TEST: Samsung Odyssey OLED G6 (G60SD)

Samsung Odyssey G6 (G60SD) är en 27-tums QD-OLED-spelskärm med QHD-upplösning (2560 x 1440) och häftiga spelspecifikationer: 360 Hz uppdateringsfrekvens och 0,03 ms responstid. I praktiken betyder det att du inte behöver oroa dig för lagg eller hackningar när du plötsligt vänder dig om i en förstapersonsskjutare för att leta efter fiender som lurar i ruinerna.

Här har du med andra ord allt du behöver för gaming. Och med den fantastiska kontrasten som man bara får från en OLED-panel bör skärmen i teorin även kunna användas för grafiskt arbete.

Design och anslutningar

G60SD har ett minimalistiskt utseende med en tunn ram runt skärmen. Skärmpanelen är också ultratunn och på baksidan sitter RGB-ljus som kan synkroniseras med innehållet på skärmen (Core Sync). Stativet har höjdjustering, rotation, lutning och vridning för god ergonomi.

Skärmen har två HDMI 2.1-portar, en DisplayPort 1.4 och en USB 3.0-hubb med två portar. Jag saknar USB-C, men HDMI 2.1 och DP 1.4 stöder 4K/120 Hz från spelkonsoler (även om skärmupplösningen ”bara” är QHD) och det finns viktiga spelfunktioner som ALLM (Auto Low Latency Mode) och VRR (Variable Refresh Rate).

QD-OLED-teknik

Skärmpanelen är av typen QD-OLED, som använder Quantum Dot-teknik för extra spektakulära färger. Alla OLED-pixlar är från början blå, men när de lyser genom kristaller genomborrade av små ”kvantprickar” skapas de andra två primärfärgerna: röd och grön. Denna teknik har flera fördelar jämfört med den vanligare, vita OLED-tekniken (WOLED), bland annat bättre ljusstyrka, att kvantprickarna inte degraderas med tiden samt en fantastisk betraktningsvinkel.

Samsung utlovar levande färger, oändligt djup svärta (eftersom varje pixel är sitt eget ljus) och hög ljusstyrka. Jag har testat skärmen grundligt för att bedöma bildkvalitet, spelprestanda och funktioner, samt kontrollerat om den passar för grafiskt arbete och text.

Bildkvalitet

QD-OLED-panelen ger imponerande kontrast och färgmättnad, precis vad man kan förvänta sig av den här OLED-tekniken. Svärtan är riktigt kolsvart och det vitaste vita står som en underbar kontrast till skuggorna. Jag mätte ljusstyrkan till 185 nits, vilket är lägre än de 250 nits Samsung hävdar, och långt under de 1 000 nits som är typiskt för IPS-paneler. Ljusstyrkan uppfattas dock ändå som väldigt stark, på grund av den nästan oändliga kontrasten mot de kolsvarta skuggorna.

Skärmupplösningen på 2560 x 1440 pixlar är en bra kompromiss mellan bilddetaljer och hastighet, och kräver inte i närheten lika mycket av grafikkortet som en 4K-skärm. Men det finns en del nackdelar med den här skärmtekniken, speciellt för textbehandling och grafiskt arbete.

Bildkvalitet från fabrik

Direkt ur kartongen krävs det lite jobb. För det första är alla färglägen nedtonade, med ljusstyrkan inställd på 6 av 50. Jag ställer in ljusstyrkan på max för att få mesta möjliga ”tryck” i bilden, vilket förbättrar upplevelsen avsevärt.

Nästan alla lägen utom Game Standard och Custom har ett gulstick i bilden, inklusive Graphic-läget som borde vara neutralt. Bredvid den korrekt kalibrerade skärmen på min MacBook Pro M3 Max är det Game Standard-läget som kommer närmast, det är också fullt användbart för både spel och bildgrafik.

För att göra färgerna ännu mer neutrala kan man använda en kolorimeter som Datacolor SpyderX. Men eftersom det inte finns någon färgprofil för QD-OLED kommer man bara en bit på vägen. Lite efterjustering behövs, som att gå in på vitbalansen i menysystemet och sänka den gröna färgen med 4 steg och sedan öka färgmättnaden från 30 till 35.

Spelprestanda

Med 360 Hz uppdatering och en blixtsnabb svarstid på 0,03 ms är detta verkligen en värsting-spelskärm. Rörelser är silkeslena och helt utan ghosting eller oskärpa. Tidigare OLED-tekniker har haft lite problem med rörelseoskärpa, men det syns inte här. I ett blindtest hade man nog knappt märkt någon skillnad mot en TN-baserad 360 Hz-skärm.

VRR och Adaptive-Sync gör att skärmen anpassar sig efter PC:ns eller spelkonsolens utsignal, och ALLM aktiverar spelläget automatiskt.

HDR-prestanda är imponerande, med djup svärta och starkt ljus i samma bild. Man märker en tydlig skillnad mot traditionell LCD/LED, speciellt i mörka spel. Detaljerna i skuggorna är på en annan nivå, och även om HDR400 egentligen kräver minst 400 nits har VEISA en ny certifiering för OLED: HDR400 True Black. Man behöver inte lika mycket ljus för att få bra HDR-effekter när man har en så djup svärta som här.

Även om jag inte är något fan av hur Windows har implementerat HDR, där effekten ändras beroende på vilken app man använder, så fyller den definitivt en funktion när man spelar spel och tittar på film.

Hur är det med grafisk design och annat arbete?

QD-OLED är inte idealiskt för text, speciellt vit text på svart bakgrund, eftersom det kan orsaka färger i textens kanter. Detta beror på subpixelstrukturen. En högre skärmupplösning, som 4K, skulle lösa mycket av detta problem.

För Mac-användare är problemet mindre, eftersom macOS inte formar text specifikt för RGB-subpixelstrukturen på LCD-skärmar, utan är oberoende. Men det ser ändå inte helt perfekt ut på QD-OLED. Grafiska designer och textbehandlare bör därför överväga en OLED-skärm med minst 4K-upplösning.

Slutsats

Samsung G60SD är en enastående 27-tums QD-OLED-skärm för gaming. Den kombinerar blixtsnabba prestanda med mycket hög bildkvalitet, djup svärta och en mängd finjusteringar. Priset är högt, men i gengäld får du toppmodern teknik som verkligen lyfter spelupplevelserna till nästa nivå.

QD-OLED har fortfarande svagheter med textbehandling och grafisk design och för sådant arbete rekommenderas en skärm med högre pixelupplösning. Men för spel är den här skärmen varmt rekommenderad.