TEST: Sonus faber Sonetto V G2

Med inspiration från blomstervärlden, och teknik från flaggskeppet Suprema, är de två största högtalarna Sonus fabers nya Sonetto-serie en synlig och hörbar uppgradering från den första generationen Sonetto som presenterades 2018.

Generation 2, som den faktiskt kallas, består som tidigare av flera modeller, från kompakta stativhögtalare till den stora golvstående Sonetto VIII G2 samt en centerhögtalare. De två sistnämnda har tillsammans med Sonetto V G2, som vi testar här, det nya Camelia-mellanregistret.

Blomsterälskare känner säkert igen formen, själv var jag tvungen att googla för att se likheten. Men det är ingen tvekan om att det vita membranet i den nya Sonetto-serien faktiskt ser ut som en kameliablomma.

Ett liknande element används i flaggskeppet Suprema som Sonus faber demonstrerade för pressen under highend-mässan i München tidigare i år. En mäktigt imponerande demonstration, där de två bastornen stod en liten bit bakom högtalarna i det stora konferensrummet och drevs av McIntosh-förstärkare av högsta klass.

Men här ska det handla om generation 2 av Sonetto-serien. En av våra favoriter bland de golvstående högtalarna i premiumklassen har länge varit just Sonetto V. Därför är det extra spännande att testa Sonetto V generation 2.

Det finns för övrigt en Sonetto On Wall också, som namnet antyder är det en plattare högtalare avsedd för väggplacering. De andra modellerna i serien är två stativmodeller, och en smal och kompakt golvstående modell som heter Sonetto III G2.

G2

Konstruktionen har förändrats en hel del sedan debuten 2018 och sedan dessa har tekniken uppdaterats avsevärt. Det gäller alla högtalarna, men kanske speciellt Sonetto V G2 och VIII G2.

Det speciella mellanregisterelementet, med det vita blomformade membranet, är gjort av olackerad naturfiber. Camelia-elementet sitter i en egen kammare tillsammans med Sonus fabers DAD-diskant. Det invändiga kabinettet – som man inte ser från utsidan – är byggt av kork, eftersom Sonus faber anser att korkens akustiska egenskaper är bättre än om de hade gjort en fyrkantig låda av MDF-skivor.

Högtalarna i Sonetto G2-serien har Sonus fabers DAD-diskanter (Damped Apex Dome), med ett vävt 28 mm silkesmembran som når upp till 30 kHz.

Delningsfiltren är Sonus fabers fassynkroniserade, och de två största modellerna har även ett Paracross-delningsfilter med IFF (Interactive Fusion Filtering). Ett första ordningens filter där elementen är kopplade i serie i stället för parallellt. De två baselementen är 16,5 cm stora, med lätta och styva cellulosafibermembran, och sitter båda i en basreflexkammare.

Bortsett från väggmodellen Sonetto G2 Wall har alla modeller basreflexportar, antingen på framsidan eller på undersidan. Sonetto Center har porten på baksidan.

Alla modellerna utom center- och vägghögtalaren har en gjuten fot av betong som är fastskruvad i kabinettet med några millimeters avstånd för att släppa ut energin från basreflexporten på undersidan av högtalaren.

Till de två stativhögtalarna finns anpassade golvstativ som vilar på en betongsockel och har en topplatta med skruvfästen för högtalaren.

Vårt testexemplar levererades i en läcker valnötsfaner och som vanligt tillhör utförandet toppklassen av vad man begära i den här prisklassen. Kabinetten har Sonus fabers karaktäristiska luta-formade profil, metallringar runt baselementen, svart läder runt diskanten och mellanregistret, och kan levereras i valnöt – som här – eller wenge eller svart pianolack.

Raffinerad dynamik

När vi testade Sonetto V 2018 kom vi fram till att högtalarna var en riktig ulv i fårakläder. Som en elegant herre, oklanderligt klädd från topp till tå, men med en slägga gömd bakom ryggen. Sonetto V G2 kan också beskrivas så, men den nya högtalaren är hörbart bättre på flera områden än sin föregångare.

Den nya Sonetto-serien är kanske den mest dynamiskt expansiva högtalarserien från Sonus faber, möjligtvis med undantag för Homage-serien. De kommer farligt nära Olympia Nova, som är en av de mest raffinerade högtalarna man kan ställa i vardagsrummet, i prisklassen upp till 200 000 kronor per par. Sonetto-serien är inte fullt lika dyr, och på många sätt ett bättre köp, speciellt för de som spelar mer varierad musik.

Den nya generationen passar lika bra med Mozart som med Metallica och har ännu bättre kontroll över dynamiken, och en förvånansvärt potent energinivå. Bland annat i basen. Som inte ens den förra versionen av Sonetto V hade.

Man tror nästan att Sonus faber har gömt en Klipsch-högtalare inuti det smäckra kabinettet, så levande och dynamiska är de faktiskt. Jag upptäckte också att det inte var nödvändigt med våldsamma förstärkarkrafter för att driva högtalarna. Inte alls. Man kan faktiskt få det att låta fantastiskt fint i rummet med bara en bra 50-wattare. Vår referensförstärkare från Yamaha, A-S3200 med ungefär 100 watt, och den hälften så dyra PMA-3000NE från Denon matchade Sonus faber-högtalarna utmärkt

På ett album som spelades in i Monte Carlo 2010 har Marcus Miller – en extraordinär basist – bjudit in bland andra Roy Hargrove och Raul Midón, och albumet, som avslutas med Billie Holidays Strange Fruit, är en uppvisning i power play. I varje inspelning med Marcus Miller har basspåret en tendens att ligga längre fram i ljudbilden än vanligt, och det märker man väldigt tydlig här.

De två baselementen i högtalarna är inte särskilt stora, men du milde tid vad de trycker till och mullrar i rummet. I Amandla, med Roy Hargrove på trumpet och Orchestre Philharmonique De Monte-Carlo, är det slående hur påtaglig livekänslan är i rummet. Luften formligen vibrerar när man vrider upp volymen och högtalarna verkar stortrivas när de pressas att spela högt.

Den aktuella radiohiten Die With A Smile med Lady Gaga och Bruno Mars är inte någon audiofil inspelning. Inte alls. Ändå lyckas högtalarna få fram djupet i balladens sångspår. Både där och i Taylor Swifts och Bon Ivers duett Exile märker man tydligt hur mycket bättre det nya Camelia-mellanregistret är.

Kanske är det opera som ska tvinga ner högtalarna på knä? En konsertinspelning med orkester och operasångare brukar vara svår, för att inte säga omöjlig, att återge felfritt, och det är ofta då man märker om högtalarelementen spelar tillsammans eller om de befinner sig på var sin planet.

Med Mozarts Cosi Fan Tutte, med bland andra Karita Mattila och Anne Sofie von Otter – och här pratar vi faktiskt om en inspelning som verkligen kan kallas audiofil – tänkte jag att det skulle vara riktigt spännande att höra om jag kunde skilja klangen i nya Sonetto V G2 från den gamla Sonetto V. En högtalare som jag alltså testade 2018. Jag mindes föregångaren som inbjudande, varm, fyllig och klangrik. Men inte alls lika glasklar, öppen och luftig som den nya versionen.

Om du är villig att betala mer kommer du förmodligen att få en ännu högre grad av finess och öppenhet och stramare fokus i ett par Olympica Nova III. Och nya DALI Rubikore 8 spelar högre med ännu mer energi, men har inte samma magiska mellanregister som Sonetto V G2.

Slutsats

Sonus faber har utnyttjat tiden väl och det hörs i Sonetto V G2. Under de sex år som gått sedan föregångaren debuterade har de lyckats få fram bättre element och delningsfilter och förbättrat och förfinat både kabinettkonstruktionen och de tekniska lösningarna till det bättre. Det märks. Det hörs. Och det syns. Nya Sonetto V G2 är en vacker högtalare att titta på, men ännu viktigare är att de faktiskt är vackra att lyssna på. Sonetto-serien har alltid haft en engagerad och dynamisk ljudbild, men den här gången är finessen uppskruvad flera snäpp. Högtalarna har också större transparens och bättre detaljrikedom, utan att det behagliga varma ljudet som Sonetto-serien är känd för har gått förlorat. Den nya versionen håller ljudet i stramare regi, från bas till diskant. Med en ljudbild som har en öppenhet som är sällsynt i den här prisklassen är det lätt att sammanfatta med att Sonus faber har lyckats över all förväntan med att förbättra en redan lysande högtalare.