TEST: Linn 119

De flesta tänker nog på Linn som tillverkaren av den legendariska skivspelaren Sondek LP 12. Inte lika många betraktar Linn som högtalartillverkare, men som man brukar säga: De som vet, de vet. Linn har faktiskt byggt högtalare nästan lika länge som de har byggt skivspelare.

CD-spelare har de också gjort, även om det satt långt inne för Ivor Tiefenbrun att erkänna att CD-spelare faktiskt kunde vara något att ha. När han väl gjorde det så lanserade de Sondek CD12 (vad skulle den annars heta?). Och då hade de en spelare som sopade mattan med konkurrenterna.

CD12 är historia för länge sedan, men Linn tillverkar fortfarande LP12. En skivspelare som jag måste erkänna förtjänar legendstatus. Den är inte på något sätt skrytsam, och ett idiotsäkert val för den som vill förbättra ljudet från LP-samlingen.

Men det här testet skulle inte handla om skivspelare, även om det är svårt att bortse från dem när vi pratar om Linn.

Nej, Linn har som sagt byggt högtalare i flera årtionden. Om de är kända för något när det gäller högtalare så är det kanske främst för Isobarik-principen med dubbla baselement på insidan av kabinettet för att öka effektiviteten vid låga frekvenser. Jag hade kunnat rabbla upp flera högtalarmodeller från Linn, både med och utan Isobarik, men här ska det handla om något betydligt mer blygsamt, ja nästan i grundläggande enkelt.

En kompakt tvåvägshögtalare som inte är större än att den går att stoppa in rätt i bokhyllan.

Linn 119

Att nya Linn 119 står på legendariska stativhögtalares axlar vore en överdrift, men några av oss minns den kompakta Linn Kan, som var en liten högtalare i samma skepnad som 119, med ett 13 cm bas/mellanregister och en 19 mm diskant i ett bokhyllevänligt kabinett.

Den var en av Linns bästa högtalarkonstruktioner på sin tid och visade trots sitt blygsamma utseende och relativt låga pris att Linn kunde bygga riktigt bra ljud i relativt billiga och kompakta kabinett. Nästan tre årtionden senare är 119 – som vi testar här – en högtalare i samma skepnad. Elementen kommer från norska SEAS, men konstruktionen är 100 % Linn.

Ny generation

Att kalla den för en kompakt version av flaggskeppet Linn 360 vore inte bara en överdrift, utan direkt felaktigt. Ändå kan man se släktskapet mellan 360 och lilla 119, där den päronformade plattan som elementen är monterade på har samma form som 360-högtalarna har på plattan med mellanregister och diskant.

Medan Linn Kan – både i sin första och andra version – inte kostade en förmögenhet på sin tid har 119 gått upp ett par divisioner rent prismässigt. Även kvalitetsmässigt, om du frågar mig. Den kostar en hel del mer än KEF R3 Meta, som vi testade nyligen, men hälften av vår referens-stativhögtalare, Audiovector R1 Arreté.

Det finns inte våldsamt många högtalare att välja mellan i samma prisklass som Linn 119, men Bowers & Wilkins 705 S3 kostar lika mycket och är en tvåvägsmodell som definitivt måste betraktas som en stark konkurrent till de små Linn-högtalarna. Som befinner sig i en prisklass där många tycker det är mer lockande med golvhögtalare – men hela poängen med att välja en kompakt högtalare är helt enkelt för att man inte har plats, eller inte vill offra mycket plats för att få bra ljud i rummet.

Ur den synvinkeln är Linn 119 helt perfekt, eftersom den är tillräckligt liten för att ta lite plats och samtidigt tillräckligt stor för att kunna måla upp en sammanhängande och trovärdig ljudbild.

Den ovan nämnda Kan-modellen jämfördes ofta med Rogers LS35/A, anledningen var att den lilla högtalaren hade ett varmt, insmickrande och tjusigt mellanregister med en röståtergivning som nästan bara var bättre i ett par Rogers. I likhet med Rogers-högtalaren hade Linn Kan inte någon stor räckvidd i basen, efter 70 Hz sjönk känsligheten som en sten och högtalarna lät betydligt bättre på en hylla intill bakväggen.

Placering

Linn 119 kan också ställas mot bakväggen om man vill lyfta basen lite, men det är inte nödvändigt. De går nämligen djupare och har mer substans och dynamik vid lägre frekvenser än vad både Rogers-högtalaren och Linn Kan någonsin hade.

Jag satte dem på ett par stativ en halvmeter från bakväggen och det fungerade utmärkt. Om man flyttar in dem lite närmare bakväggen höjs nivån i basen lite och ljudbilden blir lite varmare, men högtalarna visade sig vara väldigt flexibla när det gäller placeringen. Här är det enkelt att enkelt hitta en uppställning som fungerar i de flesta rum.

Linn 119 är den direkta efterföljaren till Majik 109. Som till skillnad från 119 var en trevägs stativhögtalare. Den kombinerade en 15 cm bas med ett 13 cm mellanregister och en 16 mm diskant. De två sistnämnda var monterade i en vertikal 2K Aarray. Det gav högtalarna ett ganska distinkt utseende. Precis som nya 119 kunde Majik 109 uppgraderas från passiv till full aktiv drift med till exempel Exakt-elektronik.

Kompakt tvåvägare

Den kompakta 119 och den lite större 150 – golvmodellen som dessutom har ett 19 cm baselement – är utrustade med samma element. Som här är en 19,5 mm stor Sonomex-dome som drivs av en talspole med ferrofluid-kylning och en stor ferritmagnet. Baselementet är 16 cm stort och har ett pappersfibermembran belagt med Nextel.

Linn anger frekvensomfånget till 50 Hz i ena änden och 20 000 Hz i den andra. Känsligheten är relativt låga 86 dB och den nominella impedansen 4 ohm. I praktiken spelar det ingen jättestor roll, men man bör ha en förstärkare som har tillräckligt med vridmoment för att kontrollera högtalarna, speciellt om man gillar att spela högt. För det kan de faktiskt. Förvånansvärt högt.

Med den enastående Denon PMA-3000NE – som inte är världens starkaste förstärkare, men ändå har ett massivt vridmoment – fick baselementen en rejäl omgång av Sades Turn My Back On You. Det är klart att det inte finns samma tyngd eller tryck i basen som med KEF R3 Meta, men de är ganska mycket större och har ett separat baselement.

Ett par B&W 705 S3 kommer att upplevas som varmare i ljudet, och lite trögare. De har inte samma transientrespons som 119, däremot har de lite mer tyngd i basen.

Matchar större högtalare

Jämfört med högtalare av liknande storlek – till exempel Rogers LS35/A – kommer det förbluffande dynamisk kontrast från det lilla baselementet. Som man ser röra sig när man skruvar upp volymen. Det finns naturligtvis gränser för hur högt man kan spela, men Linn mer än antyder att ett par 119 i aktiv drift, drivna av en DSM, ger tightare och mer dynamisk bas med ännu bättre kontroll.

Med den starkare och inte minst mer muskulösa integrerade Yamaha A-S3200 tightades basåtergivningen till ytterligare än med Denon-förstärkaren.

Men det är inte bara basåtergivningen som är något att skriva hem om. De små högtalarna målar upp en ljudbild som är mycket större än man skulle kunna tro, och man behöver inte spela särskilt högt för att få balansen i ljudbilden att sitta. När högtalarna stod på stativ och vinklades in lätt mot mitten levererade de en bred, stabil och behaglig ljudbild vad jag än spelade. Det finns inga ställen i frekvensomfånget som sticker ut och det finns inga fulheter som obehagliga schh-ljud, skarpa toner, stickande diskant eller fladdrande bas. Ingenting.

Linn 119 är måhända inte våldsamt känsliga, men de är relativt lätta att kontrollera och det visade sig att de gärna öppnar upp ljudbilden när man sätter på musik som fokuserar mer på det som händer i mellanregistret än i basen.

Dynamisk kontrast

Med Jan Gunnar Hoff-ensemblen – piano, bas och trummor – på albumet Polarity fick jag en ljudbild med härlig värme, fyllig klang och en struktur som var så välordnad och kontrollerad att musiken släpptes lös i rummet. De små högtalarna lägger inte till någon färgning eller betoning i någon del av frekvensområdet. Pianoklangen är kraftfull och dynamisk å ena sidan, och delikat och finkänslig å andra sidan, beroende på vilken låt på albumet man spelar. Till skillnad från många andra högtalare som inte är särskilt mycket större så lyckas Linn 119 faktiskt få kontrabasen att sitta på ett trovärdigt sätt.

Det finns också förvånansvärt bra med tyngd i trummorna, och dynamiken sitter gjuten även om jag skruvar upp volymen till vad som skulle vara konsertvolym om man satt på första parkett. Men allt har sina begränsningar och det här är inte högtalarna man köper om man gillar musik på öronbedövande volym. De låter bäst när man inte utmanar begränsningarna som de flesta små högtalare av naturliga skäl har.

Om jag ska anmärka på något så är det att de ibland kan låta lite för snällt. Inte behärskat, för det finns gott om dynamisk kontrast för så små högtalare. De är mer dynamiska och mycket mer öppna och bättre fokuserade än de gamla Majik 109 någonsin var. Det visade sig också under testets gång hur häpnadsväckande vackert sångröster återges. Om det är Radka Toneff eller Sade spelar ingen roll eftersom högtalarnas mellanregister är av det klockrena och neutrala slaget.

Jämfört med Dynaudio Special Forty kan man anklaga Linn-högtalarna för att sakna lite luft längst upp i diskanten. De aningen större Special Forty har också lite mer tyngd i basen och låter väl så upplöst och öppet som 119, men Linn-högtalarna är lättare att placera, speciellt om man har ont om plats och bokhyllan är platsen där högtalarna ska bo.

Slutsats

Det råder ingen brist på små högtalare med bra ljud. Det finns ett överflöd av högtalare i alla prisklasser, storlekar och typer där ute. Vissa av dem är fenomenalt bra, andra medelmåttiga, och så är det ofrånkomligt att några av dem aldrig borde ha sett dagens ljus. Men Linn 119 förtjänar definitivt både att se dagens ljus och att hitta ett bra hem. Helst hos någon som verkligen älskar musik. Kanske med undantag för den allra hårdaste east coast-rappen. Men till nästan allt annat är de små Linn-högtalarna fenomenalt bra på att släppa lös musiken, och det är något vi verkligen uppskattar. Det kan hända att man tycker att de är lite tråkiga i början, men det beror nog mer på att högtalarna är relativt neutrala. Linn har uppenbarligen försökt balansera ljudet i en så neutral riktning som möjligt, men det går inte att komma ifrån att de samtidigt har gjort en högtalare med en behaglig, varm klang som ger musiken både fyllighet och substans. Mer kan man knappast begära. Med möjligheten att kunna uppgradera med aktiv drift – och väljer man en Linn DSM får man ju även en möjlighet att koppla in en subwoofer – har man en högtalare som går att uppgradera när det passar.