Recension: Lonely Planet

Romantiska komedier är en svår genre, filmen/serien kan lätt bli en ändlös ström av självklarheter, klyschor och förutsägbarheter. Nu är i och för sig den nya Netflix-filmen Lonely Planet inte direkt någon romantisk komedi, utan mer ett romantiskt drama, men den går ändå i alla de fällor som ryms i genren.

Filmen utspelas i de pittoreska omgivningarna i det terroristhärjade Marocko, där vi får följa en brokig skara egocentriska författare som vill ”vidga sina vyer”.

Den medelålders, nyligen skilda författaren Katherine Loewe (Laura Dern, Wild at Heart, Jurassic Park) blir bjuden av ett författarsällskap till en lyxig vistelse på en avlägsen resort i den marockanska ödemarken. Där samlas erfarna och spirande författare för att utbyta erfarenheter, dricka sig fulla, ligga och ”inspireras” av varandra.

Mest av allt vill Loewe dock vara ensam och försöka övervinna sin tilltagande skrivkramp och undvika de narcissistiska och pompösa kollegorna. Bland gästerna finns också nykomlingen Lily (Diana Silvers) och hennes (förbisedda) finanspojkvän Owen (Liam Hemwsorth, The Hunger Games: Mockingjay). Låt dramat börja!

Filmens största problem är inte skådespelarna (även om slätstrukne Hemsworth har lika mycket karisma som en torr pinne), utan ett manus som är så långsökt, förutsägbart, osannolikt och rent ut sagt tråkigt att vi knappt har sett något liknande från så seriösa branschaktörer.

Visst kan det vara intressant att vända på de traditionella könsrollerna, att det här är en mogen kvinna (MILF) som faller för en betydligt yngre, posterboy-liknande yngling (Dern är 57 och Hemsworth 34) är faktiskt uppfriskande. Men kan man inte göra det med lite finess och originalitet?

Redan efter fem minuter, efter att det smågnabbande paret Lily och Owen anländer till lyxresorten, vet vi att han kommer att hamna i säng med Katherine.

Det unga paret beter sig, båda två, som omogna tonåringar som ständigt är på jakt efter att peka ut sin partners brister. Konfliktlinjerna som manusförfattaren (och regissören) Susannah Grant drar upp är i bästa fall konstruerade, i värsta fall patetiskt långsökta och oäkta – till exempel när en lätt förälskad Owen plötsligt argt avfärdar Katherine för att hon på ett lekfullt sätt kallar honom ”kid”.

Sättet som paret förs samman på känns lika konstlat som JD Vance och vi tror inte för ett ögonblick på att de kommer att förbli ett lyckligt par. Narrativet är inlindad i en slöja av kvasifilosofiska reflektioner från huvudpersonerna som havererar snabbare än en av Musks månraketer.

Hela historien är så platt och förutsägbar att vi vet vad som kommer att hända runt nästa krök. Dialogen är platt, tafatt och oinspirerande. Inte heller lyckas den vanligtvis så duktiga Dern få det att gnistra mellan henne och den unge mannen, som naturligtvis är en sökande, känslig person som är full av samvete och riktig, god moral.

Nej, det här dramat kan man elegant hoppa över och i stället ägna fredagskvällen åt något som åtminstone ger en smula näring åt hjärnan. Visst kan hjärnlös eskapism vara nog så tillfredsställande, men inte på den här nivån. 2 ynka stjärnor.