: Ayre KX-5 och VX-5

Glöm det. Bara glöm det. Visserligen bygger Ayres allra färskaste förstärkare på deras svindyra referensförstärkare, men det betyder inte alls att detta är ”highend light”. Långtifrån. Trots halva priset finns det ingenting som tyder på att Ayres ingenjörer har sparat på konfekten i förförstärkaren KX-5 och den 175 watt kraftiga effektförstärkaren VX-5.

Resultatet är något av det mest storslagna jag har hört sedan, tja, Ayre VX-R och KX-R. Som kostar mer än dubbelt så mycket. Den Ayre-kombinationen utsågs till Årets high- end-förstärkare av Ljud & Bild. En utmärkelse som väger tungt och som bara tilldelas det allra bästa vi har hört.

Spännande nog är de billigare KX-5 och VX-5 i hög grad baserade på tekniken från den dubbelt så dyra kombinationen, och det hörs! Men det betyder inte nödvändigtvis att detta är en förstärkare som passar just dig.

En av anledningarna är att förförstärkaren, stick i stäv mot vad som är brukligt nu för tiden, är en renodlad analog konstruktion. Den har sex ljudingångar och inte en enda av dem är digital. Här finns inte ens en skivspelaringång.

Ska man ha en digitalomvandlare måste den köpas separat, till exempel Ayre QB-9 för 33 000 kronor.

Effektförstärkaren är tämligen enkel att beskriva från utsidan. Den har balanserade ingångar för att minska störningar i signalen och Cardas-terminaler för högtalarkablarna. De fungerar bara med spadkontakter, eller banan/spade-adaptrar om man har kablar med banankontakter.

Arvet
Både KX-5 och VX-5 har ärvt mycket teknik från Ayres referensförstärkare. För effektförstärkarens del betyder det en symmetrisk och helbalanserad krets för korta signalvägar med minsta möjliga signalförluster och störningar. Precis som förförstärkaren har den ett inbyggt nätfilter som förhindrar att brus följer med från vägguttaget och beblandar sig med ljudsignalen.

Rent tekniskt är VX-5 ganska så lik Ayres integrerade AX-5 för 106 000 kronor, med samma nyutvecklade Diamond-utgångssteg fast i kraftigare version med 175 watt per kanal i 8 ohm och hela 350 watt med 4 ohms högtalarlast.

Förförstärkaren KX-5 liknar inte bara den påkostade KX-R, den har mycket av samma teknik, bland annat volymkontrollen som har mekaniska kontakter med 1,5 decibels intervall i 46 steg. Därför hör du att det knäpper till varje gång du höjer eller sänker volymen. KX-5 har också ett helt diskret (utan integrerade kretsar i signalvägen) och helbalanserat förstärkarsteg, separat jord och integrerat strömfilter till nätkabeln.

Var och en av ingångarna på baksidan kan konfigureras med eget namn och ingångsspänningen kan höjas med extra förstärkning individuellt för varje ingång. På så sätt kan man få en bättre översikt över signalkällorna och slippa ändra volymen varenda gång man växlar ingång med den medföljande fjärrkontrollen av aluminium.

Här fattas inget
Med så mycket teknik från Ayres bästa är det inte så konstigt att det låter spektakulärt bra. Här finns en kontroll och en finess som man sällan hör så väl förenat. Somliga kanske föredrar en mer blomstrande, romantisk presentation av musiken, med den klangliga kulör som en bra rörförstärkarkombination kan ge. Andra kanske föredrar lite mer bas, med mer tonvikt på rytm och tryck.

Ayre-kombinationen har nämligen ingen av dessa egenskaper. Lite tråkigt, kanske någon tycker, men de klangliga egenskaperna är inte av den sort som tar dig med storm direkt från första takten, i stället kräver de att man ägnar lite tid. Och framför allt spelar olika sorts musik. Först då, efter en viss inkubationstid, är man smittad.

Men då finns det ingen återvändo. Efteråt låtar det mesta annat färgat, obalanserat och fullt av fel.

På de förträffliga Sonus faber Olympica III skapade Ayre-kombinationen pur magi av allt jag spelade.

En inspelning jag måste erkänna att jag lyssnat lite på kom till sin fulla rätt med Sonus faber-högtalarna och Ayre-kombinationen. Norska skivbolaget 2L:s inspelning på SACD av symfoniska verk av Hindemith, Schönberg och Stravinskij, inspelad i 24 bitar med den norska marinens musikkår, blev en dynamikfest av sällan skådat slag. Slagverk och mässingsblåsare formligen vällde ut i rummet, med fullständig kontroll även när jag spelade högt. Ljudbilden var enorm, med ett vansinnigt djup, och jag hittade inte en enda liten skavank i återgivningen.

Inte ens en ton som stack ut, var för framträdande eller drunknade i mängden. Inte heller när jag drog igång ”Invitation to the Blues” med The Blues Company. Basen på den inspelningen kan få en förstärkare att tappa andan och tvinga en högtalare att be om nåd. Den är tämligen massiv och det finns en stor dynamisk kontrast i basen. Men här hade Ayre-förstärkaren en förbluffande god kontroll och styrde högtalarna med fast hand, även när jag spelade så högt att det gjorde ont.

Det saknas inte finess heller. Själva ljudbilden kan upplevas som lite torr, men inte klinisk. Behärskad men inte tråkig. Ofärgad med inte karaktärslös. Nick Lowes röst återges ofta för mörkt i ”Indian Queen”, med överdriven bas längst ner i sången. Inte här. Superupplöst, transparent och neutralt är orden som beskriver musiken.

Akustiska jazzinspelningar, som liveinspelningen med Keith Jarrett trio från Montreaux jazzfestival 2001, har sällan låtit så luftig och levande. Även här framträder den dynamiska kontrasten väl. Trumsolon och basspel låter så trovärdigt att man inte kan förvänta sig mer. Det finns en stramhet och precision, från bas till diskant, som är sällsynt, samtidigt som ljudbilden är öppen och upplöst. I diskanten kunde jag bitvis uppleva att cymbaler – och andra instrument med utsträckta övertoner – kunde låta lite grå och utpräglat karaktärslösa på en del inspelningar. Men det beror snarare på inspelningarna än anläggningen.

Referensljud
Det är inte säkert att Ayres bottenlöst ärliga och strama ljudkaraktär faller alla i smaken. Frånvaron av digitalingångar och wifi kan kanske få somliga att leta efter andra alternativ, men för alla som kan tänka sig att lägga 165 000 kronor på nya förstärkare säger jag bara: Lyssna på Ayre-kombinationen. Det kan nämligen hända att du inte vill ha något annat efteråt. För den låter så bra att om man väl har fått smak på den så är den beroendeframkallande och det är svårt att välja något annat. DAC kan man alltid köpa till efteråt.

Så testade vi
Vi spelade musik på Ayres förstärkarkombination i flera veckor innan vi började med den kritiska delen av testet. Den turnerade i en anläggning som främst bestod av Sonus faber Olympica III, en av årets bästa högtalare, och en enastående referensförstärkare, McIntoshs MA8000, CD-spelaren McIntosh MCD500 och en MacBook Pro inkopplad till D/A-omvandlaren i MA8000.