: Vienna Acoustics Beethoven Concert Grand Symphony Edition

Jag minns mitt första möte med Vienna Acoustics mycket väl, det var på en highend-utställning i Chicago för mer än 15 år sedan. Det var den tidens toppmodell Mahler som fick sjunga ut i full vigör, med potent förstärkeri från Audio Research bakom spakarna. Aldrig i hela mitt liv hade jag hört ett bättre mellanregister. Sångrösten kom inte ut ur högtalarna, den fanns där. I rummet. Uppstånden som från ingenstans. Inte ihålig, inte vass, inte monitor-aktig. Att beskriva ljudets karaktär var nästan omöjligt, för det lät bara naturligt. Den här upplevelsen har för alltid satt sina spår i mig, som ett slags måttstock för realistiskt ljud. Flera fina ljudupplevelser har kommit och gått, men mötet med Mahler glömmer jag aldrig.

Vi spolar fram till nutid, och ännu en gång sitter jag i fåtöljen framför ett högtalarpar från Wiens främsta högtalarkonstruktörer. Den här gången är det reinkarnationen av Beethoven som spelar. Närmare bestämt den nya utgåvan med det långa namnet Concert Grand Symphony Edition. Som om parallellen till klassiska kompositören inte redan var tydlig nog!

 

Förbättrad klassiker

If it ain’t broken, don’t fix it, finns det en gyllene regel som säger. Det är ett motto som de tycks följa till punkt och pricka hos Vienna Acoustics. Den österrikiska tillverkaren är känd för solitt hantverk, läcker finish och framför allt förträfflig ljudkvalitet. Samt rikligt med tålamod i utvecklingen av nya modeller.

Konstruktör Peter Gansterer är inte den typen som klämmer ut ett dussin högtalarmodeller om året bara för att lansera en ny och ”improved” mark II-version två år senare. Han gillar att ta sig tid innan han blir nöjd med sin kreation, fast då låter det å andra sidan så helgjutet att det ofta tar tio år eller ännu mer att förbättra konstruktionen i nämnvärd grad.

Du har säkert varit med om det – högtalaren med imponatorfaktorn du föll för men som du senare tröttnade på när du hörde bristerna. Högtalare är lite som förälskelser på det sättet. En del dras man till omedelbart, bara för att tröttna kort efteråt. Andra tar längre tid att bekanta sig med, men skänker glädje i åratal. Enligt min erfarenhet brukar Vienna-högtalarna vara länge eftersom de ständigt bjuder på nya musikaliska intryck.

Sonus faber kör med kurviga former men hos Vienna Acoustics är det klassiska raka linjer som gäller. Men så är detta också en fintrimmad version av en högtalare som funnits på marknaden i mer än tio år.

 

Symphony Edition

När Vienna vid sällsynta tillfällen släpper något nytt brukar det handla om en uppfräschning av gamla dygder snarare än en helt ny konstruktion från scratch. Så är det även denna gång, åtminstone verkar det så. Högtalarna är nästan på pricken likadana som sina föregångare, men har fått en rad förändringar där det verkligen räknas, med nya element, nytt delningsfilter och ny sockel. Diskanten är en kostsam Scan Speak med högeffektiv neodym-magnet. Bassystemet består av tre 7-tums genomskinliga Spidercone-element. Vienna Acoustics nämner också utvalda filterkomponenter som en del av förbättringen. Kabinettet är likadant som i föregångaren, med undantag för ett par små justeringar och nya basreflexportar. Det har en extremt tjock baffel och är klätt i utsökt träfaner eller pianolack, och vilar på en aluminiumsockel med kraftiga, justerbara spikes. Högtalarterminalerna finns precis som på alla Vienna-högtalare bara som single-wire.

Byggkvaliteten är det inte många som kan matcha. Kabinettväggarna ger inte med sig ett endaste dugg, det gör ont att knacka på dem. Tillsammans med den kraftiga sockeln med spikes som förankrar högtalaren vid underlaget blir allting ett precist instrument. Vårt testexemplar hade en körsbärsfärgad finish, men Vienna har också högglanslack för ett par tusen i extrakostnad. Personligen har jag en förkärlek för den vita högglanslacken. Den vita lacken och de mörka, men genomskinliga membranen skapar en härlig kontrast.

Beethoven är de största högtalarna i Concert Grand SE-serien, men inte vulgärt stora på något sätt. Jag är lockad att kalla dem för vardagsrumsvänliga, för bredvid de stora Piega-högtalarna som vi också testar för tillfället ser Beethoven ut som lilleputtar. Men utseendet säger inte allt om den ljudmässiga potentialen. De här högtalarna smäller till när det behövs, och går avgrundsdjupt i basen. Underskattar du dem kan du lätt åka på en kyss!

De eleganta X3P Spidercone-elementen med förstärkande ribbor är Viennas egen design. Foto: Vienna Acoustics

 

Ljudkvalitet

Viennas konstruktör Peter Gansterer har en förmåga att bygga högtalare som låter extremt äkta. Beethoven har absolut de egenskaperna också. Det är som om musiken släpps lös från högtalarna och fyller hela rummet. Mycket av renheten beror säkert på frånvaron av färgning från det ytterst rejäla kabinettet, och inte minst de lätta, snabba XPP ”Spidercone”-elementen som Vienna har utvecklat. Men mest av allt är det nog ett resultat av många, många timmars ljudmässig finputsning och ett öra för musik.

Vi kopplade upp Beethoven i testrummet tillsammans med Parasounds briljanta integrerade förstärkare med inbyggd DAC. Efter en längre tids inspelning fick de ge sig på Gustav Holsts ”Planeterna”. Ett klassiskt verk som kan chockera även stenhårda heavy metal-fans med sina kraftfulla fanfarer. I den andra änden har den också små, känsliga passager som knappt går höra på vanlig lyssningsnivå. Här skiljer man lätt mellan dugliga och mindre dugliga högtalare. Men Vienna Acoustics tacklar alla partier utan problem och får fram små klangfärger, toner och undertoner som jag inte har känt till förut. Nackdelen med kristallklara, avslöjande högtalare är att de ofta framkallar lyssningströtthet efter en liten stund. Sådana problem har inte Beethoven. De återger en strid ström av detaljer, utan att det känns som om de anstränger sig särskilt hårt alls.

Diskanten är silkeslen och avslappnad. Den är varken för vass eller för ”trist” och har en sömlös övergång ner till mellanregistret. De två frekvensregistren känns som ett. Somliga kommer eventuellt att sakna ännu mer luft och ”zing” i övertonerna, som dem man kan uppleva från högtalare med bandelement à la vad Elac eller Piega kan erbjuda. Beethovens storebror Imperial Grand från Liszt-serien är utrustad med en extra superdiskant som förmodligen bidrar med lite extra luftighet i toppen. Med det sagt så gillar jag diskanten väldigt mycket, och återgivningen av klang och rumskänsla är strålande. Det är faktiskt en av högtalarnas stora styrkor: de har en speciell förmåga att försvinna, så att man snarare lyssnar på hur musiken vecklar ut sig i rummet än hur det låter ur högtalarna.

En av fördelarna med en toppmodell som Beethoven är att man också får rejält med bas som räcker och blir över. Beethoven är i grund och botten väl bestyckad med tre 7-tums baselement i ett rymligt kabinett. En konfiguration som kan påminna en hel del om den i PSB Imagine T3, men här är elementen monterade tätare och annorlunda konfigurerade (de två nedersta baselementen spelar djupbas medan det översta utgör övergången till mellanregistret). Basen är superstram och distinkt, utan onaturliga pucklar. Men när det verkligen gäller så trycker de till så att du knappt tror det är sant. Basen går imponerande djupt och djupa synt- och orgeltoner får väggarna i vårt testrum att skallra. Till och med Piega-högtalarna med sina stora kabinett och större baselement blir lite generade om man jämför med Viennas djupbasförmåga.

 

Slutsats

Jag hade kunnat skriva mycket mer om Vienna-högtalarna, men har egentligen inte mer att tillägga, annat än att det goda ryktet är välförtjänt. Till och med tio år efteråt är Beethoven fortfarande en måttstock för musikalitet, och i finputsad Symphony Edition-utgåva är de bättre än någonsin. Även om grundkonstruktionen börjar bli lite till åren så står den sig enkelt mot mycket ”nyare” och mer exotiska konstruktioner.

Priset har visserligen gått upp sedan sist (mest av allt på grund av inflation och valutakurser). Det innebär att Beethoven får stå ut med konkurrens från många andra fantastiska högtalare, som också bör provlyssnas innan man plockar fram plånboken. Ändå är Beethoven definitivt en högtalare i ”skynda och prova”-klassen som bör finnas med på listan över framtida, långvariga högtalarförhållanden. Jag funderar på att slå en signal till importören angående den vitlackade varianten …