: Sonus faber Olympica I

De flesta småhögtalare är fyrkantiga klossar men det finns de som gillar att gå sina egna vägar. Vissa av dem skiljer sig från den stora massan genom att de inte bara nöjer sig med att låta bra, det ska se snyggt ut också. Vilket är en lång tradition i Italien, där design genomsyrar allt från skrivmaskiner till kläder, lampor, bilar och byggnader.

Däri ligger mycket av inspirationen bakom Sonus fabers högtalare. Få av dem kan kallas för fyrkantiga klossar och den nya Olympica-serien är inte heller inspirerad av någon sådan. De tre modellerna i högtalarserien har hämtat inspiration från Andrea Palladios Teatro Olimpico från 1585 i staden Vicenza. En rikt dekorerad amfiteater med överbyggnad.

Olimpico-teatern har gett namn åt Sonus faber Olympica I, som är den minsta modellen i en serie med tre högtalare. Den största, Olympica III, testade vi i början av 2014 och gillade så mycket att vi utnämnde den till Årets highend-högtalare 2014. Därför är vi inte så lite nyfikna på hur nära den golvstående referensens kvaliteter vi kan komma med den betydligt kompaktare Olympica I.

Halva priset
Som också är betydligt billigare och kostar ungefär hälften så mycket, inklusive Sonus fabers originalstativ. Högtalarna är utvecklade av Paolo Tezzon och Livio Cocuzza hos Sonus faber, som tagit fram nya element och delningsfilter och designat nya kabinett. De finns i två versioner. Antingen i naturfärgat utförande i valnötsträ med äkta skinn på framsidan, baksidan och på toppen. Eller i grafitgrått.

Högtalarna har en trådgrill med två frontar som fästs på toppen och botten och som spänner upp ett galler av trådar framför elementen.

I Olympica består bestyckningen av ett 15-cm baselement som arbetar under 2 500 Hz. Elementet har träfibermembran som sitter på ett specialkonstruerat chassi som ska ge en bättre genomströmning av luft.

Dubbla uppsättningar terminaler för den som vill dela upp signalen genom två kablar – eller genom två förstärkare.

Högtalaren har samma 29-mm diskant som vi testade i Olympica III, med samma Damped Apex Dome-design där en liten pigg ska dämpa diffraktioner från membranytan och ge en mer enhetlig spridning av höga frekvenser.

Som i övriga Olympica-modeller är kabinetten asymmetriska för att minimera interna resonanser och stående vågor, och basreflexporten är inte ett hål på baksidan utan en dekorerad spalt på sidan av bakplattan.

Konstruktionskvaliteten är verkligen en sexpoängare. Detaljarbetet är enastående och Olympica I är slående vackra på sina Sonus faber-anpassade stativ.

Inte för långt från bakväggen, tack
Första intrycket av de små högtalarna är att de har en klangkaraktär som påminner starkt om de stora Olympica III:s. Men inte heller här kan man bara ställa ut högtalarna var som helst i rummet.

De får inte stå för långt från bakväggen. Mellan en halv och en meter är en bra utgångspunkt. Då är balansen optimal och basen framträder bättre. Och så faller stereoperspektivet bättre på plats när de står lite längre ifrån varandra än avståndet mellan dem och soffan. Om de till exempel står 4 meter från varandra så bör du inte ha mer än 3,5 meters avstånd mellan dig och högtalarna.

Då kan de vinklas inåt så att du precis ser insidan av båda sidorna, då får du både en stadig stereobild och ett välfokuserat centrum i ljudbilden.

Tjusigt klangbalsam
Merparten av testet stod högtalarna inkopplade till McIntoshs 300 watt kraftiga integrerade MA8000-förstärkare, men jag försökte också med den mycket mindre McIntosh MHA100 på 50 watt och en Quad II-rörförstärkare på 25 watt.

Högtalarna gillade alla tre, men trivdes bäst när det fanns effekt nog för att dra på lite. Då kom den dynamiska kontrasten fram bättre och de lät mer som de större Olympica III. Fast utom djupbasen.

För precis som med de flesta stativhögtalare finns det gränser för hur högt de spelar och hur djupt de går i basen. De allra djupaste tonerna från en konsertflygel är tämligen dämpade, men om de inte står för långt ifrån väggen så ger de små högtalarna ifrån sig en mycket övertygande basrespons.

Inte oväntat är ljudbilden mycket friskare än från äldre generationer Sonus faber-högtalare, och de låter mer genomskinliga och raffinerade. Helt enkelt mer moderna.

Med samma inspelning av Mozarts pianokonsert nr 21 – med Murray Perahia – som jag använde till Olympica III, fick flygeln samma klangdjup. Men inte samma massiva skala och djupbas. Ljudbilden blev inte heller lika stor, naturligt nog, men den var alltjämt lika genomskinlig och rik på klangdetaljer.

Baselementet med träfibermembran har en specialkonstruerad korg som förbättrar genomströmningen av luft.

Keith Jarret trio Live i Montreux är ett praktexempel på hur levande musikupplevelser kan bli. Trots begränsad djupbas kom Jack DeJohnettes trummor fram lika bra i djupbilden, även om den dynamiska kontrasten saknade en aning i förhållande till de stora högtalarna.

Bon Ivers album med samma namn är en ljudmålning full av klangfärger som jag inte tyckte saknade något jämfört med de större Olympicorna. Du får exakt samma blixtsnabba dynamik, balans och värme i ljudbilden med de mindre Olympica I. George Jones djupa röst i ”Seasons of My Heart” är så full av nerv och liv att det låter skrämmande genom Olympica-högtalarna. Som skiner extra starkt med röster, män som kvinnor, och är ett lika bra redskap för att avnjuta country som opera eller rap.

Bortsett ett avslappnat förhållande till djupbas kommer de små Olympicorna så nära de stora och nästan dubbelt så dyra modellerna att de är ett riktigt fynd i highend-klassen.

Vackert, helt enkelt
Den vackra materialkvaliteten och den praktfulla klangen från italienska Sonus fabers små Olympica räcker för att övertyga oss. Detta är ett av de bästa köpen i den kompakta änden av highend-klassen. De enda begränsningarna är hur högt och djupt du kan spela. Allt annat är fintrimmat till perfektion i de vackra, handbyggda högtalarna som kommer att få dig att tappa hakan. Gång på gång.