Recension: Landman, säsong 1

Tidigare i veckan var det äntligen dags för det sista kapitlet i Dutton-dynastin, när Yellowstone, säsong 5, del II fick sin väääldigt försenade streamingpremiär (på SkyShowtime).

Efter nästan två års (!) försening, under vilken seriens skapare Taylor Sheridan och seriens (förra) huvudrollsinnehavare Kevin Costner ibland har varit i öppen strid i media, närmar sig Yellowstone nu obönhörligen sitt slut. Men med Montana-serien som språngbräda har Sheridan byggt upp ett imponerande, och mycket omfattande, streaminguniversum.

Yellowstone har inte bara gett upphov till (hittills) två spinoff-serier (1883 och 1923) och den kommande uppföljaren The Madison, Sheridan har också hunnit producera, skriva och (delvis) regissera gedigna serier som Mayor of Kingstown, Lioness, Lawmen: Bass Reeves och (lättsamma) Tulsa King.

 

Cowboys i nya kläder

Nu är Sheridan klar med ännu en cowboyserie, men den här gången har hästarna bytts ut mot skraltiga pickuper, ladorna mot oljeborrtorn och boskapen mot väloljade, smutsiga oljekällor. Barackerna för arbetsmyrorna är dock (som alltid) precis desamma.

Välkommen till Midland, Texas – ett område befolkat av tuffa, bråkiga, högljudda oljeborrare och deras jakt på lycka och ”det svarta guldet”.

Vår karaktäristiska protagonist, allt-i-allon Tommy Norris (Billy Bob Thornton, Monster’s Ball) är verkligen inte någon ivrig anhängare av ”den gröna omställningen”, han har inte heller någon särskild känsla för politisk korrekthet kopplad till konstruerade könsroller eller någon nämnvärd respekt för auktoriteter i kostym.

På marken på prärien i västra Texas är han Mannen som sköter den dagliga driften av det oberoende oljebolaget M-Tex Oil, ett miljardföretag som ägs av den dekadente Monty Miller (Jon Hamm, Mad Men), ackompanjerad av sin yppiga troféhustru Cami (Demi Moore, G.I. Jane, Striptease).

Boomtown!

Serien är baserad på podcasten ”Boomtown” och följer oljebolagens svårigheter med livsfarliga borrningar, brännande hetta, brutala mexikanska drogkarteller, miljöaktivister och ansträngda förhållanden i oljebolagens baracker.

Men inte minst följer den livet för de som befinner sig längst ner på stegen, de som utför det ibland livsfarliga arbetet med att få upp oljan ur de förrädiska borrhålen. De arbetar långa timmar i den brännande ökensolen, med löfte om en fet lönecheck efteråt.

Många lycksökare dras till oljeindustrin, en av dem är Tommys tonårsson Cooper (Jacob Lofland), som hoppat av skolan och har stora drömmar. Med den förlovade drömmen om att en dag driva ett eget oljebolag börjar han längst ner på golvet – och utsätts genast för godmodig mobbning, men också hårt arbete, stora faror och utmaningar.

Hans raka motsats är hans fjolliga, omogna syster Ainsley (Michelle Randolph, 1923). Hon kommer svansande till pappa med sin fotbollsspelande posterboy-pojkvän – som bara är ute efter det hon har under kläderna, vilket Tommy genast inser. Men goda och välmenande råd från en ”gamling” är väl inget som tonårsdöttrar är intresserade av?

Blame-game

Som om livet för den kedjerökande, lätt alkoholiserade och skuldsatta Tommy inte vore komplicerat nog blir han inblandad i en flygolycka med en drogkartell och får en irriterande, politiskt korrekt feminist-advokat (Kayla Wallace) i hälarna. När sedan hans lättsamma (korkade?) exfru (Ali Larter) bestämmer sig för att titta förbi är livet fulländat för den hårt pressade arbetsmyran …

Seriens skapare är Sheridan och Christian Wallace, med Sheridan som manusförfattare och regissör (av de två första avsnitten). Än en gång lyckas Sheridan skriva engagerande om ett gäng charmiga karaktärer i en galen värld.

Thornton är rollen som bär upp Landman, och den skicklige karaktärsskådespelaren passar som hand i handske som barsk, hårdför oljeborrare. Självklart kör han runt i en pickup, kedjeröker (vilket han påstår är hälsosamt), dricker sin första öl (Michelob Ultra!) klockan åtta på morgonen, nynnar till countrymusik, behandlar ett skadat finger som en MAN och låter sig inte nedslås av vare sig knarkmaffian (inte ens när han har en huva över huvudet) eller ”kränkta” feminister.

En smått karikerad karaktär, men Sheridans lekfulla penna och Thorntons oförlikneliga skådespeleri gör honom till en komplett och fascinerande människa. Hans ge-fan-i-allt-mentalitet är charmerande och hans sätt att hantera både exfruar och stela advokater är underhållande så det räcker!

Hans lektion om världens ekonomiska beroende av olja och hans tjat om vindkraftverk (Trump skulle applådera) är på egen hand en anledning att sätta sig ett par timmar framför TV:n. Dessutom har Tommy, bakom den hårda fasaden, ett varmt hjärta.

Stereotyper

Än en gång har Sheridan fallit för frestelsen att ”krydda” rollistan med stereotypa karaktärer, i Landman främst representerade av Tommys kaxiga exfru.

Ali Larter gör så gott hon kan i rollen, men tyvärr är hon för korkad för att vara trovärdig. Deras bedårande dotter verkar också ha lite för mycket ”marshmallow” i huvudet.

Då är Cooper en mycket mer övertygande karaktär, det ska bli spännande att följa hans utveckling. I synnerhet hans samspel med alla mexikanska gästarbetare (framför allt Michael Peña, World Trade Centre) innehåller fröet till något stort.

Och så återstår det att se vilka äss den gåtfulle oljemogulen, i Hamms skepnad, har i rockärmen.

 

Äventyrarna som satsar allt

Texas är numera ett av de största tillväxtcentren för oljeindustrin, även med hjälp av nya utvinningsmetoder som fracking. En perfekt miljö för äventyrare, drömmare, förlorare och personligt drama. Nyckelord för alla Sheridan-serier.

Här möter vi de som är beredda att riskera allt för att (kanske) lyckas i en bransch som dominerar världsekonomin och påverkar själva geopolitiken.

Sheridan bevisar ännu en gång varför han lyckas så väl med sina serier och filmer: han berättar intima historier om intressanta karaktärer – personer som suger in oss i berättelsen och som vi vill följa.

Sällan har han gjort detta så brett och fräckt underhållande som i Landman. Förutom mellanmänskligt drama bjuder serien på utmärkt dramaturgi i en spännande, rå och fängslande miljö. Att den dessutom är politiskt inkorrekt så det räcker är ett (stort) plus! 5 solklara stjärnor – Yellowstone får klara sig på egen hand.

Recensionen är baserad på de tre första (av tio) avsnitten. De två första avsnitten släpps på premiärdagen (20 november) och följs sedan av ett nytt avsnitt varje onsdag.