Jag står vid trottoarkanten när bilen kommer, och stannar några meter bort. Den eldrivna Jaguar I-Pace är fullproppad med sensorer – inklusive en gigantisk 360-graders roterande kamera på taket – men det är först när jag öppnar ytterdörren och sätter mig i passagerarsätet som jag inser situationen. Det finns ingen chaufför! Förarsätet är tomt.
Den förarlösa bilen är en robottaxi från det amerikanska företaget Waymo. Waymo-bilarna rullar på gatorna i San Francisco, Los Angeles och Phoenix, och via en app, Waymo One, kan man anropa en bil och ta sig från A till B lika enkelt och till samma pris som att ta en Uber eller en vanlig taxi. Det är vad jag just har gjort.
Förra året gjorde jag en resa till Kalifornien och det var första gången jag lade märke till Waymo-bilarna som helt enkelt fanns överallt på San Franciscos gator. De förarlösa bilarna, fullpackade med sensorer, sicksackade sig fram genom trafiken utan ansträngning och såg helt annorlunda ut än de självkörande fordon jag tidigare hade sett. Men för ett år sedan var det fortfarande ett pilotprogram och även om jag laddade ner Waymo One-appen kunde jag bara sätta upp mig på en väntelista. Ett mejl som berättade att jag hade fått grönt ljus för att använda Waymo One-tjänsten kom flera veckor efter att jag hade kommit hem. Bah!
Men nu är jag alltså tillbaka i Kalifornien, och sedan november 2024 har Waymo varit tillgängligt för alla. Så nu sitter jag i den förarlösa bilen vid Union Square i centrala San Francisco och väntar på att bli körd till min destination i stadsdelen Haight-Ashbury. Innan den startar säger en kvinnoröst som låter som Amazon Alexas kusin att jag ska spänna fast säkerhetsbältet och att jag alltid kan trycka på en knapp på displayen för att prata med en supportrepresentant. Det får mig att känna mig lugn. Det finns fortfarande en vuxen närvarande om något skulle gå fel på vägen. Jag trycker på den stora ”Start Ride”-knappen på displayen och den självkörande bilen börjar röra på sig.
Google började arbeta med utvecklingen av självkörande bilar redan 2009, då bland annat Sergey Brin, medgrundare av Google, var involverad i projektet. En del av arbetet då fokuserade på att skapa exakta digitala vägkartor – en förlängning av ett annat välkänt Google-projekt, Street View.
Första gången en självkörande bil tog en tur utan förare var redan 2008 under ett TV-program på Discovery Channel där ingenjörer från Street View-teamet (som dock inte officiellt representerade Google) konverterade en Toyota Prius till att använda LiDAR och olika kameror och sensorer för att köra sig själv över San Francisco Bay Bridge för att leverera en pizza!
Detta fick Google att ge grönt ljus för att vidareutveckla självkörande teknologi, vilket under de kommande åren inte bara innebar en hel del forskning och teknologiska framsteg, utan också en hel del lobbying för att uppdatera lagstiftningen så att förarlösa bilar skulle få köra på vägarna.
Mellan 2009 och 2015 spenderade Google mer än 1 miljard dollar på projektet och den första turen i ett helt självkörande fordon på allmän väg (utan eskort eller förare i bilen som kunde ingripa om något gick fel) ägde rum hösten 2015 i Austin, Texas, där Steve Mahan, som var helt blind och även chef för ett lokalt blindcenter, tog en tur i en av Googles självkörande bilar.
2016 etablerades Alphabet som moderbolag till Google och samtidigt fick de självkörande bilarna ett eget bolag, Waymo, som liksom Google etablerades som ett dotterbolag till Alphabet.
Det första pilotprogrammet för konsumenter lanserades i Phoenix, Arizona, 2020. Det var första gången som utvalda kunder kunde transporteras runt i 100 procent förarlösa Waymo-bilar. Under de följande åren började Waymo testa sina förarlösa bilar i San Francisco och Los Angeles och tecknade ett stort kommersiellt avtal med Jaguar Land Rover om att leverera 20 000 eldrivna Jaguar I-Pace SUV:ar.
I dag rullar ombyggda självkörande Jaguar I-Pace runt i Los Angeles, Phoenix och San Francisco, där alla som har laddat ner Waymo One-appen kan beställa ett självkörande fordon som taxi.
Nästa steg i Waymos resa är ett testprogram i den japanska huvudstaden Tokyo, där mänskliga förare kommer att köra Waymos I-Pace SUV:ar runt i stadsdelar som Shinjuku, Shibuya, Minato, Chiyoda, Chūō, Shinagawa och Kōtō. Målet är att Waymos AI-system ska lära sig trafikmönstren i Tokyo.
Att åka med Waymo är en surrealistisk upplevelse. Fjärilarna i magen över att sitta bredvid ett gapande tomt förarsäte i en bil som navigerar dig genom den livliga trafiken i en storstad som San Francisco i 50 kilometer i timmen försvinner snabbt. Jag tillbringar större delen av tiden med att försöka ansluta mitt Spotify-konto till bilens ljudsystem (vilket aldrig fungerar, men det är förmodligen ett ”Error 40”), eftersom Waymo-bilen kör smidigt och säkert, och filbyten och vänster- och högersvängar i korsningar genomförs utan problem.
Längs vägen kan jag tydligt se på bilens display vad bilen ”ser” av sin omgivning med hjälp av sina sensorer, och har hundraprocentig kontroll på både medtrafikanter och fotgängare . Waymo-bilen stannar för rödljus när den måste. Den håller tillbaka för fotgängare som korsar vägen (oavsett om de använder övergångsstället eller vandrar mitt i körbanan), och den stannar snällt och väntar på ett filbyte när den valda filen blockeras av en U-Haul-lastbil som lastas.
Som erfaren bilförare är det enda jag har att anmärka på Waymoes körning att den alltför ofta hamnar i situationer där den måste stanna bakom en annan bil som blockerar vägen. Jag skulle förmodligen ha upptäckt hindret tidigare och bytt fil i god tid, men Waymos LiDAR kan bara mäta avståndet till föremål som är högst 300 meter bort, och det är inte alltid tillräckligt med tid för att byta fil i tät trafik.
Waymos självkörande bilar använder tre typer av sensorer tillsammans med AI för att navigera säkert i trafiken:
- LiDAR-sensorer skapar en 360-graders 3D-bild av omgivningen och kan mäta avstånd upp till 300 meter bort.
- Kameror ger en 360-graders vy och kan identifiera fotgängare och skyltar på över 500 meters avstånd.
- Radar känner av andra fordons hastighet och riktning och fungerar även i regn, dimma och snö.
Med hjälp av AI och maskininlärning bearbetar bilen data i realtid och beräknar den säkraste rutten. Systemet lär sig kontinuerligt från sina kördata för att förbättra sin prestanda.
När rutten väl har fastställts säkerställer bilens styrsystem smidig acceleration och inbromsning, även i tät trafik. Under körning anpassar sig bilen kontinuerligt till trafiken och kan ändra rutt om det finns hinder eller trafikerade korsningar.
Allt som händer i kupén på Waymos bilar spelas in med kameror och mikrofoner för passagerarnas säkerhet. Det faktum att du måste kompromissa med din integritet när du är i bilen är också ett faktum.
Hur som helst, jag fick aldrig bilen att spela Spotify-spellistan från min telefon, så istället lyssnar jag på lugnande new age-musik och tittar på trafiken (Var det en Cybertruck?) och omgivningen. Waymo-bilen närmar sig sin destination (jag kan alltid se på bilens display hur mycket av resan som är kvar) och letar nu efter en plats att stanna på.
Där en Uber- eller taxichaufför kanske bara stannar någonstans på måfå (även där det råder absolut stoppförbud), följer Waymo snällt trafikreglerna, vilket ibland kan kosta lite extra tid eftersom robottaxin kör runt kvarteret för att hitta en plats där den lagligen kan stanna.
Vi stannar och Alexas kusin påminner mig om att jag ska komma ihåg alla mina tillhörigheter innan jag lämnar bilen. Dörrarna låses automatiskt efter att jag lämnat bilen, som strax därefter ger sig ut i trafiken. Redo för nästa passagerare.
Jag delar videor och foton med vänner där hemma. För det är svårt att få ner armarna över den futuristiska upplevelsen. En vän skriver att det verkar trist att åka ensam i bilen utan en förare att prata med. Det är en del av upplevelsen, tycker hon. Men jag undrar om det inte finns många andra kvinnor som känner precis tvärtom? De som har haft obehagliga upplevelser eller bara känner sig otrygga med att åka med en främling sent på kvällen?
Det finns definitivt ett dilemma här. Å ena sidan är den självkörande teknologin så bra att det snabbt känns gammalmodigt att gå tillbaka till en vanlig bil med en förare som både kan köra fel och utsätta dig för farlig körning. Men å andra sidan innebär det också att ännu en typ av jobb så småningom kommer att avskaffas, och man kan undra var det kommer att finnas plats för vanliga människor i ett samhälle där AI och robotar tar över alla arbetsuppgifter?
