Sony har inte gjort det lätt för sig. Sedan de introducerade de små systemkamerorna med fullformatsensorer i alpha-serien har de tagit god tid på sig att leverera objektiv som lever upp till förväntningarna
De superba fullformatkamerorna i a7-serien är några av de bästa vi har testat. Ingen slår Sony a7s när det gäller brus och få är bättre än Sony a7r på upplösning.
Men det är svårt att klämma ut den sista droppen bildkvalitet om man har mediokra objektiv. Tills nu har det nämligen varit långt mellan kvalitetsobjektiven till a7-serien. Men det finns undantag. Sony Zeiss FE 24 mm är ett sådant. En bred vidvinkel som är perfekt till landskap, resa och reportage. Många fotografer tycker dock att den är för vid – och Sonys lysande FE 55 mm är för trång för andra.
Det är där nya Zeiss Distagon T* FE 35 mm/f1,4 ZA kommer in i bilden. Den är stor, tung och kostsam, men är ett väldigt bra objektiv för dem som behöver en ljusstark vidvinkel med lite förvrängning och hög skärpa.
Utan förvrängning
Medan en 24 mm ofta ger en synlig tunnformig förvrängning och markerad ljusförlust med stora bländare – f1,4 till f2,0 – är Sonys Zeiss-objektiv med 35 mm och bländare 1,4 nästan helt befriat från förvrängning.
Det är på det stora hela ett påkostat objektiv, med asfäriska element i form av Sonys highend-AA-linselement (advanced aspherical) och en avancerad optisk beläggning som dämpar ströljus och ghosting. Med en närgräns på 30 cm och en så kraftig ljusstyrka som f1,4 är det användbart till mycket.
Rent optiskt är det lätt att se varför objektivet är så dyrt. Det finns praktiskt taget ingen linjeförvrängning. Det är helt enkelt perfekt. Skärpan är oöverträffad med nästan alla bländare. Vårt testexemplar utvärderades på Sony a7r med 36-megapixlars upplösning och den kombinationen är kapabel att ge fotografen en skärpa man sällan ser maken till.
Med full bländaröppning sjunker skärpan ut mot hörnen, men det hjälper att blända av till f2 för att det ska bli betydligt bättre. Då är skärpan oerhört jämn till bländare f8. Sedan träder diffraktion in i bilden, även om den inte är särskilt synlig förrän med minsta bländare, som här är f16.
Vinjettering – ljusförlust i hörnen – är synlig mellan f1,4 och f2,8, men är enkel att kompensera för i efterbehandlingen av bilderna. Något jag räknar med att målgruppen för just det här objektivet ändå gör. Det syns inte mycket kromatisk felbrytning heller, vilket bara understryker hur välgjord den optiska konstruktionen är.
Jag kan inte minnas ha sett högre prestanda från något 35 mm-objektiv. Leica Summilux 35 f1,4 är det närmaste jag kommer. Bilderna från Sonys Zeiss 35 mm/f1,4 har den naturliga kontrasten och färgåtergivningen som är en förening av filmestetik och knivskarpa digitalfiler. Det ser ut som om livet är stoppat i 1/60 sekund, för utan några som helst optiska fel är realismen skrämmande levande med Sony-objektivet.
Synd bara att det kostar så mycket.
