Recension: Expats

Den kinesiska manusförfattaren och regissören Lulu Wang fick sitt internationella genombrott med dramakomedin The Farewell (2019), en film som handlade om sorg och människor som känner sig ensamma och utstötta. I den nya Prime Video-serien berör hon definitivt samma tema.

I den oerhört opersonliga, kalla och exkluderande asiatiska metropolen Hongkong finns en smältdegel av invånare. Många stora internationella företag har kontor i den före detta brittiska kronkolonin och anställer chefer från hela världen som stannar i staden ett par lukrativa år.

Här lever de i stor välmåga, isolerade från lokalbefolkningen och det verkliga livet. De omges av ja-sägare, hembiträden, chaufförer och livvakter, och deras barn går i dyra privatskolor och blir bortskämda.

I den pulserande staden befinner sig också Margarets (Nicole Kidman) och Clarkes (Brian Tee) kärnfamilj. Båda är amerikaner, han med asiatiskt ursprung.

De har tre barn och en flott takvåning. Hon är hemmafru och de tycks leva ett liv som är en dans på rosor – men när vi möter dem anar vi genast att något är fel. En tragedi har drabbat den lilla familjen, men Wang tar god tid på sig och är subtil när hon sakta avslöjar katastrofen.

Paret anordnar en stor 50-årsfest för Clarke, men bland gästerna tisslas och tasslas det om hur de kan fira i ett sådant läge, och en del inbjudna vill inte vara med.

Tragedin som håller på att slita sönder familjen visar sig vara att den yngste sonen, Gus, har försvunnit, förmodligen kidnappad under en familjeresa till den lokala kaotiska marknaden – och mamma (som var med på resan) lägger all skuld på den unga nya barnvakten Mercy (Ji-young Yoo).

Två starka kvinnor står i centrum när de var och en kämpar på sin egen planhalva i hemmet. Margaret är allmänt trött på det avskärmade livet i Hong Kong, medan hennes man vill optimera sin karriär. Samtidigt slits hon mellan viljan att återvända hem till USA och förtvivlan över att lämna storstaden, så länge de inte har en aning om Gus öde.

I familjen Starrs hushåll är rollen helt annorlunda. Där är det Hilary (Sarayu Blue) som är den krävande karriärkvinnan, medan den misslyckade maken David (Jack Huston) bara drömmer om ett barn för att rädda äktenskapet, ett äktenskap som de båda egentligen inser är över. David har också en ung älskarinna. Som nyktra alkoholister bär paret också med sig sina inre demoner.

Alla kämpar de med ensamhet och främlingskap i den kalla metropolen. Men samtidigt är de som paralyserade, fastfrusna i en tillvaro de inte kan ta sig ur och som de ständigt går runt och pratar om i med sina distanserade medmänniskor. Förhållandet till tjänstefolket är som på en gammaldags herrgård, de är en del av möblemanget som man kan flytta på, beordra runt och alltid ska stå till tjänst.

Wang är intresserad av hur dessa främlingar, som lever i ”exil” i ett annat land, försöker anpassa sig till en extraordinär situation. Men under processen att lyfta fram olikheter och lite udda karaktärsdrag faller hon ibland för frestelsen att karikera och skapa stereotyper.

Kidmans rollfigur blir ofta urtypen för rikemans-hemmafrun, som bara bryr sig om cafébesök med väninnor, välgörenhet, makens platinakort och att köra med tjänstefolket. Hennes projicering av sin egen skam och otillräcklighet på den stackars barnflickan känns påtvingad och konstruerad. Att Kidman dessutom gradvis har blivit så ”stel” i ansiktet att all mimik och alla karaktärsdrag har suddats ut underlättar inte heller för känslan av att hon är en ”konstlad” person”.

Då är Sarayu Blues karaktär Hilary mycket mer intressant, komplex, underfundig och helt enkelt mänsklig. Hon har haft en svår barndom, har en överbeskyddande (läs: tjatig) mamma, men har verkligen lyckats i livet – och står stadigt på egna ben. Hon har blivit så självcentrerad att hon tar p-piller trots att paret (tillsynes) försöker få barn. Hilary är full av paradoxer och Blue gör ett fenomenalt jobb med att tolka den komplexa karaktären.

Rent tekniskt håller Expats genomgående hög kvalitet, från foto till klippning och ljud. Fotografen leker med kameravinklar och närbilder på människorna, där de nästan talar direkt till oss i publiken. Det är effektivt och effektfullt och ger en känsla av nästan bevittna en dokumentär.

Miniserien är definitivt inte något för alla, och passar inte en fredagskväll när man känner för att koppla av, för det är ett krävande, stundtals obehagligt känslomässigt drama som Wang & Co berättar. 4 stabila stjärnor till en serie som ibland känns lite onödigt långrandig men som vi definitivt vill rekommendera.