Recension: Miljardärsön, säsong 1

Den allra första originalserien från Netflix var faktiskt inte Orange is the New Black, utan en samproduktion med det norska statliga TV-bolaget NRK: Lilyhammer.

Berättelsen om den arketypiska maffiabossen Giovanni Henriksen (Little Steven), som på grund av vittnesskydd förflyttas från New York till den lilla, kalla OS-staden Lillehammer, var en väldigt underhållande och originell serie som lyckades ta fasta på de udda, karaktäristiska dragen i det välorganiserade och överreglerade skandinaviska välfärdssamhället.

Serien skapades av Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin, som också låg bakom den framgångsrika HBO-serien Beforeigners.

Nu återvänder duon till Netflix med den humoristiska dramaserien Miljardärsön, som ger oss en inblick i de verkligt nyrika i Norge: Laxbaronerna.

 

Från olja till lax

Den första norska odlade laxen slaktades 1971, och sedan 1980-talet har denna industri bara pekat åt ett håll: uppåt! Med god hjälp av en växande internationell efterfrågan och en rekordlåg norsk kronkurs har den odlade laxen förvandlat många lokala entreprenörer till ”nesskonge” och miljardärer. Så sent som i förra veckan rapporterade branschen ett nytt exportrekord för augusti månad. Fisk- och skaldjursexporten från Norge uppgick till svindlande 15 miljarder norska kronor på bara en månad, och den odlade laxen dominerade totalt.

Runt detta fenomen har Bjørnstad och Skodvin spunnit en historia om två mäktiga och rika familjer: Meyer och Lange. De befinner sig på samma ö vid Trøndelagskusten, ”Brima” (som fått vara stand-in för Frøya), men har diametralt motsatta affärskultur och personliga attityder.

Familjen Meyer representerar den sansade, stabila och tillbakadragna affärsfamiljen – här går det att känna lukten av ”gamla” pengar. Familjens överhuvud är den sansade Gjert Meyer (Svein R. Karlsen). För Meyer är miljardförmögenheten inte något som ska visas upp med tjusiga hus och sportbilar eller pompösa engelska företagsnamn.

Familjen Lange har däremot en något annorlunda syn på vad som är överkonsumtion och god affärssed.

Bortskämd och förväntad

När deras yngsta dotter konfirmeras ordnar mater familias Julie Lange (Trine Wiggen) och hennes bohemiske make (Kåre Conradi) en storslagen familjefest på bryggan, med ett K-popband som flugits in direkt från Sydkorea. Hennes generösa farbror och ordförande i laximperiet (en förvånansvärt bra Bjarne Brøndbo från rockbandet DDE) ger henne en helt ny RIB-båt, medan hennes bror anländer till festen (direkt från LA) i sin röda Ferrari.

Barnen är både bortskämda och försmådda. I kraft av sitt familjenamn förväntar de sig en stor bit av kakan och att de också automatiskt ska få viktiga positioner i företaget.

Två världar kolliderar alltså – och det är också beskrivande för hela serien, som inte precis är subtil. Det finns något Fargo-aktigt över de utflippade karaktärerna, formade av sin uppväxt i en liten bygd och nu med fickorna fulla av pengar – och problem.

De är stereotyper rakt igenom, fiskaren på kajen, en svärande norrlänning, rikemanssonen en bortskämd diva utan kontakt med verkligheten, medan familjen Lange är fylld av cyniker och sin egen privata helikopter. Och undangömd i ett hörn sitter den strokedrabbade fru Meyer, som kanske uppfattar mer än man tror…

Laxdrottningen?

När Gjerts brorson plötsligt dör i Dubai äventyras en viktig del av företagets aktieportfölj – och den hänsynslösa Julie Lange ser sin chans att ta över företaget och bli världens största laxodlare och krönas till ”Laxdrottning”.

Naturligtvis möts det fientliga uppköpet av hårt motstånd och oväntade allianser bildas. Situationen blir extra pikant när ett sabotage utförs vid en av laxodlingarna och misstankar och skvaller sprids i det lilla lokalsamhället.

In från sidan kommer plötsligt nya aktörer som sniffar runt laxmiljarderna, representerade av en sliskig Frank Kjosås – till och med laxbaroner från ökenstaten Dubai dyker upp. Kul!

Humorn är lättsam och karaktärerna, med alla sina mänskliga svagheter och brister, är lätta att tycka om. Vi känner speciellt med Amy Langes dumma make (Ragne Grande), föredömligt porträtterad av den sympatiske Oddgeir Thune (Pørni). Och när självaste hövdingen av nordisk film, Bjørn Sundquist, intar scenen och skrämmer livet ur dagisbarn jublar vi. Synd bara att han får vara med så lite.

Det är genomgående fina skådespelarprestationer, med Trine Wiggen som en byxklädd, snusande och tuff affärskvinna i främsta ledet. Men den saftigaste rollen har nog Meyers dotter Trine, som genomgår en underbart absurd personlighetsförändring.

Underhållande men inte genial

Serien bjuder på lätt absurd, milt underhållande och inte minst udda humor från de duktiga serieskaparna, men den tar inte många risker eller försöker tänja på gränserna.

Miljardärsön surfar lite för säkert på grunt vatten och vågar inte gå hela vägen. Lite för mycket tid ägnas åt tråkiga diskussioner i styrelserummen, serien borde ha fokuserat mer på de udda karaktärerna – det är de som gör serien originell och lokalt förankrad. När vi får följa med in i de inre spänningarna i familjerna och de olika karaktärernas (dolda) agenda sugs vi in i handlingen.

Dramaturgin sitter inte heller riktigt. Det finns flera avsnitt som borde ha stramats upp och klippts lite hårdare. Framför allt överexponeras Langes yngste son JJ:s Hollywood-dröm och dandykaraktären Ivo (Axel Bøyum) är lika irriterande destruktiv för serien som Chris Tucker var för Det femte elementet.

Netflix har förmodligen inte en någon ny Lilyhammer-succé på gång här, handlingen verkar lite för lokal och serien saknar en välkänd, internationell leading man à la Little Steven. Men det finns mer än tillräckligt med skvaller, intriger och fyllda spermadonationskoppar för att vi ska rekommendera serien, och mer än gärna välkomnar fler säsonger! Det vilar något oförlöst över Miljardärsön som gränsar till storhet. 4 stjärnor.

Serien har global Netflix-premiär den 12 september, då släpps hela säsongen – som faktiskt kan ses på en och samma kväll. Recensionen är baserad på alla avsnitt.