varför det inte går att låsa eller åtminstone ha trögare klickstopp i hjulet för exponeringskompensation längst till höger på toppen. Det snurrar alldeles för lätt och jag upptäckte ofta att det inte stod i rätt läge.

Klassisk ISO-ratt

I övrigt är Fujifilms retrodesign otroligt välgjord. De har till och med integrerat det klassiska ISO-hjulet i slutartidshjulet. Hela 32 smådelar behövs för att man ska kunna dra upp den yttre ringen och ändra ISO-värdet – från 100 till 25 600. Väldigt cool för de som minns äldre analoga kameror, men mer kuriosa än praktiskt.

Då är det bra att man kan lagra tre olika ISO-parametrar, som kan läggas på en av de sex programmerbara knapparna, och snabbt ändra ljuskänslighet.

Den nya sökaren har tydliga ramar för fasta brännvidder. En tryckning med brytaren vid sidan av handgreppet växlar till elektronisk sökare, som är mer praktisk för exempelvis makro- och teleobjektiv, men också när man vill kolla ”live” hur inställningar och filmsimuleringar kommer att se ut innan man tar bilden.

Den optiska sökaren är inte så lätt att fokusera med manuellt, där kan man lägga in ett förstorat utsnitt i hörnet som löser problemet. Tryck bara samma brytare åt andra hållet för att visa den lilla elektroniska sökarbilden i hörnet.

Sökarutsnittet är stort och bildkvaliteten mycket hög. Fuji hävdar att uppdateringsfrekvensen är förbättrad till 85 bildrutor/s och det märks. Det finns knappt någon fördröjning, inte i bildserier heller, och färgåtergivningen och brusdämpningen är väl optimerad.

Blixtsnabb

Ny processor har gjort det möjligt att höja bildhastigheten till åtta bilder i sekunden, men desto viktigare är att kameran har fått ett betydligt bättre autofokussystem. X-Pro2 har ett hybridsystem med 273 fokuspunkter fördelade över halva bildytan och 77 av dem är fördelade över bildytans centrum.

Dessa fokuspunkter kan man välja själv med hjälp av den geniala joysticken på baksidan och det går också att ange storleken på fokuspunkten. Mindre är bättre när man behöver mer exakt skärpa i exempelvis små områden, som ett öga. Man kan också välja grupper av fokuspunkter som kan flyttas runt, vilket är praktiskt när man ska plåta rörliga motiv.

Och när vi ändå pratar om rörliga motiv: fokusspårningen (välj AF-C på knappen på fronten) känns betydligt snabbare med det nya Fujinon XF 35 mm/f2-objektivet än med 90 mm/f2 som jag också testade kameran med. Utöver 56 mm/f1,2 och 23 mm/f1,4 och 16 mm/f1,4. Antalet bilder som togs med 90 mm-objektivet var helt enkelt för få för att kunna dra någon reell slutsats. Jag var alltså tvungen att testa med nya XF 300 mm också, för att få en bättre känsla för autofokuseringens egenskaper. Men den är som sagt blixtsnabb med 35 mm/f2 och enormt mycket bättre än föregångarens autofokus.

X-Pro2 har äntligen fått två kortplatser som kan konfigureras att säkerhetskopiera filer på ett extrakort eller att lagra råfiler på det ena och JPEG på det andra.

Som förväntat har Fuji inte satsat stort på video i den här kameran heller. Det är fortfarande 1080p-HD-video som gäller – här med 24, 25, 30, 50 eller 60 bildrutor per sekund och upp till 36 Mbit/s datahastighet – och inte 4K-video. Eller val av videoformat och videokvalitet eller okomprimerad HDMI-utgång. Men mikrofoningång, det har den fått.

Efter ett par veckor med X-Pro2 har kameran nästan blivit en förlängning av min högerhand. De flesta kontrollerna har jag vant mig vid för länge sedan. Den praktiska joysticken är nästan oumbärlig och sökarens ramutsnitt med exempelvis 35 mm ger mig en stor yta att komponera mina bilder på. Jag stängde av allt som blinkar och piper samt skärmens bildvisning. Då är responsen så omedelbar att föregångaren X-Pro1 nästan känns som ett dåligt skämt om man jämför. Fujifilm har lyckats helt fenomenalt med att göra X-Pro2 till den kamera som föregångaren skulle ha varit, och en kamera som konkurrenterna bör se upp för.

Det är bara att titta på bilderna så inser man att Fujifilm ligger helt i täten även när det gäller bildkvalitet.

Bildkvalitet

Det är främst två saker man lägger märke till när man tittar på bildfilerna från X-Pro2. Mängden brus vid hög ljuskänslighet är märkbart bättre kontrollerad och den höjda detaljskärpan skapar en tydligare känsla av djup – 3D – i bilden.

Färgåtergivningen och bilddynamiken är också bättre, och enligt min åsikt fullt i klass med fullformatkameror från Sony och Nikon. Brus syns till exempel inte särskilt tydligt förrän vid ISO 6400, och bara marginellt vid ISO 12800 om man jämför med Sony a7r II eller a7s och Nikon D750.

Bilddynamiken är också i klass med de bästa och färgåtergivningen är om möjligt ännu bättre än det allra mesta vi har testat. Bilderna ger en känsla av att vara tagna i mellanformat med mycket större bildsensorer (30 x 44 mm) i stället för småbildsformatet APS-C (15,6 x 23,6 mm), eftersom de ser så silkeslena och naturliga ut och inte är överprocessade för att dölja fel och brister från sensorkonstruktionen.

Tittar man på råfilerna så har fotografen stort spelrum under efterbehandlingen. Men intressant nog är det påfallande liten skillnad mellan rå- och JPEG-filer. Vilket återigen vittnar om att Fujis ingenjörer inte har tyckt att det varit nödvändigt med omfattande bearbetning av JPEG-filerna.

Färgbalans, skuggor, högdager och kontrast tål mycket redigering och de som behöver sådan är förmodligen tacksamma för dynamikomfånget från bildfilerna som gör det möjligt. Det uppskattar säkert mode-, bröllops- och landskapsfotografer.

Men detta är en kamera med ett brett användningsområde. Den är inte särskilt stor och ur den synvinkeln är den diskret nog för glida in obemärkt i miljöer där man helst vill fotografera ifred. Det knäpper inte i spegel och slutare när man tar bildserier och den är gott och väl tillräckligt snabb för att hänga med i omgivningar där saker och ting händer fort.

Fujifilm har länge varit kända för sina lyckade filmsimuleringar av diafilmer, Velvia, Provia och Astia, och här kommer en till: Acros, som simulerar svartvit film med mjukare gråtoner och djupsvart bakgrund. På den kan man lägga gul, röd eller grön filtereffekt, allt enligt önskad tonalitet. Till exempel ger det gröna filtret (som alltså inte alls ger gröna bilder) mjukare hudtoner.

Fullvuxen proffskamera

Den fantastiska hybridsökaren, den praktiska lätthanterligheten och inte minst bildkvaliteten, bidrar till att göra Fujifilm X-Pro2 till en synnerligen lyckad systemkamera. Åtminstone för dem som inte behöver 10 000 skarpa bilder från sportevenemang varje dag. För de flesta andra, såväl amatörer som proffs, är detta en kamera som klarar de flesta uppgifter bättre än många andra kameror.

Ibland spelar det nämligen roll vad man fotograferar med.