TEST: Fujifilm XF 500mm f5.6 R LM OIS WR

Om det stämmer att efterfrågan på långa teleobjektiv bara ökar är det inte konstigt att Fujifilm släpper ett 500-millimeters tele. Det är en brännvidd som de inte har haft i katalogen tidigare och fotografer som letat efter utrustning för exempelvis fågelfoto har fått hitta den hos andra tillverkare. Det närmaste Fujifilm har kommit är en dyr och tung 200 mm/f2 och – på senare tid – en 150–600 mm zoom. Med ljusstyrka f5,6 till f8.

Det finns alltså ett glapp här och det fylls till stor del av nya XF 500mm f5.6 R LM OIS WR. Brännvidden motsvarar 762 mm på en fullformatkamera och är mer än tillräcklig för att ta bilder av fåglar. Eller andra vilda djur.

Skulle man behöva ännu mer räckvidd kan man sätta på en 2x-telekonverter och fördubbla brännvidden. Och ljusstyrkan. Vilket innebär ett par utmaningar, som till stor del löses av bra ljus och ett stativ. Men man får fortfarande svag ljusstyrka – och reducerad ljusgenomsläppning innebär också svårigheter för objektivets fokusprecision.

Vanligtvis betyder 500/f5,6 ett stort och tungt objektiv, men Fujis väger bara 1,33 kg och är 25 cm långt. Plus motljusskydd.

Fujifilm XF 500mm f5.6 är gjord för Fujis kameror med 40 Mp-bildsensor – X-H2, X-T50 och X-T5 – och ska klara högupplöst videoinspelning även i 8K.

På en Fujifilm X-H2 balanserar objektivet fint i handen och den sammanlagda vikten går inte över två kilo. Ett avtagbart stativfäste med integrerad Arca Swiss-platta kan fungera som bärhandtag när man flyttar objektivet. Som har en bländarring, en fokusring och programmerbara knappar. På sidan har det även brytare för fokusläge, bildstabilisering och begränsning av fokusområdet från 5 meter.

Det finns även remfästen på objektivet, som är vädertätat och tar 95 mm filter framför ett linselement som är belagt med Fujis Super EBC-beläggning. Motljusskyddet har en praktisk lucka på sidan för den som behöver tillgång till ett ND- eller polarisationsfilter.

Den integrerade optiska bildstabilisatorn täcker 5,5 exponeringssteg och fokusgruppen styrs av linjära motorer.

Fokusprecision

Det är gott om glas. 21 linselement är indelade i 14 grupper, med bland annat Super ED- och ED-glas för jämn och hög skärpa på alla bländare.

Detta betyder inte så mycket om man inte kan hålla objektivet stilla när utlösarknappen trycks ned. Om man fotograferar handhållet blir bildstabilisatorn viktig för skärpan, men att panorera med så smala brännvidder är verkligen en utmaning. Bildvinkeln är så smal att fågeln snabbt försvinner ur sökaren när man panorerar. Kameran måste ställas in på fokusspårning och i fokusmenyn måste man välja fågel. Jag rekommenderar att man väljer ett brett fokusfält, och gärna maximal spårningskänslighet, i menyn.

Men det är inte alltid man behöver fokusspårning och maximal bildhastighet. Då sätter man kameran på ett stativ och väljer antingen manuell fokus eller singelfokus. Sedan är det bara att börja knäppa bilder.

Det visade sig snabbt att autofokusen är snabb och precis, det är bara fokusspårningen som är en utmaning. Fuji hävdar en fokusrespons på låga 0,33 sekunder – mätt med fasdetekterande autofokus på en X-T4 i high performance-läge. På en X-H2 med senaste firmware (5.10) låste objektivet fokus direkt. Den långa brännvidden var sällan något problem eftersom bildstabilisatorn höll motivet stabilt i sökaren.

Och även i sökaren gick det att se att detta gav skarpa bilder.

Optisk skärpa

Det är ingen tvekan om att Fuji har lyckats med Fujifilm XF 500mm. Optiska prestanda är enastående för en så extrem tele, med jämn skärpa, minimal förvrängning och ingen synlig ljusförlust i hörnen (vinjettering). Skärpan är bra redan vid bländare f5,6 och till och med upp till f16. Men skillnaden är marginell, och glädjande nog är objektivet inte känsligt för ghosting eller ströljus.

XF 500 kan knappast kallas för ett porträttobjektiv, men det kan faktiskt användas för makrobilder. Åtminstone till en viss grad. Närgränsen på nästan tre meter sätter en markant begränsning, men med 500 mm (762 mm) till förfogande kommer man nära fåglarna. Men även blommor och växter i naturen, när och fjärran.

Jag är inte säker på om jag skulle välja Fuji-objektivet för sport. Bildvinkeln är för snäv för de flesta sporter och ljusstyrkan innebär klara begränsningar för inomhussport. Men för vilda djur och natur är den perfekt.

Slutsats

Fujifilm XF 500 mm f5.6 är inte bara en extrem tele, den är också det enda alternativet som finns över 200 mm i Fujifilms sortiment. Om man inte räknar med telezoomar som XF 150–600 mm och 100–400 mm. Kompakta XF 200 mm f2,0 är ett bättre val för sport, särskilt inomhus, och en XF 300 mm f2,8 skulle vara en uppskattad kompromiss mellan den något korta 200:an och den extrema 500:an. Som alltså täcker samma område som en 305 mm och en 762 mm tele för fullformat. En 300 mm mitt mellan dem skulle täcka 457 mm. Men tillbaka till Fujifilm XF 500mm f5.6. Som tele, främst för Fuji-fotografer som saknat ett objektiv som lämpar sig för fågelfotografering, är det snudd på perfekt.