TEST: KEF Q Concerto Meta

Är det inte konstigt hur ofta tillverkare hittar inspiration i sina arkiv när en ny produkt ska utvecklas? Det har nästan blivit mer regel än undantag att försöka återskapa gammal storhet i nya produkter, vare sig det handlar om förstärkare, högtalare eller skivspelare.

Vilken produkt det än är så gillar tillverkarna att smyga in ett litet Classic, Heritage, Homage eller Tribute i namnet, och vips! så ska det väcka nostalgiska känslor som hjälper till att sälja produkten.

Jag tvivlar starkt på att KEF kommer att sälja hinkvis med nya Q Concerto Meta bara för att namnet är hämtat från deras första trevägshögtalare. Som debuterade 1969. De flesta av KEFs kunder var inte födda 1969 och målgruppen för just den här högtalaren har aldrig hört talas om den ursprungliga Concerto-högtalaren.

Den korta versionen av historien är att Concerto var tänkt som en mer kompakt version av KEFs större högtalare. Inpackad i vad som på den tiden var ett relativt kompakt kabinett – 71 cm högt – och med tre element placerade bakom en tygklädd grill. Den var en av de första modellerna som fick T27-diskanten, som senare användes i många av KEFs bästa högtalare. Den spelade tillsammans med ett B110-mellanregister och all bas under 400 Hz hanterades av ett B139-element. Ett ovalt baselement som tålde relativt hög effekt, med den tidens mått mätt.

Trots att Concerto var en relativt stor trevägs stativhögtalare blev den en succé och gick att köpa i allt nyare versioner fram till 1977.

Om nya Q Concerto Meta kommer att tillverkas i lika många år återstår att se, men det är ingen tvekan om att den har alla egenskaper som behövs för att bli lika stor framgång som originalet. Som den inte liknar på något sätt.

Den nya versionen är visserligen en trevägskonstruktion, men där slutar också likheterna med högtalaren från 1969.

KEF har använt sig av det smått geniala Uni-Q-elementet som vi känner igen från andra KEF-modeller, men uppgraderat med deras Metamaterial Absorption Technology (MAT). En teknik som är noggrant beskriven i våra andra tester av KEF-högtalare som du hittar i vårt omfattande testarkiv.

Betrakta Q Concerto Meta som ett par KEF LS50 Meta, fast med mer tyngd och dynamik i basen. Men med samma knivskarpa stereoperspektiv och perfekta tonala balans uppifrån och ner. Q-serien är den första som utvecklas i KEFs nya mätlabb, vilket har inneburit att den tagit ett stort kliv uppåt i ljudkvalitet jämfört med den förra Q-serien. Som enligt vår mening hade några av de bästa budgethögtalarna på marknaden på sin tid.

Q-serien

Uni-Q-elementet är 10 cm stort och har en 19 mm diskant i mitten. Bakom elementet finns en rund platta och det är där MAT kommer in i bilden. Plattan har ett intrikat labyrintmönster infräst på ena sidan, format för att absorbera olika frekvenser och eliminera upp till 99 procent av alla oönskade resonanser.

Den här tekniken används i alla KEF-högtalarmodeller som har 12:e generationens Uni-Q element – ​​kallat Meta – och MAT finns även på de andra modellerna i den nya Q-serien: de två golvhögtalarna Q11 och Q7 Meta, de två mindre bokhyllemodellerna Q3 och Q1 Meta, samt centerkanalen Q6 Meta, Dolby Atmos-högtalarna Q8 Meta och slutligen vägghögtalaren Q4 Meta.

Till de mindre modellerna finns specialanpassade golvstativ som heter SQ1. De finns i svart och vitt och är 61 cm höga.

Q Concerto Meta

När jag såg bilderna första gången trodde jag att jag hade fått fel bilder. Den nya högtalaren såg precis ut som den dyrare KEF R3 Meta. Som just nu befinner sig på vår topp 3-lista över stativhögtalare i premiumklassen.

Båda är trevägs, men Concerto har ett mindre Uni-Q-element och är inte lika påkostad. Under Uni-Q-elementet sitter en 165 mm bas, som mynnar ut i en basport på baksidan.

Enligt KEF ska högtalarna kunna nå ner under 40 Hz och klara sig fint ner till runt 36 Hz. Känsligheten är angiven till 85 dB och det interna motståndet till 4 ohm. Detta innebär i normala fall att högtalarna är relativt tungdrivna, men en Marantz Model 60n på 60 watt hade inga problem med att kontrollera dem, inte ens när jag blev sugen att spela riktigt högt.

Högt kan de nämligen spela, högre än man kanske skulle kunna tro. Och sättet de gör det på är oerhört övertygande.

De här högtalarna kan verkligen rocka med de bästa. Sätt på Elephant9 och Terje Rypdals nya album Catching Fire, vrid upp volymen och håll dig fast i soffan. De har en sorts Klipsch-liknande attityd till bas, som hamrar ut John Tinnicks rytmer i rummet med skoningslös dynamik. Det är högt, det är tufft och det är ovanligt att så kompakta högtalare levererar så mycket energi.

Samtidigt finns det en god portion finess. Att höra Monica Zetterlund live i en inspelning från 1989 på Café Katalin i Uppsala var en gripande upplevelse. Zetterlund har sjungit bättre, och inspelningen är i bästa fall oslipad, men väldigt autentisk och har en atmosfär som påminner om Jazz at the Pawnshop. Det är ett rörande återhörande, måste jag erkänna, och höjer man volymen till en realistisk konsert/cafénivå är det verkligen som att ta ett steg tillbaka till torsdagen den 14 september 1989. Man sitter mitt i lokalen, med öl och cigaretter, och bevittnar en legend, med gott stöd av Lasse Bagges trio. Lyssna på hennes version av Olle Adolphsons Trubbel, så förstår du vad jag menar.

Jag är inte riktigt färdig med finessen. Om vi ​​flyttar från Uppsala till Bodø, och sätter på Jan Gunnar Hoffs meditativa album Home, så är det bara att blunda och bli förflyttad till Nordnorge på en flygande matta av klara klangfärger och vackra harmonier, levererat med en inlevelse som griper tag i dig och inte släpper taget förrän albumet är slut.

I Magma klingar pianots tangenter stort, den dynamiska kontrasten är strålande och klangen från högtalarna är varm och naturlig. De dyrare R3 Meta är något lägre fokuserade och släpper igenom fler finmaskiga detaljer, men annars måste jag säga att det är skrämmande hur snarlikt de låter.

Konkurrenter

Om man tycker att ett Q Concerto Metas är för stora så finns ovan nämnda LS50 Meta. Kanske kan Q3 Meta vara ett annat alternativ. Men det finns högtalare från andra tillverkare som helt klart kan utmana ett par Q Concerto Meta på det allra mesta.

PMC Prodigy 1 kombinerar spelglädjen med fin upplösning och dynamisk kontrast. Men den har inte KEF-högtalarnas tyngd i basen och spelar inte heller lika högt med samma obesvärade övertygelse.

Om det är någon annan högtalare som är värd att nämna, och som är en av få med ett koaxialelement som påminner om KEFs Uni-Q, så är det Technics SC-CX700. En varmt klingande och kompakt högtalare som har ett härligt fokus men som saknar KEF-högtalarnas dynamiska kontrast och skala.

De små Bowers & Wilkins 707 S3 levererar också ett felfritt stereoperspektiv, men även de saknar dynamiken och tyngden hos KEF-högtalarna.

Slutsats

KEF Q Concerto Meta är klassens bästa högtalare. Vi har inte testat någon annan som har övertygat lika mycket och som verkar så fulländad. Den saknar naturligtvis öppenheten och dynamiken hos större högtalare som KEF R3 Meta, men eftersom de är mycket dyrare är det en orättvis jämförelse. Om man jämför med annat vi har testat i samma prisklass så är det ingen tvekan om att KEF-högtalarna stöter på stenhård konkurrens. Men i vår bok är det fortfarande Q Concerto Meta som drar det längsta strået, eftersom de ”fuskar” genom att vara en trevägskonstruktion i ett lite större kabinett. Det ger KEF en fördel på en marknad där de flesta av konkurrenternas högtalare är mindre tvåvägsmodeller.