Recension: Spectre

Skepsisen var stor från en nästan samlad publik och en enhällig press när den blonde mannen med ”boxaransikte”, Daniel Craig, offentliggjordes som efterträdaren till Pierce Brosnan. Men i CasinoRoyale (2006) tystade han all kritik och introducerade oss för en mer modern Bond.

Craig-eran har gett oss en mer realistisk (om det ordet ens går att använda för att beskriva 00-agenten?) och hårdare men mer sårbar Bond, som dyker upp med såriga knogar, brutna revben och har problem med fysiken – och psyket. Vår hjälte tampas med inre demoner och själsliga sår från det förflutna och är en ensamvarg som uppenbart dricker för många Martinis och (fortfarande) lägrar kvinnor (”The things I do for Queen and Country!) men på samma gång har tröttnat på allt hemlighetsmakeri, spelet och de ändlösa morden. Utbränd är väl modeordet som beskriver 007 anno 2015.

Spöken från det förflutna
Britten Sam Mendes (som också stod för regin av Skyfall) har gett oss en ännu mer sårbar och mänsklig James Bond, en agent som uppenbarligen plågas av sitt förflutna, en ensamvarg som dövar smärta med sina drinkar och flyktiga kvinnobekantskaper. Men som trots allt inte kan leva något annat liv än det han alltid har gjort, ständigt på jakt efter skurkar och fiender till Hennes Majestät Drottningen.

Precis som i Skyfall spelar Bonds okända förflutna en central roll i handlingen i Spectre. Titeln anspelar på det världsomspännande brottssyndikat som 007 har varit på jakt efter – och blivit jagad av – i många av de tidigare filmerna (From Russia With Love, Thunderball, You Only Live Twice, On Her Majesty’s Secret Service, Diamonds Are Forever och For Your Eyes Only) och som nu dyker upp igen och helt tidsenligt ägnar sig åt digital övervakning av allt och alla. Dessutom har skurkarna skaffat sig mäktiga allierade vilket gör det svårt för Bond att veta vem han kan lita på.

I Spectre knyts alla lösa trådar från Craig-filmerna ihop. Vi har fått se en hel del vaga antydningar i både Casino Royale, Quantum of Solace och Skyfall, och nu ser vi hela bilden och kan konstatera att pusselbitarna faktiskt hänger ihop.

Föråldrad?
I slutet av Skyfall låg MI6 bombat i ruiner, högsta chefen M (Judi Dench) dödades och politiska krafter betraktade 00-agenterna som dinosaurier som borde läggas ner. När vi möter Bond igen befinner han sig i Mexiko på ett uppdrag som nya M (Ralph Fiennes) inte känner till. Officiellt är han på semester …

Med 007 på inofficiellt uppdrag (postumt ”beordrad” av den förra M) får vi den se den läckraste Bond-scenen genom tiderna! I jakten på lönnmördaren från ”Spectre” följer vi Bond på ”De dödas dag” i Mexico City, i en scen som är så snyggt koreograferad och filmad att den tar andan ur oss! I en närmare 7 minuter lång scen får vi se Bond och hundratals statister utan ett enda klipp! Scenen utstrålar elegans, drama, spänning och humor. Wow, en sådan början!

Sedan bär det, på känt Bond-manér, i väg nästan jorden runt på jakt efter den okände ledaren för Spectre, Oberhauser (Christoph Waltz). Bond får viktig information från lönnmördar-änkan Lucia (Monica Bellucci) och Mr Whites dotter, Madeleine Swann (Léa Seydoux, Blå är den varmaste färgen).

Filmen saknar inte spektakulära actionscener, eller ett bitvis högt tempo, men för att vara en Bond-film tar den ofta tid på sig att lugna ner tempot och låter oss komma ännu närmare individen James Bond. Detta är ett grepp som regissör Mendes (American Beauty) bemästrar ut i fingerspetsarna: han låter kameran vila elegant, ger karaktärerna tid att andas och saktar till och med ner tempot i en häftig biljakt! Modigt, men det fungerar!

Hyllning till 007
Spectre är fullproppad av mer eller mindre dolda referenser till klassiska Bond-filmer och -scener. Från det helt uppenbara med tydligt fokus på den kriminella organisationen, där högsta chefen har den klassiska vita katten i knät, till klara anspelningar från On Her Majestys Secret Service (1969, George Lazenby) och kliniken uppe i den otillgängliga bergsmiljön, till helikopterscenen i For Your Eyes Only, och tågscenen som nästan är direkt hämtad från striden mellan Bond (Roger Moore) och Jaws (Richard Kiel) i The Spy Who Loved Me (1977). Dessutom är Q mycket närvarande och 007 får slänga ur sig sarkastiska kommentarer om alla specialeffekter, och tar till och med en vända i den klassiska Aston Martin-bilen från Goldfinger (som sköts i småbitar i Skyfall). Nya Moneypenny (Naomie Harris) är en karaktär som påminner om den klassiska Moneypenny (Lois Maxwell) som försummas och får uppskattas alldeles för lite av både M och 007.

Snyggt med massor av referenser och flörtar med gamla goda tiden, men de gagnar inte filmen om dess enda funktion är att 007-nördar ska nicka gillande. Därmed inte sagt att så är fallet hela tiden, men bitvis verkar alla anspelningar till det förflutna mest som just sådana, utan att tillföra berättelsen något. Framför allt känns tågscenen genom öknen helt meningslös. Varför i hela friden tar han inte ett litet flygplan eller en helikopter i stället?

Skurkar och brudar
Att välja Christoph Waltz som filmens mystiska ärkeskurk var vi redan i förväg övertygade om att det skulle vara en fullträff, och mannen från bland annat Inglorious Basterds och Django Unchainedgör ingen besviken den här gången heller.

Elegant, vältaligt och en helt perfekt psykopat (undrar just om det kan betraktas som en komplimang?) är han lysande som ledaren för ”Spectre”. Vi hade däremot gärna sett att han fått lite mer tid på vita duken, med tanke på hur fin och obehaglig psykopat, som bemästrar varje liten min, han är. Men varför de har valt att lägga in en så explicit våldsscen (i rena rama Game of Thrones-stil), som bryter med det mesta som Bond står för, är helt obegripligt.

När det gäller de mytomspunna Bond-brudarna så har valet denna gång fallit på medelålders Monica Bellucci och stjärnskottet Léa Seydoux. Bellucci gör ingen besviken, men vi begriper inte riktigt varför hon är med med tanke på att hon bara har 2–3 minuter i rampljuset. Seydoux har dock en mycket större roll, hon sitter inte bara inne med viktig information om Spectre utan följer också med på jakten – och får så småningom samma unika position i Bond-världen som Diana Rigg hade i On Her Majesty’s Secret Service. Seydoux gör en gedigen roll, som något överraskande är en lite mer klassisk Bond-brud än vad vi har blivit vana vid på sista tiden. Här är det 007 som måste rädda henne.

Craig gör, ännu en gång, en genomstabil tolkning av den erfarne agenten. Med det sagt så hade vi föredragit lite mindre stenansikte och lite mer av charmen som Sean Connery utstrålade.

Fortfarande plats för Bond?
I vår moderna filmtid, med fler hjältar och actionhjältar än någonsin, där många av dem kämpar om att ”stjäla” lite av 007:s unika ställning (bland annat Jason Bourne, Mission: Impossible och Taken), har det med tiden blivit svårt för Bond-producenterna att lägga sig rätt, något vi på allvar såg under Brosnan-eran när de försökte omdefiniera Bond och ge honom en relevant position efter Kalla kriget.

Med de nya grepp som gjorts efter Craig kom med finns det definitivt fortfarande plats för 007. Han är modernare, mer sårbar och inte längre ofelbar, men har behållit karaktärsdragen som härligt politisk inkorrekt, chauvinistisk kvinnojägare och alkis, med torr humor och en ovanlig överlevnadsförmåga. Craig själv har sagt att han hellre skulle skära av sig pulsådrorna än att ännu en gång sätta på sig den vita smokingen och beställa en torr Martini – det ska vi nog ta med nypa salt, han har trots alls efter samtliga av de tre senaste filmerna sagt att han ska pensionera sig.

Vi hoppas innerligt att han fortsätter, och mer än gärna gör fler filmer med den sofistikerade och sublima Sam Mendes i regissörsstolen så att vi kan återigen höra: ”My name is Bond, James Bond.”

Sammantaget är Spectre en oerhört sofistikerad Bond-film som ger oss nya nyanser av den komplexa spionen, härligt foto och klippning, ett spännande driv och intressanta och underhållande karaktärer, fast med lite överdrivet mycket nostalgi. Fortfarande toppenbra underhållning som ser till att betyget blir fem stabila stjärnor!

Bildkvaliteten är fullständigt felfri, sällsynt skarp och har ovanligt naturtrogna färger och en svärta som imponerar i alla element och scener. Det häftiga ljudspåret som ackompanjerar en modern Bond-film behöver inte skämmas i den här Blu-ray-versionen. Surroundljudet (DTS 7.1) ger full utdelning med en komplex ljudbild. Allt är korrekt, från den tystaste viskningen till den mullrande basen i häftiga explosioner. Referenskvalitet!

På bonusfronten blir vi däremot avsnästa med en 20-minuters dokumentär om den otroliga öppningsscenen, trailers och ett par korta intervjuer. Räkna med en specialversion så småningom.