Recension: My Brilliant Friend, säsong 3

Den 10 september kan du – och bör du – slå dig ner i soffan, rota fram fjärrkontrollen och logga in på ditt Max-konto. Då är det nämligen premiär för en italiensk seriepärla, den fjärde säsongen av My Brilliant Friend, som är baserad på Elena Ferrantes romaner om uppväxten i Neapel.

I samband med premiären av den sista säsongen har vi gjort en djupdykning i hela serien – den första säsongen släpptes på Max (HBO Nordic) redan 2018.

Ferrante (pseudonym) skrev ”Den napolitanska kvartetten” om de livslånga, konkurrerande barndomsvännerna Lenù och Lila under perioden 2011–2014. Romanerna översattes snabbt till engelska och blev omedelbart en global boksuccé.

Det dröjde inte länge förrän det statliga TV-bolaget RAI gick ihop med HBO för att lansera Italiens största TV-produktion genom tiderna. Och resultatet blev helt enkelt häpnadsväckande!

 

Livet har skilt dem åt

När vi sade farväl till de två vännerna i förra säsongen befann de sig på diametralt olika platser i livet. Lenù (Margherita Mazzucco) fortsatte med sin utbildning och hade redan publicerat sin första roman, medan Lilas (Gaia Girace) giftiga och våldsamma äktenskap och ekonomiska trygghet var i fullständig upplösning.

Nu har vi kommit fram till 1960-talet, en tid med nya tekniska innovationer och ekonomisk tillväxt – men också en tid när maskinerna tar över fabriksjobben och studenter och arbetarklassen gör uppror mot regeringen och den rådande samhällsmodellen.

Italien är som en tryckkokare, men den privilegierade Lenù är skyddad från upproret och de mindre lyckligt lottades situation. Lila befinner sig dock i frontlinjen, med ett slitsamt jobb på salamifabriken hos den sliskige Bruno (som hon träffade på Ischia förra säsongen), som pressar arbetarna till det yttersta samtidigt som han betalar dem minimala löner och regelbundet förgriper sig på de kvinnliga anställda.

Nord mot syd

För att förstå de skarpa konflikterna och de stora klassklyftorna som My Brilliant Friend så skickligt skildrar, är det bra om man har vissa grundläggande kunskaper om det italienska samhället och politiken.

Miljonstaden Neapel har från norra Italien ”alltid” betraktats som en grogrund för allt som är fel med den ekonomiska fördelningen i landet, och den historiska staden präglas av kaos och vanstyre.

Om man går riktigt långt tillbaka, 1 000 år, var det södra Italien som var det ekonomiska centrumet, men efter industrialiseringen tog norra Italien över gradvis. Den fördelaktiga Poslätten blev centrum för en massiv tillväxt inom jordbruket och merparten av den nya industrin (inklusive bilindustrin, mode och finans) koncentrerades till norra Italien.

Sedan Italien blev en enad nation (1871) har många norditalienare ansett att befolkningen i söder är lata bidragstagare som får statligt stöd och subventioner och att kriminella krafter (läs: maffian) i praktiken styr den skakiga ekonomin. Denna uppfattning har bland annat banat väg för högerpopulistiska partier som Lega Nord och till och med Berlusconis Popolo della Libertà (senare Forza Italia), och var ännu mer utbredd på 1950- och 60-talen.

Så när lärarna och (till viss del) arbetarklassfamiljerna i den fina förorten till Neapel i My Brilliant Friend är angelägna om att deras barn inte ska tala den napolitanska dialekten utan ”riktig” italienska, och barnen drömmer om att rymma, är det på grund av hur nedvärderade de var.

Klassresa – för vad?

När nu Lenù har gjort den ultimata klassresan, lyckas med en högre universitetsexamen (från norr) och gifter sig med en överklassman (från Turin), tar hon nästan avstånd från sitt ursprung, sin familj och sina (gamla) vänner.

Hon vill inte att hennes man, den plikttrogne och genomtråkige universitetsprofessorn Pietro Airota (Matteo Cecchi) ska träffa hennes familj, utan att bröllopet (lägligt nog) ska äga rum i tysthet.

Trots sin examen, sitt äktenskap och sin ekonomiska frihet blir Lenù en traditionell italiensk hemmafru. En hemmamamma som ansvarar för barnen, hemmet och pastan. En sådan ironi!

Som hemmafru och mor till två små döttrar har hon varken tid eller inspiration att skriva en ny roman – och vaggas in i en bubbla av okunskap och förnekelse. Samtidigt vet hon innerst inne att hon inte är nöjd med det liv hon lever, hon är en orolig själ som ständigt söker efter något bättre.

Hon framstår som allt mer självcentrerad, självisk och osympatisk. Så till den grad att när hon plötsligt hittar tillbaka till sin barndomsdröm Nino (Francesco Serpico) har tittarna förlorat all sympati för henne. Ett briljant berättartekniskt grepp av Ferrante.

Fascinerande kontrast

De skarpa kontraster som uppstår mellan de bästa vännerna har alltid varit närvarande, men aldrig mer framträdande än i den här säsongen.

Lenù framstår som alltmer verklighetsfrånvänd i sin nya rika bubbla, medan Lila (bokstavligen) sliter häcken av sig på fabriksgolvet. När den kommunistiska fackföreningen, med privilegierade do-gooders i spetsen, träder in för att hjälpa henne reagerar hon med ilska och uppgivenhet. Hon har ju ingen annanstans att vända sig om hon förlorar sitt jobb och möjligheten att försörja sin son! Lila har nu blivit den realistiska och förnuftiga av de två väninnorna.

När Lilas kropp kollapsar ställer Lenù upp och hjälper sin något motvilliga väninna. De har tappat kontakten mer och mer, men Lenù får nu en ny mening med livet, ett projekt där hon ska ”rädda” Lila.

Ferrante och seriens skapare Saverio Costanzo fortsätter att teckna ett djupt fascinerande porträtt av efterkrigstidens Italien, sett från de flesta samhällsklasser och delar av landet. Det är en omvälvande tid för landet, med kaos och uppror som sjuder på gatorna, samtidigt som ekonomiska framsteg och tillväxt ses överallt – till och med väninnornas slitna arbetarklassförort genomgår en radikal förvandling.

Den intensiva dynamiken och det alltmer märkliga förhållandet mellan de bästa vännerna är berättelsens röda tråd, och även om var och en beundrar den andre är den inneboende avundsjukan förmodligen starkare. Mazzucco och Girace fortsätter med sitt realistiska, subtila och enastående skådespeleri, medan Max Richters soundtrack håller oss på tårna. Underbart!

I den tredje säsongen framträder en mer nyanserad och komplex bild av den strävsamma och dygdiga Lenù, vilket ger berättelsen en ny gnista. Trots ett något tråkigt och lite frustrerande mittenparti är säsongen en gedigen sexpoängare. Vi ser fram emot det sista kapitlet!