Recension: Mord i Venedig

Den gamla inbitna Shakespeare-tolkaren, den brittiske gentlemannaregissören (och skådespelaren) Kenneth Branagh, har de senaste åren hittat en annan engelskspråkig författare som fungerar som hans film-musa.

Deckardrottningen Agatha Christie (1890–1976) skrev inte färre än 38 romaner om den snusförnuftige, genomkorrekte, belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot – för evigt odödliggjord av arketypen David Suchet i otaliga säsonger av TV-serien.

 

Branaghs första Poirot-film kom 2017 och baserades på en av Christies mest berömda romaner, Mordet på Orientexpressen. Branagh kombinerade modern filmteknik och berättarkonst med en smått föråldrad kriminalhistoria i ett mycket svagt paket.

Några år senare kom den något mer moderniserade Döden på Nilen. Ett visuellt fyrverkeri med en imponerande skådespelarensemble och en fortfarande viril och spännande kriminalhistoria. En lite rolig anekdot är att filmen nästan havererade innan den nådde publiken på grund av ett par berömda uttalanden av filmens stjärna, Armie Hammer.

Smått corona-försenad gick Branaghs tredje Poirot-film, Mord i Venedig (A Haunting in Venice), upp på biograferna i somras. Nu kan du äntligen streama den på Disney+. Och ja, den är definitivt värd en titt.

Det är Branagh själv som spelar huvudrollen (vilket han gör i merparten av sina filmer), och britten bjuder på en tolkning av Poirot som ligger nära Christies bokversion, fast i en något moderniserad och mer seriös version.

Till skillnad från Branaghs tidigare filmer är detta inte en remake av en äldre Christie-film, och den är inte heller identisk med boken den är inspirerad av. Manuset (författat av Michael Green) är baserat på Christies roman Mord på Allhelgonadagen (Halloween Party, 1969), och filmen flyttar handlingen från den lilla brittiska staden Woodleigh Common till det betydligt mer mytomspunna Venedig.

Christies deckarromaner kännetecknas av att de bygger upp (tillsynes) olösliga mordgåtor som sedan avslöjas lager för lager, där man (efteråt) kan se att hon har lämnat små ledtrådar och hintar. I detta avseende är Mord i Venedig inget undantag, den följer ”regelboken”, om än lite för strängt.

År 1947 möter vi en semestrande, pensionerad Poirot (Kenneth Branagh) som i ”staden på vattnet” träffar sin amerikanska vän, deckarförfattaren Ariadne Oliver (Tina Fey). Den förmögna, lite ytliga och sprudlande författarinnan övertalar honom att följa med henne på en övernaturlig seans, för att avslöja en påstådd bedragare.

Det handlar om ett överklassbarns tragiska död och hennes desperata mors (Kelly Reilly, Yellowstone) intensiva önskan att få kontakt med sin avlidna dotter. För att kunna förstå vad som inträffat och få ett avslut som hon kan leva med.

Seansen äger rum i ett dystert herrgårdshus vid kanalen som har en mörk historia av skumheter och spöken. In på banan kommer det självupptagna materialiseringsmediet Joyce Reynolds (Michelle Yeoh, Everything Everywhere All at Once). På själva Allhelgonaafton kör hon och hennes team ”medhjälpare” igång för fullt – men kvällen kulminerar i ett bestialiskt mord.

Än en gång måste Poirot använda sitt enastående (irriterande) intellekt och gå metodiskt, systematiskt och logiskt tillväga för att avslöja mördaren. För allt med spåkvinnor, tungomålstalande och spöken kan väl inte vara på riktigt?

 

Mord i Venedig kan nästan betraktas som ett kammarspel, som huvudsakligen utspelar sig inom de fyra klaustrofobiska väggarna i det skrämmande kanalpalatset, med en brokig skara mordmisstänkta som Poirot vägrar att släppa förrän mördaren har avslöjats. Här finns det många som har något att dölja …

Miljön i staden på styltor, med barn och vuxna utklädda helgen, med sina långnästa karnevalsmasker och skrämmande kappor, är som gjord för att skapa en mörk stämning. Husets brutala historia med döda barn och övergrepp är den perfekta bakgrunden för att husets dotter ska vara drabbad av en förbannelse. Men även om det ibland ”snurrar runt” i huvudet på Poirot så låter han sig aldrig tappa tråden mentalt eller överge sin orubbliga tro på att det finns en naturlig förklaring.

Vi blir sällan riktigt rädda i detta brokiga sällskap, vi är mer fascinerade av miljön och kostymerna, och den dystra stämningen förstärks av vackert foto (Haris Zambarloukos), ljussättning och klippning.

Ännu en gång är Branagh själv stabil som en klippa i huvudrollen. Hans lugna, lakoniska ton och eleganta gester passar den säregna mästerdetektiven.

Nästan som en sidekick-motspelare har han den här gången Tina Fey att tampas med. Att Fey har komisk känsla och tajming är det ingen tvekan om och hon är en lekfull kontrast till den tystlåtne Poirot, om än på ett alltför karikerat sätt. Det finns andra skådespelerskor som imponerar mer, inte minst Michelle Yeoh som mediet och Emma Laird (Mayor of Kingstown) som hennes påtvingade assistent med en mörk bakgrund.

Det bankar mystiskt i källaren, stormen viner utanför, dörrar smäller igen och stearinljus blåser ut sig av sig själva. Men själva mordmysteriet blir aldrig särskilt engagerande, inte heller Poirots mödosamma sökande efter mördaren. Det beror inte på Branagh i sig, utan mer på att han har behållit intrigerna och dramaturgin så nära källmaterialet, och det vilar något lite gammaldags, dammigt och avslaget över hela deckargåtan.

Karaktärerna är, om inte lätt genomskådade, så konstruerade och teatraliska (i ”bästa” Christie-stil). Ledtrådarna som avslöjas är lite för ofta långsökta och känns lite forcerade för att passa den oförlösta lösningen.

Själva produktionen håller hög kvalitet på alla områden, och en mängd fina skådespelare lyfter den något tama historien från medelmåttighet. Men någon deckarklassiker är Mord i Venedig tyvärr inte. Den är för generisk och präglad av tidsepoken den utspelas i. Vi misstänker nästan att den är en trevlig vilostund i Branaghs Christie-tolkningar. Fyra svaga stjärnor.

Mord i Venedig har Disney+-premiär ikväll, den 22 november.