Recension: Ripley

När vi fick höra talas om Netflix nyinspelning av Patricia Highsmiths Tom Ripley-romaner tänkte vi i våra stilla filmsinnen: Behöver vi verkligen ännu en Ripley-filmatisering?

För ja, det har definitivt inte rått någon brist på filmer om den narcissistiske psykopaten Tom Ripley.

Mellan 1955 och 1991 gav Highsmith ut fem Ripley-romaner. Den första filmatiseringen kom redan 1960, med den franska filmen Plein soleil. Sedan dess har vi sett Matt Damon i huvudrollen i The Talented Mr Ripley (1999), Ripley Under Ground kom 2005 med Barry Pepper i huvudrollen. I The American Friend (1977) spelade den ikoniske Dennis Hopper rollen som Ripley, medan John Malkovich hade huvudrollen i 2002-versionen Ripley’s Game.

Fascinerande nog får vi återse Malkovich i Netflix miniserie, skriven och regisserad helt av Steven Zaillian. En amerikansk filmkännare som är mest bevandrad i manusskrivningen inom filmvärlden, med filmer som The Irishman, The Girl With the Dragon Tattoo, American Gangster och Schindler’s List på sin CV. Ripley är bara hans femte insats som regissör – det hade man inte kunnat tro!

Vi möter den introverte, asociale och lätt nördige Tim Ripley (Andrew Scott) i hans slitna lägenhet i New York 1960. Efter föräldrarnas brutala drunkningsdöd flyttade den unge pojken in hos sin nedlåtande moster, men bor nu ensam i Big Apple och livnär sig som småsvindlare – där han har fulländat sina färdigheter som förfalskare av ID-kort och checkar. Eller som han säger när han träffar Dickie Greenleaf: ”Jag jobbar med bokföring.”

Hans liv tar en abrupt vändning när han kontaktas av shippingmagnaten Greenleaf, som har fått det (felaktiga) intrycket att Ripley umgås med hans bohemiske son Dickie (Johnny Flynn). Han erbjuds jobbet att övertala den ”förlorade” sonen att återvända hem, och får därmed ersättning för alla utgifter för en förstklassig resa till den pittoreska kustbyn Atrani, på Amalfikusten strax söder om Neapel.

Här blir Tom snabbt vän med den lättsamme, om än något bortskämde och filosofiske, men världsvane Dickie. Till stor förtret för Dickies flickvän Marge (Dakota Fanning) blir de dryckesbröder och så småningom rumskamrater.

Under tiden som Tom fortsätter att utnyttja Dickies far ekonomiskt, och konstant ljuger för honom om ”framstegen” med att få hem sonen, blir han alltmer fascinerad av Dickies utsvävande, bekymmerslösa liv och blir djupt avundsjuk på hans extravaganta livsstil. Han blir intresserad av intresse för konst och italiensk kultur och förförs av de dystra målningarna av den världsberömde Michelangelo Merisi da Caravaggio. Tom och Dickie blir mer och mer symbiotiska och Tom härmar honom på alla sätt – tills brottet sker och han helt tar över hans identitet.

Det är en fascinerande djupdykning i det mänskliga psyket som Highsmith serverar, den handlar om avund, begär, dekadens och korrumperande förfall. Vi befinner oss hela tiden i ett subtilt kammarspel mellan de tre huvudpersonerna, där Tom sakta men säkert, nästan osynligt, cyniskt och beräknande lindar sina medmänniskor runt sitt lillfinger.

Andrew Scott (All of us Strangers, Spectre) är ett fynd i rollen som den lite tafatte, smått introverte men obeveklige psykopaten som aldrig låter sig rubbas. Han är alltid klädsamt försynt, och lite förlägen, och avfärdar svåra frågor och tvivel med ett ursäktande, skälmskt leende. Till och med Scotts sätt att gå, röra kroppen och titta ner i golvet för att undvika att möta blickar, är en inkarnation av Highsmiths komplexa karaktär.

Sättet på vilket han elegant duckar och leker katt-och-råtta med den skarpsinnige polisutredaren Ravini (Maurizio Lombardi) från Rom-polisen är en fröjd för alla som älskar kriminalromaner och thrillers.

Johnny Flynn är lite väl anonym som den extravaganta miljardärarvingen, men interaktionen och den något odefinierbara attraktionen mellan de två herrarna förhöjer spänningen. Dakota Fanning blir, precis som sin rollfigur, lite av femte hjulet under vagnen, men är bra som den irriterande nageln i Toms öga.

Vi är inga stora fans av att filma i svartvitt, det är ett grepp som ofta görs för att klistra etiketten ”konstfilm” på verket. Men i Ripleys fall tillför den monokroma stilen något unikt till serien.

För det första passar den tidsepoken och passar perfekt med den noir-stil som serien strävar efter, men dessutom är de skarpa, grå och svarta kontrasterna perfekta för den brutala historien, där just motsättningarna mellan människor radar upp sig.

Nästan lika mycket av äran för seriens unika och karaktäristiska stil ska den eminenta filmfotografen Robert Elswit (Magnolia, Nightcrawler) ha. Det finns inte en stenfigur, krokig gränd, trappavsats eller stålstaket som han inte kan hitta en intressant vinkel att filma från, med en kamera som är föredömligt stilla. Vi följer med in i berättelsen, som stillasittande flugor på väggen.

Regissör Zaillian ligger även bakom manuset, där dialogen är lika vass som handlingen och de kalla, skarpa bildutsnitten. Han tar oss på ett utsökt sätt med på Ripleys transformerande och kittlande resa.

Serien toppas av ett härligt musikspår, kryddat med samtida italienska slagdängor. Musik som sätter oss i rätt stämning och ofta är en stark kontrast mot den brutala handlingen.

Om vi ska hitta något att gnälla på så är några av avsnitten ibland något långa, en del scener kunde ha kortats ner lite. Men det är bara bagateller, för om det är något vi verkligen vill så är det att få tillbringa mer tid i den fascinerande manipulatören Ripleys sinne. 6 solklara stjärnor till en av de största överraskningarna på seriefronten hittills i år!

Ripley har global Netflix-premiär den 4 april. Recensionen är baserad på samtliga avsnitt.