Recension: My Brilliant Friend, säsong 2

Den 10 september kan du – och bör du – slå dig ner i soffan, rota fram fjärrkontrollen och logga in på ditt Max-konto. Då är det nämligen premiär för en italiensk seriepärla, den fjärde säsongen av My Brilliant Friend, som är baserad på Elena Ferrantes romaner om uppväxten i Neapel.

I samband med premiären av den sista säsongen har vi gjort en djupdykning i hela serien – den första säsongen släpptes på Max (HBO Nordic) redan 2018.

Ferrante (pseudonym) skrev ”Den napolitanska kvartetten” om de livslånga, konkurrerande barndomsvännerna Lenù och Lila under perioden 2011–2014. Romanerna översattes snabbt till engelska och blev omedelbart en global boksuccé.

Det dröjde inte länge förrän det statliga TV-bolaget RAI gick ihop med HBO för att lansera Italiens största TV-produktion genom tiderna. Och resultatet blev helt enkelt häpnadsväckande!

 

Giftig och våldsam machokultur

Efter att i den första säsongen ha följt den vaktmästardottern Lenùs (Margherita Mazzucco) och hennes bästa väns, skomakardottern Lila (Gaia Girace), tidiga barndomen i den slitna Neapel-arbetarklassförorten, kulminerade säsongen med Lilas bröllop med den sliskige (?) affärsmannen Stefano Carracci (Giovanni Amura).

Lenù fortsatte sin mödosamma utbildning och Lila hamnade i ett olyckligt affärssamarbete med sin familj, Carracci-familjen och den lokala maffian med de hänsynslösa bröderna Solara i spetsen. Ett till synes bekymmersfritt och romantiskt bröllop slutade i förnedring och svek.

När vi träffar tjejerna igen är Lila på väg till en lyxig smekmånad på den pittoreska Amalfikusten. Längs de slingrande och branta vägarna konfronterar hon sin nye make och ställer honom till svars. Det skulle hon nog inte ha gjort…

Som så ofta i den här serien slutar det med skrik, bråk och slag när kvinnor står upp mot män – för att visa vem som är den verkliga chefen i förhållandet. Hemma igen, med ansiktet fullt av blåmärken, väljer hennes familj att antingen strunta i våldet och/eller bagatellisera det.

Men som trogna följare av My Brilliant Friend redan har insett är Lila inte den typ som låter sig kuvas så lätt. Hon ger igen verbalt, stänger ute sin man och förvägrar honom en arvinge.

Sökande och flirtande ungdom

Flickorna och deras vänner är nu i de sena tonåren – och har inte funnit sig själva, sin plats i livet eller sin spirande sexualitet.

När Lenù följer med Lila till semesterparadiset Ischia som hennes sällskapsdam får hennes längtan efter andra, mer förstående män en chans att blomma ut. På den idylliska ön, strax utanför Neapelbukten, är kontrasten mot de dammiga och smutsiga förorterna slående. Här skiner solen konstant, det blommar för fullt och gräs och växter är frodigt gröna. Och känslan av frihet vaknar.

Nino (Francesco Serpico), den filosofiske, intellektuelle barndomsvännen från kvarteret, dyker upp igen som Lenùs ouppnåeliga flamma – men det är Lila som får ge näring åt lågan. Hennes intensiva förhållande till Nino förstör vänskapen med Lenù och hennes misshandelsäktenskap blir bara värre och värre.

Drömmen om att resa sig och komma bort

Kärnan i den dramatiska berättelsen om de två flickornas uppväxt är att båda drömmer, var och en på sitt sätt, om att komma bort från grannskapet och inte sluta som sina föräldrar.

Båda befinner sig på en ambitiös klassresa, men medan Lenù, med föräldrarnas tveksamma goda vilja, tar sig framåt i livet genom mer kunskap och utbildning, väljer Lila den ”alternativa” klassresan –att gifta sig till snabb (om än tvivelaktig) rikedom.

Intressant nog misunnar båda flickorna ibland den andras val – samtidigt som de förminskar varandra. Detta märks tydligast när Lenù bjuder med sig Lila till en fest hos sin överklasslärare.

I en av Neapels bättre stadsdelar, med havsutsikt, en stor takterrass och en lägenhet fylld med sofistikerade böcker och anrika möbler, blir Lila en fisk på torra land när Lenù och hennes ”ytliga” vänner diskuterar politik, religionshistoria och filosofiska ämnen. Det är en stark episod, som kulminerar i ett lite bittert uppbrott mellan vännerna.

Maskulina monster

I Lila och Lenùs värld får man leta länge efter goda manliga förebilder. I delar av den andra säsongen är det nästan påfallande hur kvinnofientliga och våldsamma nästan samtliga män är.

Då ska man tänka på att vi befinner oss i mitten av 1950-talet i ett land med betydligt starkare patriarkala relationer än vad vi hade och har i Norden. Och inte ens mammorna drar sig för att slänga iväg en rejäl örfil eller två. Med det sagt blir det väl mycket dystopiskt överdrivet och stereotypiskt.

De två vännerna försöker bryta sig ut och frigöra sig från dem alla – både när det gäller familj, arbete och sex.

Tyvärr är det något som skaver i mitten av den här säsongen. Dramaturgin haltar och både karaktärerna och handlingen gör en del märkliga, förhastade hopp och något oförklarliga val. Berättargreppet känns plötsligt lite konstruerat och tillrättalagd, tills vi inte riktigt känner igen oss i karaktärerna.

Lyckligtvis tar sig Ferrante, och seriens skapare Saverio Costanzo, mot slutet och levererar en genomstabil sista tredjedel. De två vännerna befinner sig plötsligt på diametralt olika platser i livet: Lenù fortsätter sin utbildning i Pisa och ger ut sin första bok–- medan Lilas äktenskap och ekonomiska trygghet vittrar sönder

Finner aldrig frid

Det är här det geniala i Ferranets smärtsamma författarskap kommer in. Även om den ena av dem lyckas på allvar, samtidigt som den andra dras allt djupare ner i förnedringen, har de fortfarande en inre självdestruktiv kraft som gör att de varken kan njuta av sin framgång eller känna empati med sin väninna. En lätt absurd hatkärlek.

De är varandras motsatser, orubbliga vänner men kan samtidigt inte tåla att den andra är lycklig i sitt liv. Samtidigt är ingen av dem någonsin riktigt lycklig, utan måste hela tiden sträva efter något nytt, efter nästa steg i livet.

Både Mazzucco och Girace är fortfarande enastående i huvudrollerna och lyfter fram komplexiteten i de komplicerade karaktärerna, men även många av de starka birollerna briljerar. Hur de hanterar den svåra övergången från tonåringar till unga vuxna är mäkta imponerande. Foto, klippning och ljudspår är i en klass för sig och suger in oss i den fascinerande världen. 5 stjärnor till detta kraftfulla, högst personliga drama.