Recension: Juror #2

Få levande legendarer i Hollywood har haft en längre filmkarriär än skådespelaren och regissören Clint Eastwood.

Efter att först ha slagit igenom som en gåtfull cowboy-enstöring i spaghettiwesterns dominerade han actionfilmgenren under 1970- och 80-talen. Inte minst genom sin ikoniska roll i Dirty Harry-filmerna.

De senaste decennierna har Eastwood (94!) främst fokuserat på sitt arbete bakom kameran, som regissör, och med stor framgång.

Den långsmale skådespelaren gjorde sin regidebut redan 1971 med den psykologiska thrillern Misty. Men det var inte förrän mer än 20 år senare (1992), med Unforgiven, en av de bästa och vackraste westernfilmerna genom tiderna, som filmvärlden på allvar fick upp ögonen för Eastwoods unika regissörsegenskaper.

Med starka filmer som Bird, Broarna i Madison County, Mystic River, Million Dollar Baby, Letters from Iwo Jima och Gran Torino har kaliforniern etablerat sig som en av vår tids mest särpräglade regissörer. Ofta har han också komponerat filmernas suggestiva ljudspår.

Med Juror #2, Eastwoods 40:e film som regissör och hans första streamingfilm, sätter han återigen huvudpersonen i ett etiskt komplicerat dilemma.

 

Partnermord?

I den pittoreska sydstatsstaden Savannah väntar det unga lyckliga paret Justin (Nicholas Hoult, About a Boy) och Allison (Zoey Deutch) sitt första barn. Men när Allison är i slutskedet av graviditeten kallas Justin in till jurytjänstgöring.

Han ber att få slippa, men domaren håller fast vid kallelsen. Plötsligt befinner han sig i centrum av ett svårt mordfall, där den råbarkade rednecken James (Gabriel Basso) är åtalad för att ha mördat sin vackra flickvän Kendall (Francesca Eastwood).

Båda sågs på den lokala vägkrogen, berusade och grälande, den regniga natten då Kendall hittades död i ett dike. Misstankarna faller omedelbart på James, och den tuffa åklagaren Faith (Toni Collett) är bombsäker på sin sak.

Men en till synes snabb och ”enkel” rättegång slutar i djup splittring i juryrummet – där Nicholas (till en början som den ende av de tolv som svurits in) envist försöker övertyga resten av juryn om att bevisen inte räcker för att fälla James. Han allierar sig med jurymedlemmen och ex-polisen Harold (J.K. Simmons) som också tycker att det finns uppenbara brister i polisens arbete.

Moraliskt dilemma

Justins etiska och moraliska dilemma, och anledningen till att han inte kan förklara varför han är så övertygad om att James är oskyldig, är att det är Justin som är mördaren!

Han visste dock inte om det, eftersom han ett par månader tidigare körde på vad han trodde var ett rådjur som han inte brydde sig om att hitta efteråt.

Nu är goda råd dyra och hans advokatvän (Kiefer Sutherland) är inte till mycket hjälp: ”You’re screwed!”. Han ber honom att bevara hemligheten.

Hur långt är Justin villig att gå för att undvika att hamna i åklagarens strålkastarljus? Är han villig att låta en oskyldig man avtjäna årtionden i fängelse för ett brott som han har begått?

Det är en fängslande historia som Jonathan Abrams har skrivit och Eastwood ger oss ett klassiskt rättegångsdrama med en elegant och finurlig knorr.

Den godhjärtade Justin slits sönder av sin moraliska ångest, och filmen ställer också den obekväma frågan: Vad skulle du göra om du hamnade i en liknande situation?

Långsamt tempo

Tyvärr är några av konfliktlinjerna lite för enkla och filmen går i fällan att göra flera av de centrala karaktärerna stereotypa och förutsägbara. Inte minst har den till synes hederlige åklagaren alldeles för många skygglappar och en förutfattad inställning till den åtalade, plus att hela åtalet mot James bygger på tveksamma indicier. Att filmen ibland blir övertydlig låter vi dock passera.

Hoult är stabil i huvudrollen men lyckas inte riktigt få fram hur illa ute han egentligen är. Något som vi misstänker också har att göra med det ”behagliga” tempot som Eastwood har valt. Utvecklingen är en smula långsam och filmen skulle ha mått bra av några fler (hårda) rundor i klipprummet.

Sutherland har fått en alltför perifer roll och sättet som Simmons skrivs ut ur historien på är inte värdigt karaktären. Tyvärr är det lite för många element som får en ganska mild behandling för att Juror #2 ska klättra högt upp på listan över Eastwoods starkaste filmer.

Sammantaget är detta en sevärd film som ställer ett par oerhört fundamentala frågor och väcker djupa tankar även efter att eftertexterna har rullat förbi.

4 svaga stjärnor till det som kan visas sig vara Clint Eastwoods svanesång. I så fall: Tusen tack för en extraordinär insats i filmens tjänst, Mr Eastwood.

Juror #2 har streamingpremiär på Max den 20 december.