Recension: Masters of the Air

Det är verkligen inte första gången som regissören Steven Spielberg och skådespelaren Tom Hanks samarbetar om en filmatisering om hjältar från andra världskriget.

Samarbetet inleddes med den enastående krigsfilmen Saving Private Ryan (1998), där Hanks ledde amerikanska trupper på D-dagen i Normandie och fick i uppdrag att hitta menige Ryan – och se till att han kom hem säkert.

Filmen följdes av miniserierna Band of Brothers (2001) och The Pacific (2014), båda producerade av Spielberg och Hanks. HBO var produktionsbolaget för de serierna, men har (av budgetskäl) tackat nej till den här omgången.

Ett årtionde senare är det dags för en ny serie om andra världskriget från Spielberg & Co: Masters of the Air. Den här gången i samarbete med Apple TV+.

 

Amerikanerna dras motvilligt in

Fram till att japanerna plötsligt anföll Pearl Harbor (7 december 1941) distanserade president Franklin D. Roosevelt amerikanska engagemanget från kriget. Tyskarna var något som européerna fick ta hand om själva, var mantrat i det politiska USA.

Men när ”Uncle Sam” väl blev inblandad gick USA ”all in” för att bekämpa Hitlers nazistregim och skickade hundratusentals unga män över Atlanten.

Nästan 420 000 amerikaner offrade sina liv för att försvara demokratin, våra värderingar och vår frihet. Det är en grupp av dessa hjältar som serieskaparen Gary Goetzman låter oss följa i Masters of the Air, efter ett manus baserat på en bok av Donald L. Miller.

PS! Glöm inte Ukrainas kamp mot krigsförbrytarna Ryssland. Här kan du donera penger till det livsviktiga hjälparbetet för Ukraina!

Amerikanska pojkar från hela det stora landet skickas till en liten by några mil norr om London, där de i 100th Bomb Group (”the Bloody Hundredth”) får i uppdrag att försvaga nazisternas krigsmaskin – något som kostar enormt mänskligt lidande.

Unga, naiva pojkspolingar

De två barndomsvännerna Gale ”Buck” Cleven (Austin ”Elvis” Butler) och John Egan kommer till det grå, regniga, fisk&chips-ätande öriket fulla av självförtroende och mod. Deras långsiktiga mål är att genomföra 25 bombningar och sedan återvända hem. Men vägen dit är lång och ofta går upp till halva attackstyrkan förlorad under bombräderna på andra sidan Engelska kanalen.

Med sig har de den otroligt nervöse navigatören Major Crosby (Anthony Boyle). En ung man som blir stressad av att flyga och kräks hela tiden. Hemma väntar hans ungdomskärlek, men först måste han utföra tillräckligt många uppdrag i isande kyla, under miserabla förhållanden och med generaler som är villiga att använda sina infanterisoldater som kanonmat (à la Putins ”specialoperation” i Ukraina) för att uppnå ambitiösa krigsmål. Kriget måste vinnas till varje pris.

När truppen förlorar soldat efter soldat och nya rekryter kommer in, dyker den skickliga piloten Major ”Rosie” (Nate Mann) orädd upp på banan. Han lär sig snabbt att bemästra de extremt krävande förhållandena och blir en av stjärnorna inom flygvapnet. Dessutom har han sin moraliska kompass på plats.

Många män från 100th Bomb Group skjuts ner och de flesta av dem dödas, medan andra överlever, flyr genom fiendeland och hamnar som krigsfångar i enorma integrationsläger. Här söker soldaterna nyheter från fronten, samtidigt som de försöker uthärda de bedrövliga förhållandena – och väntar på att de allierade trupperna ska landsättas i Europa.

Rädslan, dödsångesten, stressen och det omänskliga lidandet tär på alla i England och en del tar till spriten för att döva sina inre demoner, medan andra spelar teater, ligger med alla tänkbara kvinnor eller helt enkelt stänger inne sin fruktan. De som till slut lyckas ta sig hem är märkta för livet.

Storslagna, helt digitaliserade krigsscener

Låt oss börja med det positiva. Om du fascineras av episka krigsscener på film är Masters of the Air mitt i prick. Goetzman & Co har uppenbarligen haft en rejäl budget och återskapat otroligt imponerande luftstrider från andra världskriget.

Från bombräderna över Trondheim, Münster, Frankrike och Berlin hamnar vi mitt i krigets fasor ombord på klaustrofobiska plan fyllda med vapen, ungdomligt mod ackompanjerat av skräck, terror och rädsla. Visserligen oftast på underhållningens premisser, men det är verkligen lätt att ryckas med när hundratals bombplan susar runt öronen på oss och förvandlar fiendens flygplan och städer till ruiner.

Det vi bevittnar är en helt igenom ”amerikaniserad”, smått sensationslysten version av krigets lidande. Definitivt inte särskilt subtilt, men med desto större underhållningsvärde. Masters of the Air är en mycket mer ”välpolerad” skildring av de fasor som unga män tvingades utstå under kriget än krigsfilmspärlor som Dunkirk och Das Boot (1981) och till och med Vietnamkrigets Full Metal Jacket.

En mer närliggande parallell är den romantiserade och pompösa Michael Bay-filmen Pearl Harbor (2001). Inte alls någon dålig film, med massor av intensiv action, men särskilt subtil eller realistisk kan den inte kategoriseras som. Det kan inte heller Spielbergs senaste krigsepos.

Mysigt i solnedgången

Det är sällan vi kommer under skinnet på de stiliga unga män som i början av serien nästan ”poserar snyggt i solnedgången” efter att ha slutfört sina uppdrag.

Nästan alla huvudpersoner är baserade på verkliga personer – unga, naiva, amerikanska krigshjältar som trotsade sin rädsla, klättrade in i rangliga, iskalla ”plåtburkar” och 25 000 fot över marken var villiga att offra sina liv i de allierades luftstrid mot nazisterna.

Efter över åtta timmars binge-tittande är det svårt att förstå, för i Masters of the Air framstår nästan alla som tomma, ytliga skal. Lika perfekta och ”artificiellt framställda” som de imponerande specialeffekterna.

Den enda personen som verkar vara av kött och blod är den pålitlige navigatören, major Crosby (Anthony Boyle). Han är en ung man med verkliga problem och utmaningar som vi kan relatera till. Han vill det bästa, försöker göra så gott han kan men dukar under för mänsklig svaghet och omänsklig press.

Vi helt enkelt älskade Austin Butler som ”The King” i Elvis, där han fullständigt fångade energin, närvaron, scenframträdandet, tafattheten och den unika entertainern Presley. Butler gör ingen direkt dålig insats som Buck i Masters of the Air, men han lider av en del töntig dialog och en regissör som koncentrerar sig på underhållning och läckra bilder.

Bortsett från den allra första scenen, i ett bedårande par med flickvännen Isabel May (1883), verkar det som om han har tagit sig vatten över huvudet och ”spelar” krigshjälte med tuff läderjacka och coola solglasögon. Butler lyckas inte förmedla krigets fasor – inte ens när han får skit i ansiktet tror vi på, eller känner med, karaktären.

Ett digitaliserat, polerat men ändå underhållande krig

Vi nämnde Full Metal Jacket, i Kubricks skräckversion av krig spelade Matthew Modine huvudrollen. Några år senare (1990) medverkade han även i krigsfilmen Memphis Belle, som handlade om unga amerikaner som flög B-17-bombplan på uppdrag över Nazityskland.

Filmen har många likheter med Masters of the Air, i sin flaggviftande, lätt nationalistiska skildring av kriget – båda är bra underhållning och har pojkar man kan heja på, men trots ett hemskt tema är de tyvärr snabbt bortglömda.

Allt eftersom serien – och kriget – fortskrider utsätts vi för mer lidande och krigshelvete. Med avslitna lemmar, ansikten som skurits i bitar, dödskamp på slagfältet och dystra inblickar i koncentrationsläger.

Men det hanteras väldigt ytligt och skildras inte särskilt subtilt. Tyskarna är genomgående endimensionella och onda, medan de kaxiga amerikanerna ska rädda världen. Verkligen långt från kriget så som det skildras, mer brutalt realistiskt, i filmer som Letters From Iwo Jima, Dunkirk, Från västfronten intet nytt, War Sailor och Spielbergs egen Saving Private Ryan.

Ska du då ägna åtta timmar åt att se Masters of the Air? Ja, det tycker vi definitivt! Den är mer aktuell än vi vill inse och krig är återigen är en realitet i dagens Europa. Masters of the Air belyser den enighet och de allianser som kan förhindra diktatorers framväxt och makt. Och inte minst vad som står på spel! Om inte annat kan serien fungera som en nödvändig påminnelse till oss alla om att upprätthålla stödet till Ukraina.

När det gäller suggestiva luftstrider är flera av scenerna i Masters of the Air, trots stark CGI-inverkan, bland det mest intensiva vi någonsin har sett på filmskärmen.

Fyra stjärnor till en långt ifrån felfri, om än påkostad, krigsserie.

Miniserien har global streamingpremiär på Apple TV+ den 26 januari. Denna recension är baserad på samtliga nio avsnitt.