TEST: HiFi Rose RD160

Jag vet att HiFi Rose inte är som andra hifi-tillverkare, men jag var ändå inte beredd på vad som skulle hända när HiFi Rose RD160 landade i testrummet.

Jag öppnar lådan, lyfter ut den vackra DACen med sitt eleganta aluminiumhölje och kopplar in den till vägguttget. Då händer magin: En dold AMOLED-skärm lyser upp och visar något jag aldrig har sett förut – ett levande kretsschema där jag faktiskt kan följa musiksignalerna genom maskinen, från ingång till utgång.

Den moderna hifi-världen kan ibland verka monoton med sina svarta och silverfärgade lådor. Men här är något annat: en DAC som vågar sticka ut både tekniskt och rent visuellt.

Känsla för detaljer

Den koreanska tillverkaren har skapat en digital omvandlare som andas kvalitet. Det massiva aluminiumchassit med sidopaneler som fungerar som kylflänsar är inte bara ett blickfång – det är funktionellt rakt igenom. Vid första anblicken är frontpanelen nästan minimalistisk med diskreta styrknappar, men detta döljer den mest utmärkande egenskapen: AMOLED-skärmen som bara syns när enheten är påslagen.

Displayen visar inte bara källa, filterval och ljudnivå. I grafiskt läge får du ett digitalt kretsschema där du kan följa signalen från ingång, genom DAC-chippen och ut till högtalarna. Alla justeringar och ändringar i filterinställningarna plottas in i diagrammet, så att du kan se exakt var signalen ändras längs vägen.

Displayen visar även ljudvågor i realtid. Det här är inte bara utsmyckning utan ett användbart verktyg för att förstå vad som händer med signalen, om den är i farozonen för digital klippning – och om musiken har stort dynamiskt ”headroom” eller om den har råkat ut för saxen i ”ljudnivåkriget”.

Utseendemässigt är RD160 mycket mer sofistikerad än sina konkurrenter i samma prisklass. Den ser helt enkelt ut och känns dyrare. Den dolda skärmen ger hela produkten en exklusiv känsla, samtidigt som den faktiskt gör stor skillnad för användarupplevelsen.

Ingenjörskonst inuti

På insidan hittar vi teknik av högsta klass. RD160 är baserad på två olika AKM-chip: AK4191EQ för digital filtrering och AK4499EXEQ för själva konverteringen. Och det finns två stycken av varje, bryggade i mono för att minimera brus. Men det som verkligen skiljer den från mängden är ROSE CIM-arkitekturen (Completely Isolated Module), som är utformad för att helt isolera digitala och analoga kretsar från varandra.

Tre separata, linjära strömförsörjningar håller strömmen ren: en för digitala ingångar och en för var och en av de analoga utgångskanalerna (vänster och höger). En OCXO-klocka (Oven-Controlled Crystal Oscillator) med ultrahög precision minimerar jitter och brus, medan syrefria kopparkablar används internt för att säkerställa ren signalöverföring.

Anslutningar

Anslutningsmöjligheterna är också extra generösa. På baksidan hittar vi USB-B, optisk (Toslink), koaxial (både RCA och BNC), balanserad XLR (AES/EBU) och en SFP-modul – en optisk USB-överföring med högre bandbredd än Toslink. Den ska kunna blockera allt digitalt brus från källenheten, som då också måste stödja SFP. Vilket musikstreamers från HiFi Rose gör. För den som vill gå ännu ett steg finns en ingång för en extern masterklocksignal (10 MHz).

Utgångarna är både balanserade XLR och obalanserade RCA, med justerbar utnivå från 1 till 9 volt. Det betyder att du kan anpassa RD160 perfekt till nästan vilken förstärkare som helst.

En särskilt användbar funktion är volymkontrollen, som gör att RD160 kan användas som en digital förförstärkare. Den kan alltså kopplas direkt till en effektförstärkare utan att man behöver investera i en separat förförstärkare. Detta gör den mer mångsidig än många konkurrenter, inklusive den annars fantastiska Hegel D50.

På testbänken

För att verkligen utmana RD160 har jag testat den med flera olika högtalare: Scansonic MB5 B, de hårtslående men välljudande Ø Audio Icon 12 och nya Raidho X2.6 – kompakta golvhögtalare för mer än en kvartsmiljon kronor. Dessa kompakta men extremt musikaliska högtalare avslöjar alla svagheter i signalkedjan och jag ser fram emot att berätta mer om dem i ett kommande test.

På förstärkarsidan använde jag både Hegel H590, Musical Fidelity Nu-Vista 800.2 och Naim Uniti Nova PE för att garantera att DACen fick optimala arbetsförhållanden och testades i olika systemuppsättningar.

Musik av olika slag, från jazz till klassiskt, via rock och metal, har streamats från Tidal via Roon, men vi har även spelat CD-skivor på Hegel Viking under utvärderingen av RD160.

Så låter HiFi Rose RD160

Eftersom redaktör Lasse Svendsen även har haft nätverksspelaren RS130 inne för test passade det att testa de två produkterna tillsammans. Först lyssnade vi bara på streamern, direkt kopplad till den optiska digitala ingången på den integrerade förstärkaren Hegel H590.

Sedan kopplade vi samma optiska kabel genom RD160, kopplad till H590 med balanserad XLR, för att kunna jämföra med den inbyggda Hegel-DACen. Skillnaden var omedelbar: RD160 levererade en mycket mer exakt ljudbild med bättre rumsåtergivning och tydligare instrumentplacering.

Men det var när vi bytte till den speciella SFP-anslutningen mellan RS130 och RD160 som det verkligen hände något speciellt. Innan var vi båda en smula skeptiska om det verkligen kunde göra någon märkbar skillnad.

– Jag tyckte att något hände direkt, sa Lasse.

– Ja, ljudbilden sträcks ut mer exakt mellan högtalarna, utvecklade jag.

Eftersom optisk Toslink inte har något elektriskt brus är det inte brusisoleringen som sådan som skiljer SFP från Toslink. Men det händer också något med klockningen av signalen. Streamern har en inbyggd oscillator som styr klockan och när denna sedan klockas om i DACen reduceras digitalt brus (jitter) ytterligare.

Piano och sång

Keith Jarretts piano återges med en härlig attack och naturlig klang och rumskänsla, medan hård musik från Nine Inch Nails har auktoritet och rytmisk precision som engagerar. Basen är tight och kontrollerad utan att sakna substans. Mellanregistret är öppet och detaljerat, och diskanten är luftig utan ett spår av hårdhet. Sång låter så naturtroget och välartikulerat att det känns som om artisten står i rummet.

Monica Zetterlund låter väldigt bra genom Hegel HD590, men det blir större klarhet och insikt i ljudbilden när musiken spelas genom Musical Fidelity-förstärkaren. Detta kommer fram bättre med RD160 än med andra DACar jag har hört. RD160 är detaljerad och upplöst, men utan att bli analytisk eller tröttsam att lyssna på med tiden.

Jämfört med andra DACar vi har testat har RD160 en speciell förmåga att ta bort en digital slöja från musiken, utan att lägga till någon egen karaktär. Den är inte färgad i traditionell mening, utan snarare ovanligt transparent och precis. Varje gång vi förbättrade signalvägen svarade RD160 omedelbart med hörbara förbättringar.

Bättre med bra ström

En intressant upptäckt är hur strömkvaliteten påverkar RD160. I mitt test av Hegel D50 nyligen upptäckte jag att HiFi Rose RD160 faktiskt lät bättre när Hegel DAC var ansluten till samma strömskena. Det berodde på att D50 har ett inbyggt nätfilter som även renar strömmen till andra komponenter i samma krets.

När jag kopplade ur Hegel D50 från kretsen föll ljudbilden från RD160 ihop märkbart. Detaljerna blev färre och den tredimensionella känslan av rymd krympte. Detta visar att RD160 svarar på strömkvaliteten och växer med uppgiften när den har tillgång till renare ström.

Detta ger Hegel D50 och dess inbyggda strömfiltrering en fördel, men visar också att RD160 har potential att leverera ännu bättre ljud när den används med ett ordentligt strömfilter. För den som redan har investerat i bra strömrening kan RD160 vara ett extra bra val.

Mot konkurrenterna

Jämfört med Hegel D50 har RD160 en liknande filosofi om renhet och precision, men fler anslutningsmöjligheter och uppsamplingsfunktioner. Båda har exceptionell byggkvalitet och fokus på brusreducering, men RD160 har den unika fiberoptiska ingången som gav ljudkvaliteten märkbara fördelar. Även om Hegels inbyggda strömfiltrering är imponerande så har RD160 fördelen att kunna fungera som en digital förförstärkare.

Hegel D50 har ett något mer neutralt och direkt förhållningssätt till ljudet, medan RD160 kanske har en aning mer fyllighet i mellanregistret. Ingen av dem har streamingfunktioner utan är gjorda för den som vill ha en ren DAC utan kompromisser.

Den dubbelt så dyra Mola Mola Tambaqui är ett annat koncept, med sin FPGA-baserade DAC-konstruktion och inbyggda hörlursförstärkare. Den har en naturlig och organisk ljudkaraktär med exceptionell upplösning, men till ett betydligt högre pris. Tambaqui har dessutom Bluetooth och Roon Ready-funktionalitet som RD160 saknar.

Weiss DAC501 är bara lite billigare än Mola Mola-omvandlaren och sticker ut med sina omfattande DSP-funktioner, inklusive parametrisk EQ för rumskorrektion och separat EQ för hörlursutgången. Den har ett mer analytiskt och studioliknande ljud som kommer att tilltala den som vill ha full kontroll över ljudbilden. Weiss-omvandlaren har en läcker industriell byggkvalitet, men RD160:s innovativa skärmlösning är unik och den fiberoptiska anslutningen är en trevlig bonus.

Slutsats

HiFi Rose RD160 höjer ribban i sin prisklass med innovativ teknik, förstklassig byggkvalitet och sällsynt musikalitet. Den smarta displaylösningen ger både praktisk nytta och estetiskt värde, medan de omfattande anslutningsmöjligheterna gör den till en perfekt matchning för de flesta avancerade system.

Det speciella med RD160 är dess förmåga att försvinna och låta musiken tala för sig själv. Fiberoptisk anslutning ger en renhetsnivå som man måste höra för att tro på, och möjligheten att fungera som en digital förförstärkare ökar mångsidigheten.

För den kräsna lyssnaren som letar efter det ultimata inom digital konvertering, men inte vill välja de allra dyraste flaggskeppsmodellerna, är RD160 ett övertygande val som kombinerar teknik, musikalitet och mångsidighet på en exceptionellt hög nivå.