: Philips Fidelio SoundSphere PS1

Jag har sällan sett något som är så udda och vackert på samma gång. Det är nog många som håller med mig om att Philips PS1 rent utseendemässigt är ett par drömhögtalare som man aldrig skulle drömma om att gömma undan i vart sitt mörka hörn. De här långhalsade kreationerna ska visas upp i all sin prakt!

De är speciella skapelser, både när det gäller utseende och ljudprincip. Varje högtalare har baselementet i ett bastant, cylinderformat kabinett som ska stå planterat på golvet. Runda former som ska förhindra diffraktion och stående ljudvågor. Därifrån sträcker sig en lång stång uppåt, med en ringradiatordiskant i toppen. Som ett öga på skaft. Diskantelementet är nästan helt frigjort från baskabinettet, vilket är intressant rent ljudmässigt och kan medföra renare övertoner.

Bas och mellanregister i golvhöjd
Baselementet i botten och diskanten i toppen verkar vara en logisk konstruktion och är en princip nästan alla högtalare anammat. Det som skiljer PS1 från mängden är avståndet mellan elementen. Detta är en tvåvägshögtalare, alltså återges mellanregistret också från baselementet. I andra tvåvägshögtalare sitter baselementet så nära diskanten som möjligt för att ge en optimal sammanhållning och för att undvika fasfel i övergången, vilket annars kan förstöra stereoperspektivet. Av samma anledning går vissa konstruktörer till och med så långt som att placera diskanten i mitten av bas/mellanregistret, ett så kallat koaxialelement. Philips har inte bara ett enormt avstånd mellan sina element, mellanregistret som tar hand om merparten av såväl röster som de allra flesta instrument kommer ända nerifrån golvet. Elementet är visserligen vinklat svagt uppåt för att ta hänsyn till detta, frågan är bara om det räcker för att eliminera gapet mellan elementen.

Inbyggd förstärkning
Med Philips PS1 behöver du ingen förstärkare också, eftersom en klass D-förstärkare sitter inbyggd i högtalarna. Eller rättare sagt: i den ena högtalaren. Den andra är passiv och kopplas till den aktiva med en högtalarkabel som ingår.

Helaktiva högtalare har fördelen att man kan hoppa över det passiva delningsfiltret för att få bättre dynamik, eftersom varje element har sin egen förstärkare, med aktivt delningsfilter. Här har vi däremot med en semi-aktiv variant att göra, utan aktivt delningsfilter. Philips har dock ändå en möjlighet att använda en förstärkare som är optimerad för de aktuella högtalarelementen, för att få så bra kontroll och upplösning som möjligt. Om Philips har tagit tillfället i akt och verkligen optimerat förstärkare och element återstår att höra.

En aktiv, en passiv
Av tidigare erfarenheter att döma hyser jag viss skepsis för högtalare där den ena är aktiv och har en vanlig högtalarkabel till den andra, som är en passiv slav. Inte för att det hämmar placeringen av den passiva – vilket det i och för sig gör – utan för att del sådana konstruktioner har problem med stereoperspektivet på grund av en pytteliten fasförskjutning. Den elektriska signalen tar i sig knappt 5 nanosekunder på sig att färdas genom en meter kabel, vilket inte är hörbart med normala kabellängder. Problemet är i stället att varje kabel filtrerar ljudsignalen en aning (på grund av induktans och kapacitans) och varje filtrering eller justering av en ljudsignal ger en liten fasförskjutning. Det går att kompensera för i delningsfiltret till den passiva högtalaren, men hur många som gör det är jag osäker på.

Trådlös ljudöverföring
SoundSphere PS1 kan styras från soffan med hjälp av fjärrkontrollen som ingår. Inkopplingen görs naturligtvis till högtalaren som huserar förstärkaren. Mest intressant är trådlös bluetooth. Oavsett om du vill lyssna på musiken från din egen mobiltelefon eller om du får gäster som vill dela med sig av musiken de just har fastnat för, så är bluetooth det enklaste sättet att få trådlöst ljud. Tryck på en knapp för att koppla ihop högtalarna med mobilen, surfplattan eller datorn och lyssna på nedladdad musik, streaming-tjänster eller nätradio. Mottagardelen stöder aptX-tekniken som ger bättre ljud via bluetooth med kompatibla spelare, och den klarar även AAC-ljudformatet via bluetooth, som gör motsvarande sak med Apple-enheter med operativsystemet iOS 7 eller nyare. Med andra ord finns förutsättningarna på plats för att ge ett bra trådlöst ljud, eftersom mottagaren har bra brus- och jitterreduktion.

Det går också att koppla in musiken med kablar. Det finns både HDMI-ingång och HDMI-utgång till TV:n, samt analog ljudingång.

Diskantelen av typen ringradiator är monterad i ett eget hus på en pinne som är det enda som kopplar ihop den med resten av kabinettet.

Användning
Det finns inget negativt att säga om användarvänligheten. Man väljer källa med fjärrkontrollen, så spelar musiken. Trådlös bluetooth fungerar också prickfritt. Man kan välja mellan två olika toninställningar: musik och film. Musik låter rent och opåverkat, medan film har en speciell klang som gör ljudbilden en smula större. Dessutom finns inställningarna stereo och surround, där den senare försöker simulera surroundljud från två högtalare.

Ljudkvalitet
Det är inte så lätt att höra skillnad på trådlös musik från min iPhone 5 och från vår referens-blu-ray-spelare Electrocompaniet EMP-2 inkopplad till HDMI-ingången. AAC-stödet i bluetooth som kom i iOS 7 är en dramatisk förbättring, och Philips-högtalarna hanterar de trådlösa signalerna på ett oklanderligt sätt. Det hörs lite högre bakgrundsbrus trådlöst om man pausar musiken och lägger örat intill diskanten, så helt identiska är de inte.

Luftig vokal
Jag börjar ofta lyssna på något vokalt för att placera högtalarna rent tonalt och för att se om de har några trista resonanser. Philips PS1 har gott om luft i övertonerna och får fram nyanserna i de härliga rösterna Alan Sparhawk och Mimi Parker från Low när de gästar Trentemøllers låt ”The Dream” från det fantastiska albumet ”Lost”. Här finns en fin luftighet och ytterst lite färgningar hörs i övertonregistret. Basregistret är också fylligt, samtidigt som det är tillräckligt stramt. Att kabinettet är runt i stället för fyrkantigt orsakar mindre färgningar från själva kabinettet. Ändå saknar basregistret lite upplösning och takt, bastonerna kan vara lite otydliga emellanåt.

Mellanregistret
Jag befarade att man skulle höra att mellanregistret kommer från golvet, och att det skulle vara ett glapp mellan det och diskanten. Tendensen finns där, men i mycket mindre utsträckning än jag fruktade. Jag trodde att sångröster kanske skulle komma från golvet och bara s-, f- och k-ljuden skulle sväva i luften. Men röståtergivningen är höjd en del över detta, tillräckligt mycket för att de ska funka.

Stereoperspektivet lider
Vad som däremot inte funkar så bra är kombinationen av en aktiv och en passiv högtalare. Det känns som om ljudbilden hela tiden drar sig lite mot den aktiva högtalaren. Sitter jag i mitten, på samma avstånd från båda högtalarna, drar huvudet sig svagt åt höger där den aktiva står (man kan välja om den ska vara vänster eller höger). Det beror på att den passiva högtalaren påverkar signalen tillräckligt mycket för att stereoperspektivet ska påverkas.

Den här fasförskjutningen gör också att rytmisk musik inte pumpar lika taktfast och tufft som den ska. Somriga ”Lucky” med Daft Punk är en välproducerad poplåt som har en potential att låta riktigt häftigt. Det gör den inte här, utan flyter ut mer i basregistret. Inte för att baselementen är tröga, problemet är psykoakustiskt och beror på fasglappet.

Det går delvis att lösa genom att ställa den passiva högtalaren aningen närmare lyssningsplatsen än den aktiva, men jag får inte ljudet att sitta helt perfekt.

Slutsats
Philips Fidelio SoundSphere PS1 är en ovanligt spännande högtalare som liknar ett par utomjordningar med vart sitt öga på skaft. En designmässig raritet som vi tror att många kommer att falla för. De här är definitivt inte byggda för att gömmas undan.

Eftersom baselementen är på golvet och diskanterna sitter överst på stänger är elementen frigjorda från resonanser, vilket ger bra förutsättningar för en ren och luftig musikåtergivning.

Frågan är bara om designavdelningen har haft ett större mandat än teknikavdelningen, för det finns ett par lösningar här som visar sig påverka ljudet. För det första återges mellanregistret av baselementet som är placerat nere vid golvet. Det är tvunget att bli ett fasglapp mellan detta och diskantelementet, även om sångröster egentligen inte låter som om de kommer från golvet. Då är det värre att det även finns ett fasglapp mellan höger och vänster högtalare. Det beror högst sannolikt på högtalarkabeln som dras från den ena högtalaren till den andra, vilket påverkar ljudet tillräckligt mycket för att åstadkomma en hörbar fasförskjutning, vilket återigen gör att stereoperspektivet aldrig sitter riktigt.

Ur ett inredningsperspektiv är detta definitivt ett par spännande högtalare, och ett mycket billigare alternativ till ett par danska högtalarkonstruktioner vi osökt kommer att tänka på. Å andra sidan har Philips gjort ett par ljudmässiga val som är en smula märkliga.