TEST: Nikon Z f

Nikon hade nog knappast kunnat föreställa sig att marknaden skulle bli alldeles till sig när de lanserade Z f. En oförskämt läcker fullformatkamera med en retrodesign som starkt påminner om Nikon-kameror från filmtiden, men som bygger på en välbeprövad digital plattform som introducerades 2018.

Nikon Z f är i grunden en Nikon Z6 II, inpackad i samma 80-talsdesign som Nikon FM2 – en gediget byggd och mekanisk kamera som bara behöver batterier för ljusmätningen, och dessutom en av 80-talets mest legendariska helt mekaniska kameror. Med manuell inställning av slutartid och bländare.

Kännarna kommer att vifta med pekfingret, harkla sig högljutt och påpeka att Nikon Z f faktiskt är den digitala versionen av Nikon FA eller FA2.

Och de har rätt.

För här får man även program-, bländar- och slutarautomatik, vilket Nikon FA fick redan 1983.

Nikon Z f härstammar alltså från en lång rad spegelreflexer och man få inga extrapoäng för att påpeka att Z f är den digitala tidsålderns FM2 eller FA2.

Det räcker med att titta på kameran, så ser man det.

Nikon Z6 II under skalet

Förra gången Nikon gjorde så här, alltså klämde in digital teknik i en klassisk design, fick vi Z fc. En liknande kamera på en enklare plattform och med bildsensor i APS-C-format. Vilket, måste jag erkänna, inte var någon fantastisk upplevelse. Även om själva kameran var mer än bra nog.

Nikon har gjort det en gång tidigare också. Då tog de helt enkelt en digital spegelreflex med fullformatsensor, drog av skalet och byggde ett nytt med samma klassiska kameradesign som Z f. Men den kameran, Nikon Df, blev inte heller någon succé. Den var alldeles för halvhjärtat byggd när det gällde design och prestanda.

Men det är verkligen inte den här. Vi har som sagt att göra med en Nikon Z6 II, så tekniska prestanda från CMOS-bildchippet på 24 Mp går det inte att klaga på. Inställningsratten har tagit över för LCD-displayen och omarkerade inställningshjul, så man ställer in slutartid, ISO-känslighet och exponeringskompensation på klassiskt sätt. Exponeringsprogram väljs med en omkopplare under ISO-hjulet och under slutartidsratten skymtar en omkopplare som man växlar mellan stillbilder och video med.

Där hittar man också en inställning för monokroma – alltså svartvita – bilder.

Den mycket fina fullformatsensorn med 24 megapixlar stöder 10-bitars videoinspelning i 4K och klarar upp till 14 bilder/s i serie. 11 bilder/s om man väljer råfiler, som även kan sparas som 14-bitars okomprimerad RAW. Det är ganska häftiga specifikationer, men som sagt är det en Z6 II vi har med att göra.

Fast i en annan inpackning.

Autofokus och video

Z f har Nikons nyare Expeed 7-processor, vilket bland annat också betyder att man får ansikts- och ögonbaserad autofokus, med mycket bra spårningsegenskaper. Perfekt för bland annat porträtt eller fotografering av barnen. Autofokusen fungerar lika bra med video och det finns sammanlagt nio motivprogram för autofokusen.

Kameran kan även spela in video i 4K/60 eller 4K/50p, med ett utsnitt som motsvarar APS-C-format. Eller Super 35, som somliga kallar det. I 4K/30p används hela bildsensorn och video samplas från 6K-upplösning, och kan sparas i 10 bitar med N-Log.

Det finns en inställning för högupplösta stillbilder där 4, 8, 16 eller bilder sätts ihop till en 96 Mp-bildfil med pixel shift i extern programvara. Då kan man höja både detaljupplösningen och tonomfånget i bilden.

Attraktiv design med utmaningar

Det finns massor att gilla här. Åttastegs bildstabilisering är guld värd när man filmar, men även när man tar stillbilder i svagt ljus. Stabiliseringen kan styras av en vald fokuspunkt, vilket gör den mer effektiv och ger skarpare bilder.

Den stora OLED-sökaren känner vi igen från Z6 II och den vridbara pekskärmen också. Många av knapparna på baksidan är också desamma, men Nikon har inte fått plats med den bakre styrpinnen och det finns ingen dedikerad AF-ON-knapp här. Det kan man leva med. Lite värre är att det inte finns något format grepp för tummen och greppet på framsidan är för grunt för att ge ett tillfredsställande grepp om kameran. Långa teleobjektiv är bara att glömma.

Här hade Nikon kunnat anstränga sig mer, men kanske tycker de att kameran blev mer än tillräckligt tjock och valde därför bort ett ordentligt grepp.

En annan sak jag inte heller förstår är varför kameran har två minneskortplatser, där den ena är en microSD-plats men den andra en SD-kortplats. Båda sitter på undersidan av kameran tillsammans med batteriet, vilket också är ett minus i min bok.

Kameran kan laddas via USB-C-kontakten och batteritiden anges till 380 bilder på en laddning. Min erfarenhet är att den siffran lätt kan fördubblas om man inte använder skärmen hela tiden. Jag vände den ut och in och tog 1 000 bilder utan att titta på en enda av dem innan jag överförde dem till min Mac.

Svartvitt

Efter ett par dagars tillvänjning ställde jag in kameran som jag gillar att ha dem. Okomprimerad RAW, till exempel, och de funktioner jag föredrar att ha på de få programmerbara knapparna. Jag valde bland annat att använda fokusringen som bländarring och eftersom de flesta av Nikons Z-objektiv inte visar vald bländare har kameran en liten display som visar bländarvärdet.

Nikon har gjort det onödigt krångligt att växla mellan självvald ljuskänslighet och automatisk ISO. Det finns ingen knapp att trycka på för att välja ISO-styrning och ett A för ”Auto” lyser med sin frånvaro på ISO-hjulet.

Sådant hämmar flytet och gör kameran mindre användarvänlig, men om man inte påverkas av sådant är Z f en mycket tillfredsställande kamera att använda. Man vänjer sig vid den och undviker fallgroparna, och koncentrerar sig i stället på det viktigaste: bilderna.

Som i stort är som man förväntar sig. Med en Nikon Z6 II på insidan får man en strålande bilddynamik med Nikons nästan ofelbara exponeringsautomatik. Bildfilerna är rena som snö ända upp till ISO 6400 och det går inte att klaga på Nikons färgåtergivning i JPEG-filer. 

Man får inte samma detaljupplösning som med en Nikon Z8, men det är få fotografer som behöver det i en sådan här kamera. Men man får svartvita bilder med en snabb knapptryckning. Det ger kameran en extra dimension och är riktigt roligt att arbeta med.

De svartvita filerna kan lagras i tre monokroma profiler. Den första ger normala svartvita bilder med bra kontrast för allroundfoto, den andra har lägre kontrast och mjukare toner för porträtt, medan den tredje ger samma effekt som ett rött filter: djupare toner med högre kontrast och mörkare högdagrar.

Konkurrenter

Det finns inga fullformatkameror i samma form som Nikon Z f. Däremot finns det konkurrenter med liknande tekniska egenskaper, som också ligger i samma prisklass. Panasonic Lumix S5II till exempel. Den har bättre videoegenskaper – i synnerhet S5IIx-varianten. Sonys a7 IV levererar tekniskt felfria bildfiler, men är inte lika tillfredsställande att använda som Nikon-kameran. Och så har vi förstås blixtsnabba Canon EOS R6 II, som också är en ytterst duglig videokamera.

Ingen av dem ser ut som Nikon Z f, som trots att den inte är perfekt är den kamera som passar bäst för resor, gatufoto och i stort sett allt annat också, utom sport, landskap och vilda djur.

Slutsats

De samlade egenskaperna gör Nikon Z f till en kamera som är lätt att tycka om. Den är som skräddarsydd för stilmedvetna fotografer som vill ha ett riktigt bra verktyg. För under den skamlöst läckra exteriören sitter en väl beprövad kamera från Nikon. Det betyder att man inte behöver oroa sig för bildkvaliteten. Efter ett tag slutar man också att oroa sig för några av de ergonomiska besluten Nikons ingenjörer har fattat, och det är kanske det största berömmet Nikon kan få. Att kameran är så tillfredsställande att fotografera med att man inte bryr sig om nackdelarna.