: Guardians of the Galaxy

https://www.youtube.com/watch?v=B16Bo47KS2g

När George Lucas återupplivade Star Wars lyckades han med konststycket att få de flesta i den ursprungliga skaran fans att vända sig bort i avsky över hur infantil sagan hade blivit – personifierat av den långörade Jar Jar Binks. Om Episod I–III (möjligtvis bortsett från del III) var Star Wars för åttaåringar så är Guardians of the Galaxy sagans ohyfsade kusin.

Vi får först bekanta oss med Peter Quill som ung pojke när han är med om att hans mor dör, när han flyr från sjukhuset sugs han upp av ett rymdskepp. 28 år senare reser Quill (Chris Pratt), som numera kallar sig för Star Lord, runt i galaxen som en småsjaskig skurk. När han (på bästa Indiana Jones-manér) stjäl ett mystiskt rymdklot från den über-onda Thanos (Josh Brolin) tar han sig vatten långt över huvudet. För att ta tillbaka klotet skickar Thanos kampsportsdrottningen Gamore (Zoe Saldana), och sedan drar kampen om galaxen framtid i gång. Och mitt i alltihop finns en liten arg tvättbjörn!

”Alla” har väl sett Tillbaka till framtiden, där vår hjälte Michael J Fox genom ett tidsparadigmskifte skapar en alternativ värld av 1985. I ”Guardians” får vi en form av alternativ variant på Star Wars, i en absurd, men härligt lyckad, mix av Babylon 5, Star Trek och Star Wars. Hade inte både Marvel Studios och Lucasfilm ägts av Disney så hade det nog kommit en stämningsansökan från Lucas.

Quill är helt perfekt som en ung Han Solo och Gamora är den handlingskraftiga och intelligenta prinsessan Leia. Chewbacca är naturligtvis också med som den grymtande Groot, partner till tvättbjörnen Rocket. Efter ett snabbt besök i galaxens hårdaste fängelse, följt av en spektakulär rymningsscen, får de med sig yrkesförbrytaren Drax (Dave Bautista) som en av galaxens brokiga väktare. Till och med ”Kejsaren” finns på plats.

I början av filmen var vi milt sagt skeptiska. Det var lite väl mycket effekter à la Babylon 5, med den ena mer udda varelsen efter den andra och ”människor” i alla regnbågens färger. Zoe Saldane går från blå Avatar till grön Zen Whoberis. Men Guardians of the Galaxy kommer undan med det mesta tack vare ett otroligt uppfinningsrikt och synnerligen charmigt manus och karaktärer som du hejar på och trivs med.

Man måste ta filmen för vad den är: ren och skär underhållning i två timmar, och dessutom synnerligen välgjord sådan. Actionscenerna är lysande och utmattande, humorn och de tuffa replikerna (som nog inte uppfattas av de yngsta) haglar och hela filmen håller ett högt tempo. Det blir aldrig tråkigt eller utdraget, vilket inte minst det excellenta stjärngänget av skådespelare bidrar till. Vi tar av oss hatten för Glenn Close och John C Reilly som lyckas hålla sig allvarliga i sina scener!

Musiken är en egen karaktär. Quill har med sig sin käraste ägodel, en Walkman med popmix från 70- och 80-talet – obetalbart! Toppunderhållning som vi gärna ser mer av. Fem rejäla stjärnor ger vi till våra nyvunna, sjaskiga vänner!

Bildkvaliteten är i en klass för sig. Till och med i 3D är färger och kontraster knivskarpa. Och sällan har vi sett bättre, mer förnuftigt använd 3D-teknik. Filmen har rakt igenom ett ovanligt elegant djup, dessutom finns det en mängd element som effektivt poppar ut ur skärmen och nästan träffar oss rakt i planeten. Dessutom ”rasar” det ut saker över de svarta 21:9-fälten. Härligt!

Ljudspåret dundrar loss så att subbasen hotar med att lyfta soffan från golvet, samtidigt som dialogen är fullständigt klar och tydlig – så ska det låta!

På köpet får vi mycket bonusmaterial, men det mesta är korta minidokumentärer som inte går på djupet. Dessutom finns det en del borttagna och förlängda scener, samt ett bra och informativt kommentatorsspår.