: The Amazing Spider-Man 2 3D

https://www.youtube.com/watch?v=U_oSz5BsmcQ

Bortsett från den tredje filmen var Sam Raimis Spider-Man-trilogi (2002–2007), med Toby Maguire som vår rödklädde vän, en ytterst underhållande och välproducerad serie. Förvåningen var därför stor när hela franchisen rebootades redan efter fem år med The Amazing Spider-Man (2012). Trots detta lät vi oss charmas av en obekväm, klumpig och osäker Andrew Garfield i en underhållande film – även om den kändes tämligen onödig och inte tillförde vare sig franchisen eller huvudrollen särskilt mycket nytt. Men med sitt andra försök har Marc Webb (regi) och Garfield (Spider-Man) träffat mitt i prick.

Det är alltid befriande med uppföljare i en serie, då slipper man ägna halva filmen åt att introducera och etablera karaktärerna, i tvåan är det action från första scenen. Och även om vi var imponerade av Toby Maguire när han svingade sig mellan skyskraporna i New Yorks asfaltsdjungel så har de tagit effekterna till en helt ny nivå den här gången – med god hjälp av enastående 3D.

Garfield har funnit sig väl tillrätta i rollen, han spelar mer övertygande och ordlekarna är nedtonade ett par snäpp. Samspelet mellan honom och Emma Stone (Gwen) är trovärdigt och lekfullt, dessutom är Gwen en åtskilligt mer hårdför och tuff brud än vad superhjältar brukar vara intresserade av. Hon har verkligen skinn på näsan och vill vara med när saker och ting händer – och känns varken tillgjord eller politiskt korrekt. Vi har däremot lite svårt för Dane DeHann som Harry Osborne. Där gjorde James Franco en väldigt övertygande roll, medan DeHann känns alltför tunn och ynklig med tanke på hans ursprung. Franco var också slemmig och otäck, fast på ett charmigt sätt.

Handlingen är absolut inte nydanande, men rättar in sig i ledet av superhjälteberättelser, med karikerade och överdrivna (missförstådda) skurkar som vill förstöra världen (eller åtminstone New York) eftersom de hade en svår barndom. Sedan kompliceras saker och ting av att superhjältens kärlek utsätts för fara. Men utöver allt ”det vanliga” har The Amazing Spider-Man 2 ett förvånansvärt nedmänskligt psykologiskt drama i bakgrunden. Peter Parker slits mellan sina ”plikter” som Spider-Man och förhållandet med Gwen som hamnar i farozonen på grund av hans hjältedåd. Det är en premiss som på egen hand hade kunnat göra att filmen fungerade som romantiskt drama. Historien kryddas dessutom av befriande, småfräck humor – något som bidrar till att avväpna den lekfulla filmen. Webb har ett bra grepp om den dramaturgiska utvecklingen, och trots två och en halv timme känns det inte långtråkigt.

Specialeffekterna är som nämnts otroligt imponerande, förutom svingande scener mellan skyskraporna får vi se en vansinnigt läcker scen när Green Goblin (DeHann) och Spider-Man brakar ihop i slutstriden. Snyggt koreograferat och filmat och en scen som visar 3D-mediet från sin bästa sida. Fem väldigt underhållande stjärnor – det här vill vi se mer av!

Ett excellent ljudspår (DTS-HD MA 7.1) ger oss alla detaljer, plus ett härligt tryck i basen. Bildkvaliteten är suverän och har fin färg, kontrast och skärpa, dock lite mindre i 3D. Bonusmaterialet är omfattande och innehåller många utelämnade/förlängda scener, ett mycket intressant kommentatorsspår, musiken, musikvideo (med Alicia Keys) och en bakomfilm som är en av de bästa vi har sett! 1 timme och 45 minuter med omfattande och fängslande info om allt från historiens utveckling till filmandet i New York och specialeffekterna.