Det är med vemod som jag tar farväl av David Lynch, en regissör som inte bara format min filmsmak utan också min musikaliska identitet på ett unikt sätt.
”Lost Highway” lade den musikaliska grunden
”Lost Highway” från 1997 är min absoluta favoritfilm med Lynch. Det sätt på vilket filmen utforskar psykologi genom splittrad personlighet, svartsjuka och mellanmänskliga relationer är mästerligt genomfört. Och vilket soundtrack! Klimaxet i slutet, tystnaden före eftertexterna och sedan David Bowies ”I’m Deranged” som dystert strömmar ut ur högtalarna – det ger mig fortfarande rysningar. För övrigt var Trent Reznor (Nine Inch Nails) ansvarig för att sätta ihop musiken till detta briljanta soundtrack.
Det var i samband med den här filmen som jag upptäckte Rammstein, som användes på ett mästerligt sätt i två minnesvärda scener. Så var det en liten snutt av Nine Inch Nails ”The Perfect Drug”, under biljakten i mitten av filmen, när en förare som har kört tätt bakom Mr Eddy kör förbi honom och ger honom fingret. Bara för att bli fångad igen – och misshandlad svårt. ”Lost Highway” lade grunden för min musiksmak i slutet av 90-talet och en bra bit in på 2000-talet. Utan den här filmen hade jag kanske aldrig startat Rammsund, som spelar Rammstein på nynorska.
Klassiker som pärlor på ett snöre
”Mulholland Dr.” handlade också om svartsjuka och identitet, men på ett ännu mer drömlikt sätt. Där Lost Highway utforskade en splittrad personlighet, visar ”Mulholland Dr.” en ung skådespelerskas sista ögonblick – där hon växlar mellan en brutal verklighet och en romantiserad fantasivärld som hon har skapat i sitt huvud. Naomi Watts rollfigur Betty/Diane är ett genialt porträtt av förtvivlan och förnekelse. Även om Angelo Badalamentis soundtrack också är mästerligt komponerat, hade det inte samma inverkan på min personliga musiksmak som Lost Highway.
”Blue Velvet” från 1986 står som urkällan till Lynch-universumet – en obeveklig utforskning av mänsklighetens mörkare sidor som ligger precis under ytan i den idylliska småstaden Lumberton. Kyle MacLachlans Jeffrey Beaumont dras in i en värld av våld och perversion, personifierad av Dennis Hoppers oförglömliga Frank Booth. Isabella Rossellinis Dorothy Vallens gör en fantastisk insats som det hjärtskärande offret. Men det är alltid Lynchs unika berättarteknik som bär den här filmens fana.
Och vi får inte glömma ”Wild at Heart”. Lynchs vildaste film – en kärlekshistoria på vilda vägar, där Nicolas Cage och Laura Dern ger allt i rollerna som Sailor och Lula. Där ”Lost Highway” utforskade industrirock och metal tar ”Wild at Heart” med oss på en musikalisk resa genom americana och rockabilly. Sailor sjunger till och med Elvis! Det är en film som visar Lynchs förmåga att blanda det groteska med det vackra, det mörka med det romantiska.
Vackra Straight Story
Men det är kanske ett ögonblick från ”The Straight Story” som har fastnat mest hos mig. Här använder Lynch filmkonsten på dess mest subtila sätt: En äldre man kör sin John Deere-gräsklippare tvärs över landet för att träffa sin sjuka bror. Lynch zoomar upprepade gånger in på hjulet under färden – ett klassiskt drag som brukar förebåda en annalkande katastrof. Men icke. Färden fortsätter lugnt och stilla framåt. Det närmaste man kommer är när bromsarna sviker i en brant backe. Men det går bra det också. Det är genialt hur Lynch leker med våra förväntningar, särskilt med tanke på hur mycket hemskt som händer huvudpersonerna på andra ställen i Lynchs universum.
David Lynch både begeistrade och provocerade
Från ”Eraserhead” till ”Twin Peaks”, från ”Elefantmannen” till ”Dune” lämnar Lynch efter sig ett arv av banbrytande filmer som fortsätter att fascinera och utmana publiken. Men för mig kommer han alltid att vara mannen som visade att film och musik kan smälta samman till något som är större än summan av delarna. Och i det avseendet är det ingen som slår ”Lost Highway”.
Tack för konsten, David Lynch. Vila nu.
