Recension: Bridgerton, säsong 3, del I

Att en kostymdramaserie skulle bli en av Netflix största succéer genom tiderna var ganska oväntat. Just nu ligger både säsong ett och två på en sjätteplats i listan med serier som har haft flest streamingminuter totalt.

Med Bridgerton lyckades Netflix med något högst oväntat – plötsligt var kostymdrama populärt, modernt, kult och hippt, även bland unga streamingabonenter. Det underlättade garanterat att 1815 års London-societeten var en ”färgblind” skara, klänningarna var högt skurna och att (de utåt sett dygdiga) jungfrurna kopulerade mer än brunstiga kaniner.

 

Skandalöst?

Några veckor före jul avslöjade Netflix premiärdatumet för den mycket efterlängtade säsong 3 av Bridgerton, samt att säsongen skulle delas upp i två delar. Streamingjätten lovade också ”den mest skandalösa säsongen hittills”. Nu har vi sett hela del I av den tredje säsongen, och vi har fortfarande ingen aning om var ”skandalen” ligger begravd …

En så verklighetsfrånvänd serie som Bridgerton, som dessutom i princip upprepar sin egen premiss (med nya huvudkaraktärer) från säsong till säsong, är helt beroende av att karaktärerna som ska bära säsongen är intressanta, fascinerande, fräcka eller bedårande, och personer som man fängslas av.

När serien har varit som bäst har den varit en härlig eskapism, insvept i överdådiga klänningar, pompa, ståt och bröst – men om vi ska ryckas med måste karaktärerna fungera ihop.

Den fula ankungen

I säsong 3 verkar det som om skaparna har begått kardinalsynden att fokusera mer på den politiska korrektheten i hur den ”fula ankungen” (eller ”väggprydnaden” som hon kallas i serien) kan blomstra och hitta kärleken, men glömde att linda in (den i och för sig intressanta) handlingen i en spännande berättelse.

I händelsernas centrum denna omgång, och därmed mycket omtalad av 1815-talets lokala skvallerpress, Lady Whistledown, finns dottern till den något skandalomsusade adelsfamiljen Featherington, den yngsta dottern Penelope (Nicola Coughlan). En karaktär som under de två första säsongerna har befunnit sig lite i skuggorna och i hörnen av balsalen, men som (delvis) avslöjades som en dubbelkaraktär i förra säsongen, samtidigt som hon blev en nära vän med Colin Bridgerton (Luke Newton).

Nu är det Penelopes tur att glänsa – men rättfärdigheten är fortfarande hård och hätsk bland societeten, med den illvilliga Cressida (Jessica Madsen), eldiga Eloises väninna, i spetsen.

Humoristisk åskledare

Än en gång balanserar Penelopes konspirerande mor på gränsen till ekonomisk ruin och en manlig arvinge krävs. Den här vändan är det hennes skandalösa döttrar (som bäst kan beskrivas som Askungens elaka/dumma styvsystrar) som träder fram i rampljuset – och de fungerar fint som en befriande humoristisk åskledare. En annan helt bedårande karaktär som får oss att dra på smilbanden är den excentriska drottningen, som har tar kreativa peruker och sarkastiska kommentarer till nya höjder. Golda Rosheuvel briljerar i ännu en säsong!

Andra karaktärer som piffar upp en annars ganska småtrist säsong är det nya societetsparet Mondrich. Lite som Bambi på hal is kastas de in i en ny värld, full av märkliga och obegripliga regler och strikt kutym. Från deras synvinkel får vi ett befriande perspektiv på societetens märkligheter, dekadenta moral och obsceniteter.

Snustorrt

Att serien inte måste vara överlastad med häftiga sexscener för att väcka tittarnas intresse bevisades med eftertryck i den andra säsongen, där en mer subtil erotik visades upp, snarare än den första säsongens ihärdiga ”kopulation i höet” – och det fungerade helt lysande. Dessutom var nykomlingen i Londons societet, den ljuvliga Kate (Simone Ashley), en subtilt gåtfull karaktär som vi ville lära känna bättre.

När det gäller denna säsongs giftasmogna Bridgerton-dotter, Francesca (Hannah Dodd), så är hon också bedårande, men lika rafflande som fnöske. Att detta understryks av att hon föredrar att sitta i ensamhet och klinka på pianot, eller i dyster tystnad med sin friare, gör inte saken bättre. Gäääsp!

Hennes bror, den före detta ”mesen” Colin, har återvänt hem från sin utbildningsresa som en ny människa. Både till det yttre (han är skrämmande lik en yngre version av Pierce Brosnan) och inombords. Tyvärr har det inte gjort honom till en mer intressant karaktär, och vi läser hans motiv och egentliga mål som en öppen bok. Och varför i hela friden har serieskaparna i stort sett ”kastrerat” Eloise (Claudia Jessie) och hennes kaxiga åsikter?

Tråkigt

Nej, bilden av en sur, introvert Penelope som stirrar ut i tomma luften från sin dekorerade fönsterbräda är väldigt beskrivande för säsong 3: hon ser verkligen uttråkad ut!

Detta är visserligen inte en skandalöst dålig säsong, bara så mycket tråkigare än de två föregående, och mer formelbaserad. I två säsonger har vi vant oss vid fascinerande karaktärer, infama intriger och juicy detaljer, men del I av den tredje säsongen känns mer som en enda lång gäspning. 3 slätstrukna stjärnor.

Del I (avsnitt 1–4) har global Netflix-premiär den 16 maj, följt av del II (avsnitt 5–8) med premiär den 13 juni. Denna recension är baserad på alla avsnitt i del I.