Den moderna bläckstråleskrivaren är ett genialt redskap för både kreativt och praktiskt arbete. För ett par hundralappar – eller tusenlappar om man vill ha något riktigt sofistikerat – kan vi göra hemma på skrivbordet vad som förut krävde ett fotolabb eller ett boktryckeri.

En 3D-skrivare ger kreativiteten en helt ny dimension – bokstavligt talat. Med en sådan på skrivbordet kan vi förverkliga idéerna till handgriplig, fysisk verklighet. Ett nytt handtag till skåpet? En spelbricka till ungarna? Eller prototypen på nästa stora pryl? Allt går att göra på ett ögonblick med en 3D-skrivare.

3D-skivarna har kommit långt sedan de första modellerna dök upp kring millennieskiftet. De första som kom var lika stora som frysboxar, kostade hundratusentals kronor och printade med gipspulver vilket innebar att modellerna varken tålde vatten eller att man rörde vid dem. Nu för tiden kan man köpa en 3D-skrivare för samma pengar som en bläckstråleskrivare kostade för ett par år sedan. Den är tillräckligt liten för att få plats på skrivbordet och de utskrivna modellerna är tillräckligt hållbara för att kunna användas till vardags. Men om 3D-skrivaren har blivit en vardagssak är en annan fråga.

De senaste åren har 3D-skrivare gått från att vara nördarnas dröm till nästan-mainstream. Men bara nästan. Även om vi upprepade gånger har skrivit att NU är den billiga 3D-skrivaren till hemmet en verklighet så har det stora kommersiella genombrottet låtit vänta på sig. Man behöver inte längre importera sin skrivare från USA, men man hittar dem ännu så länge inte på rea-pallarna i elektronikvaruhusen.

 

Detta är bara början

Rent tekniskt befinner vi oss fortfarande i 3D-skrivandets barndom. I romanen ”The Diamond Age” av Neal Stephenson har varje hushåll en ”matter compiler” stående på köksbordet. Maskinen kan framställa vad som helst genom att bygga det en kolatom i taget. Där är vi inte riktigt ännu!

Testdeltagarna kan bara skriva ut med en eller högst två färger i taget. Materialet är en tråd av plast (filament) som köps på rulle. Det finns 3D-skrivare som arbetar med andra material, till och med metaller, men de som är med i detta test klarar bara PLA- (Polyactric Acid) och ABS-plast. Att blanda färger är omöjligt, så om du ska byta färg för hand från en filamentfärg till en annan så är det en process som tar flera minuter och kräver nedkylning och uppvärmning av extrudern (”skrivarhuvudet”). Den fysiska upplösningen är också begränsad. En lagertjocklek på 0,1–0,2 mm motsvarar 250 respektive 125 dpi. Därför har de utskrivna modellerna en lite vågig yta.

Läget kan bäst jämföras med när de första färgbläckstråleskrivarna kom på 90-talet. De kostade för övrigt ungefär lika mycket som 3D-skrivare gör i dag.

Även när det gäller mjukvara är det en bit kvar. Programmen varierar från ganska svåra till våldsamt komplicerade att använda. Vägen från 3D-modell till färdig figur består av flera avancerade steg. Och även om man gör dem så blir resultatet ändå ofta en sned stapel av plast eller ingenting alls.

Lägg därtill att 3D-skrivarna är långsamma, högljudda och fyller rummet med en doft av smält plast, så kan du räkna med att betraktas som ”first mover” om du köper en.

Med det sagt så ger 3D-skrivaren trots allt helt nya och unika möjligheter att förvandla idéer till verklighet och att framställa fysiska saker ur tomma luften (och lite plastsnöre). Tekniken har fortfarande en bra bit kvar men så fort skrivaren har dykt upp hemma så visar sig omgivningen vara fylld av små problem som kan lösas med en specialtillverkad grunka eller ett nytt fäste.

 

Så testade vi

Den danska redaktionen ljöd dag och natt av ljudet av servomotorer när skrivarna sattes i arbete med både enkla och avancerade 3D-modeller. Testprocessen var lite annorlunda och inlärningskurvan aningen brantare än vi är vana vid, eftersom det i första hand gällde att få ut någonting alls ur skrivarna. Vilket var svårare med vissa än andra.

 

Programvara

Den tillhörande programvaran, som skulle laddas ner från tillverkarna eller tredje part, testades också för att undersöka funktioner och användarvänlighet. Och det stod ganska så snabbt klart att de skulle bedömas efter en helt annan skala än sedvanligt. 3D-skrivare i den här prisklassen används oftast av konstruktörer och open source-anhängare som betraktar det som en del av nöjet att sätta sig in i de allra minsta detaljerna och om nödvändigt anpassa både hårdvara och mjukvara.

Man behöver dock inte vara varken ingenjör eller programmerare för att använda en 3D-skrivare. Men räkna med att tillbringa en hel del mer tid än med normala prylar innan allting fungerar som det ska. I synnerhet om du väljer en av de billiga modellerna. Prisskillnaden återspeglas nämligen inte så mycket i precisionen som i användarvänlighet och automatiska funktioner som gör det enklare att komma igång.