Recension: Pörni, säsong 4

Henriette Steenstrups hjärtebarn Pörni tog både tittare och kritiker i Norden med storm. Steenstrups egenhändigt hopsnickrade serie dök upp som en dark horse i 2021. Uppföljaren kom 2022 och i slutet av samma år släppte Viaplay den tredje säsongen – som vi trodde var det sista kapitlet i sagan om den ensamstående mamman. Och en sådan säsong det var!

Men så i april förra året överraskade Viaplay alla genom att helt plötsligt tillkännage nya säsonger. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna och Viaplay har skrotat, avbrutit eller sålt det mesta av sin omfattande serieproduktion.

I dag äger Netflix rättigheterna till äldre och nya säsonger av den charmiga komedi-dramaserien.

I juni meddelade den amerikanska streamingjätten att den fjärde säsongen av Pörni skulle lanseras i höst. Nu är den här – men tyvärr är vi inte längre lika imponerade av den tidigare säregna och originella serien. Steenstrup har fastnat i samma gamla hjulspår, så att serien verkar gå på ”repris” och upprepar sig själv och sitt handlingsmönster.

 

Steenstrup spelar fortfarande singelmamman Pernille ”Pörni” Middlethon med två krävande tonårsdöttrar, en introvert brorson, en nybliven öpöpet homosexuell pappa (Nils Ole Oftebro) och ett mentalt krävande jobb inom barnomsorgen.

Fem år efter den hemska skilsmässan från den egocentriske författaren Finn (Jan G. Røise) har hon fortfarande ett mycket ansträngt förhållande till det motsatta könet. Nu dejtar hon den sansade polisen Kenneth (Oddgeir Thune) som vill ta förhållandet till nästa nivå – men Pørni tvekar i vanlig ordning.

Som vanligt sätter hon alltid andras trivsel framför sina egna intressen, sitt liv och sitt välbefinnande, vilket i den fjärde säsongen närmar sig självdestruktiva tendenser.

Det har gått knappt två år sedan vårt förra möte med den brokiga familjen Middlethon. Den äldsta dottern, den självcentrerade Hannah (en suverän Vivild F. Berg) har flyttat ut och studerar nu (på gränsen till maniskt) medicin, medan den yngsta dottern, Sigrid (Ebba J. Öberg), har blivit en självsäker tonåring som nu dejtar mellan matcherna som fotbollsmålvakt. En karriär som stöds av en ivrig morfar.

På jobbet är det ena barnavårdsärendet allvarligare och mer psykiskt ansträngande än det andra. Till råga på allt har hennes ex, Kommun-Bjørnar (Gunnar Eriksson), flyttat tillbaka och figurerar nu (på Pørnis uppmaning) som hennes chef – vilket minst sagt orsakar friktion…

Hennes före detta man Finn är fortfarande lika självcentrerad och verklighetsfrånvänd och lider nu av hjärtesorg, så han söker tröst och förståelse hos Pörni.

Med andra ord finns det inte mycket nytt under solen här.

Ett kardinalfel som många TV-serier gör att de inte kan sluta när de är på topp, utan absolut måste dra ut på en bra historia tills den blir urvattnad.

De charmiga och igenkännbara karaktärerna är desamma, men den fjärde säsongen känns mer som en hastigt hopsnickrad transportsträcka mot den femte (och sista?) säsongen. Det är ett relativt onödigt mellanspel där ovanligt mycket tid ägnas åt tragiska barndomshistorier, en helt konstruerad jobbkonflikt (vi vet att hon inte kommer att säga upp sig) och nästan en upprepning av konflikterna från de tre föregående säsongerna.

När den yngsta dottern börjar dejta, vilket resulterar i föga trovärdiga familjemiddagar, morfar plötsligt tycker precis tvärtom som sin favorit, känner vi en doft av arketypiska amerikanska romantiska komedier – sådana som det tretton på dussinet av.

Detta är absolut ingen usel säsong, Steenstrup är en alldeles för stabil och skicklig manusförfattare för det, och persongalleriet är fortfarande underhållande och har bra skådespelare. Men idétorkan svävar över säsongen, och flera av problemen som en allt tröttare Pörni råkar ut för känns lite mer konstlade och konstruerade den här gången. 3 starka stjärnor till en serie som vi håller tummarna för kommer att vara tillbaka i toppform nästa säsong.

Säsong 4 hade Netflix-premiär den 8 augusti, då släpptes alla sex (korta) avsnitt.