Recension: Mr. & Mrs. Smith, säsong 1

Minns du actionfilmen Mr & Mrs Smith som gjorde Brad Pitt och Angelina Jolie till Hollywoods största power-par? Det har gått hela 19 (!) år sedan vi kunde se de lekfulla, och unga, superstjärnorna i den humoristiska action-blockbustern.

I Doug Limans film porträtterade de det äkta paret som båda var hemliga agenter men inte kände till varandras jobb. Deras förhållande komplicerades ytterligare när de fick i uppdrag att döda varandra …

Nu kommer serieversionen. Eller rättare sagt: Prime Video lanserar en serie som är baserad på ”konceptet”.

 

I serieversionen möter vi två egensinniga, lite olyckliga främlingar som mer eller mindre slumpmässigt rekryteras som superhemliga agenter – under pseudonymerna John och Jane Smith.

Donald Glover (Atlanta, Solo: A Star Wars Story) och Maya Erskine (Obi-Wan Kenobi) spelar huvudrollerna och har fått i uppgift att gestalta den vanliga grannpojken/-tjejen som plötsligt befinner sig i en extraordinär situation. Och det fungerar bara sådär, i denna irriterande ojämna serie som ändå är svår att ogilla.

De har båda misslyckats med att få gå med i CIA, men söker spänning och action i vardagen. Av en tillfällighet blir de utvalda att leva tillsammans som Mr och Mrs Smith, i ett ”arrangerat” äktenskap och med uppdraget att avlyssna, tillfångata och eventuellt eliminera fiender till organisationen.

Hela konceptet bygger på att de är helt vanliga människor, av kött och blod, med svagheter, irriterande ovanor och personligheter fulla av brister. Personligheter som ganska snart börjar gå varandra på nerverna.

Till en början är båda parter överens om att ha ett platoniskt förhållande. Men det dröjer inte många dagar förrän de i lyxlägenheten på Manhattan (som en underfundig Paul Dano dreglar efter) är som kaniner i sängen. Låt komplikationerna börja!

Den enda kontakten de har med den hemliga spionorganisationen är via en chattjänst, där de hela tiden får uppdrag, både hemma och utomlands (extra många av skurkarna finns i Italien). Inga frågor ställs, man gör bara jobbet och hotas med ofattbara repressalier om man misslyckas med tre uppdrag.

Vi får se flera roliga, välskrivna och smått underfundiga enskilda scener, men det är hela tiden något som skaver och regissören Christian Sprenger får inte serien att hänga ihop. Allting livas upp när karaktärsskådespelare som John Turturro och Ron Perlman dyker upp. Tyvärr försvinner de snabbt ur bilden och det hela blir för hoppigt och osammanhängande, med haltande dramaturgi och ojämnt tempo.

Flera av handlingens trådar lämnas också hängande i luften. Till exempel går ett uppdrag snett i de italienska alperna och John lyder inte order. Men sedan lämnar vi plötsligt den sekvensen. Och ett uppdrag i Sydamerika är över innan det ens har börjat.

Genom att ta bort premissen med att herr och fru inte vet om att deras äkta hälft är en hemlig spion har de tagit bort ett av de roligaste elementen från originalet. Och det är just på det här planet som serien misslyckas, den kämpar för att hitta balansen mellan komedi, allvarlig action och mänskligt drama – och slutar som varken fågel eller fisk.

Vi går från crazykomedi med exploderande kakor till biljakter och skottlossningar, och sedan till djupa mellanmänskliga samtal där människor reflekterar över sina livsdrömmar, en svår barndom och brustna förhoppningar. Det är när de ironiserar över varandra som komedin tar fart.

Skådespelarna har inte heller samma stjärnglans eller lekfulla glimt i ögat som Pitt/Jolie. Särskilt Sloane framstår ofta som lite för tam och som en grå mus, och vi köper inte den djuriska attraktionen mellan dem.

John är sjukligt besatt av sin mamma och måste (till Janes stora förtret) ringa till henne minst en gång om dagen – dessutom uttrycker han så småningom en stark önskan om att ha barn ihop med Jane. Och naturligtvis (tack och lov!) hamnar det konfliktfyllda paret på terapibänken hos en förmögen psykiater (Sarah Paulson, Ratched).

Sessionerna i terapirummet är seriens roligaste och starkaste ögonblick. Där kommer självironin, den bitande sarkasmen och lekfullheten, som saknas i stora delar av serien, fram på ett föredömligt sätt. Mer sådant!

Försöket att återuppliva succéfilmen från 2005 har blivit en blandad upplevelse. Serien försöker, lite orättvist, att rida på framgången med Pitt/Jolie, men lyckas inte följa upp den fräscha premissen. Det är när paret får kasta spydigheter mot varandra, vara arga och svartsjuka, samtidigt som de har ett maskingevär riktat mot sin bättre hälft, som den verkligen glänser. Men det är för sällan, för lite och för sent. Vi uppskattade dock verkligen en befriande originell slutsekvens. 3 stjärnor.

Alla åtta avsnitt släpps på premiärdatumet, den 2 februari. Recensionen är baserad på samtliga avsnitt.