TEST: Hegel D50

Ända sedan Hegel pensionerade sin bästa digitalomvandlare, HD30, har de varit tvungna att rekommendera DACar från konkurrenter när ägare till deras flaggskeppsförstärkare Hegel P30A och H30A har frågat efter en optimal ljudkälla. Nu har de äntligen en DAC som matchar den drömlika förstärkarkombinationen, både ljudmässigt och utseendemässigt.

”Vi har en produkt som renar strömmen så effektivt att den förstör för demonstrationer av strömfilter”, säger marknadschef Anders Ertzeid på Hegel och ler.

Ljud & Bild är på besök i Hegels lyssningsrum på Oslo för lanseringen av deras nya DAC, D50.

Historien bakom Hegel D50

D/A-omvandlarens historia börjar med en upplevelse som Ertzeid hade hos en amerikansk highend-återförsäljare för ett år sedan. Där hörde han en DAC för en och en halv miljon kronor och blev så imponerad av ljudkvaliteten att han omedelbart ringde chefsdesignern Bent Holter. Något liknande var de tvungna att göra själva, men till en bråkdel av priset. Holter låste in sig i sin grotta i ett par månader, i ett försök att konstruera något fantastiskt.

Fokusera på det essentiella

Vissa highend-tillverkare försöker packa in så många funktioner som möjligt, och alla möjliga filterinställningar, men Hegel har gått åt motsatta hållet. D50 är en ren digital omvandlare – ingen streaming, ingen volymkontroll, inget hörlursuttag. Inga inställningar och ingen uppsampling. Alla ansträngningar är satsade på en enda sak: att konvertera digitala signaler till analogt ljud med högsta möjliga precision, utan att lägga till något.

Avancerad konstruktion

Under huven avslöjar D50 sin sanna natur. Två separata transformatorer tar hand om strömförsörjningen – en för standby-kretsen och en för de ljudkritiska delarna. Strömförsörjningen fungerar som en balanserad lösning, där brus på elnätet elimineras.

DAC-chippet – ESS ES9039Q2M – sitter på ett separat kort som ”svävar” ovanför moderkortet för att påverkas minimalt av brus. Två dedikerade masterklockor hanterar var sin familj av samplingsfrekvenser, där den ena går upp i oktaver om 44,1 kHz, medan den andra hanterar 48 kHz. Viktigt för att hålla digitalbrus (jitter) till ett minimum. Alla kretskortsspår har rundade hörn för att minimera impedansförändringar.

”Vill man ha bästa möjliga DAC är det helt avgörande att impedansen är exakt 75 ohm hela vägen”, säger Bent Holter bestämt.

Demo

Hos Hegel får vi höra samma musikstycke genom den gamla trotjänaren H360, med och utan D50 kopplad via en DAC-slinga. DAC-slingan i förstärkaren gör något så listigt som att först klocka den digitala signalen efter bästa förmåga och sedan skicka den vidare till DACen – som klockar om den redan exakta signalen för en ännu mer exakt digital transport.

Skillnaden är häpnadsväckande. Med D50 i signalkedjan försvinner en slöja från musiken, en slöja som jag inte hade en aning om fanns. Det är samma känsla som att putsa sina glasögon och plötsligt upptäcka att de varit smutsiga.

Test i egen anläggning

Tillbaka i vårt eget testrum får jag ungefär en vecka med D50, kopplad till en Hegel P30-förförstärkare och ett par H30A-effektförstärkare, en förstärkarkombination för nästan en halvmiljon. Vi har också provat med den kraftfulla integrerade Naim Uniti Nova PE, en 120 000-kronors streaming-förstärkare, via obalanserad RCA. Högtalarna är ett par fullvuxna Ø Audio Icon 12-högtalare, med var sin 12-tums bas. Och även de smala och väldigt välljudande Scansonic MB5 B. Som referens har jag använt Hegels gamla HD30 och HiFi Rose RD160, även den en ren DAC utan streamingfunktioner men med en stor och läcker display och en mängd inställningar. Hegel D50 är reducerad till det absolut nödvändigaste medan RD160 nästan har en överdådig funktionalitet.

Den mesta tiden är ljudkällan min MacBook M4 Max, inkopplad via USB. Men även CD-spelaren Hegel Viking, inkopplad med koaxial BNC – en kabel som behagligt hyggligt nog följer med DACens kartong.

Fantastisk med akustisk musik

Det första lyssningstestet är Jan Gunnar Hoffs Playground, där både HD30 och RD160 återger de akustiska instrumenten på ett exakt och detaljerat sätt. Men D50 tar det ett snäpp längre med en ännu större känsla av närvaro och luft runt varje ton.

Jag får en aha-upplevelse när jag kopplar ur D50 från uttaget. Då märks det att Hegels överlägsna strömrening gör de andra DAC:erna bättre än de egentligen är på egen hand.

Veslemøy Narvesens Dopamine Detox avslöjar större skillnader. HD30 återger elektroniken med bra dynamik, men saknar lite av den ultimata upplösningen i de mest komplexa partierna. RD160 har en större och mer imponerande ljudbild, men tappar lite precision jämfört med D50.

Laura Marlings Soothing är en väldigt avslöjande låt. Genom D50 har kontrabasen en fasthet och en precision som gör det enkelt att följa varje nyans i både takt och ton. Sången är välplanterad i mitten, där den svävar utanför högtalarna med all sin värme och närhet intakt. RD160 målar också upp en vacker bild, men saknar den där sista lilla precisionen som gör att man glömmer att man lyssnar på återgiven musik.

Häftig rock

Nine Inch Nails We’re In This Together sätter DACarna på svåra prov. Den massiva produktionen kräver både dynamik och kontroll, men även öppenhet för att breda ut det bullriga synthlandskapet. Och här imponerar D50 med sin förmåga att få fram de kraftfulla bastrummorna samtidigt som den håller koll på de många lagren av gitarrer och syntar. RD160 gör en hederlig insats, men tappar i de mest intensiva delarna.

Shannon Lays version av Nick Drakes From the Morning sätter välförtjänt punkt. Genom D50 har gitarren en naturlig resonans och kropp som får mig att glömma att ljudet är digitalt. Hennes röst har en närvaro som är nästan kusligt verklig. RD160 låter fortfarande väldigt bra, men tappar lite av magin som D50 tillför. Som jämförelse låter HD30 lite mindre nyanserat än RD160. Hegels gamla trotjänare kan alltså tacka för sig, efter lång och trogen tjänst.

Skillnaderna är inte dramatiska, men ändå helt hörbara. HiFi Rose RD160 är också en ytterst bra DAC, och vill du ha en bra digital volymkontroll och därmed slippa en extra förförstärkare är den ett väldigt intressant alternativ. Men D50 demonstrerar gång på gång att den har ett litet men betydande försprång i precision och musikalitet. Den lyckas helt försvinna ur ekvationen och låter musiken tala för sig själv.

Mot streamer och CD-spelare

Sedan måste vi nämna vår favoritstreamer, Auralic Altair G2.1, som efter att vi testat den har uppgraderats till G2.2. Den låter häftigt, med dynamik och tryck som sina största styrkor. Hegel D50 får däremot ut mer av musiken. Man pratar ofta om en ”svart bakgrund”, det är helt enkelt för att beskriva kontrasten mellan tonerna och tystnaden. Och här är Hegel i en klass för sig. Men Auralic har fördelen av att vara en exceptionellt bra förförstärkare, och den har dessutom hörlursuttag. Så den är en mer komplett produkt och då är en direkt jämförelse orättvis. Man kan bara föreställa sig hur bra det hade blivit om man kunde kombinera dem.

Till slut gjorde vi ett par CD-jämförelser med Hegel Viking, som är en intressant upplevelse. För det första är skillnaderna mellan D50 och CD-spelarens inbyggda DAC små. För det andra är ljudkvaliteten i mina öron marginellt till den inbyggdas favör. Lite mer öppenhet i ljudbilden, helt enkelt. Hegel har byggt CD-spelaren som en komplett produkt, där DAC-delen är specialanpassad för den elektriska signalen från drivverket, så att man inte ska ha någon nämnvärd nytta av en extern DAC. Intressant att notera.

Slutsats

Hegel D50 höjer standarden för ljudkällor i prisklassen runt 50 000 kronor, med sin extrema precision och sitt musikaliska flyt. Fokus på det mest väsentliga – bästa möjliga ljud utan krusiduller – har gett resultat som utan tvekan motiverar det höga priset.

D50 kristalliserar minsta lilla detalj utan att bli klinisk, med en enastående förmåga att försvinna ur ekvationen och låta musiken tala för sig själv.

För den som prioriterar det renaste digitala ljudet och inte har något emot att ha separata komponenter för streaming och eventuellt hörlursförstärkning är D50 helt enkelt enastående.