: PMC fact.12

Bara en handfull högtalartillverkare bjuds in i värmen hos de mest seriösa inspelningsstudiorna runtom i världen. Brittiska PMC är en av dem. I studiomiljön måste högtalarna vara så ärliga och neutrala som det över huvud taget är möjligt, så att ljudteknikern som rattar ljudet hör allting som händer på inspelningen. Och då menar jag allt. Finns det ett smackande som inte ska vara med? Kunde e-strängen på Gibson-gitarren ha varit bättre stämd? Krånglar den lite med basgitarrens frekvensregister? Ska man höra allt funkar det inte med högtalare som färgar ljudet.

Hemma i vardagsrummet används inte högtalare som arbetsredskap, utan snarare för att njuta av den inspelade musiken. Men målet är ju fortfarande att återge musiken så som den egentligen var tänkt att låta. Med sin golvare fact.12 har PMC därför försökt få ljudet från sina toppspecificerade studiomonitorer in i hemmet. Men även om studiohögtalare ofta är fula och klumpiga så är det inget alternativ när de ska stå hemma i ett vardagsrum. PMC har därför packat in all sin kunskap om ljud i ett par smala, golvstående kabinett.

Mellanregisterdome
fact.12 är den första trevägshögtalaren i serien. Det betyder att den fått ett särskilt renodlat mellanregister, vilket frigör baselementen så att de kan koncentrera sig på de låga frekvenserna. Det skapar en potential för en renare och mer dynamisk återgivning av både basen och det viktiga mellanregistret, där nästan alla musikinstrument – och sångröster – har sitt största register.

Mellanregistret i fact.12 är något så udda som en dome. Den har fördelen av en bättre spridning och en jämnare frekvensrespons utanför högtalarnas ”sweetspot”. Den kan dessutom spela högre upp i frekvens än ett normalt membran, vilket avlastar diskanten så att den slipper spela lägre frekvenser än den trivs med. PMC har lagt delningsfrekvensen mellan diskant och mellanregister nästan en hel oktav högre än de flesta andra (4 kHz), vilket ger diskanten ett tillfälle att blomma ut med oförvrängda, luftiga övertoner.

Nackdelen med en mellanregisterdome är att den inte trivs med djupare frekvenser. PMC har ändå valt att mata sin dome med frekvenser ända ner till 400 Hz. När jag frågade dem om detta berättade de att elementet sitter i en egen kammare som ventileras bakåt och att det har en ”superb lågfrekvent respons” och därför tål att delas av lägre. Delningsfiltret är samtidigt mycket brant, av typen fjärde ordningen (24 dB/oktav). Det gör att elementet inte får några oönskade frekvenser utöver de som ska återges.

Transmissionslinje
Vid första anblicken är det svårt att föreställa sig att de två små baselementen kan gå särskilt djupt. Men PMC har ett hemligt vapen: sin världsberömda transmissionslinje. Inuti kabinett löper en kanal från baksidan av elementen, hela vägen runt kabinettet tills den till slut mynnar ut längst ned på fronten. Tack vare en noggrant beräknad längd fördröjer den ljudvågorna från baksidan av elementen precis så länge att fasen vänds. När vågorna sedan släpps lösa ur öppningen på fronten är de helt i fas med framsidan av baselementen. På så sätt används baksidan av membranen lika mycket som framsidan, vilket nästan dubblerar effekten i basen och gör att små baselement kan låta som stora. I fact.12 har transmissionslinjen två mynningar och förlänger basresponsen ända ner till 26 Hz. Det är det djupaste PMC någonsin har lyckats klämma ut ur ett kabinett av den här storleken, och ligger nedanför de lägsta grundtonerna i en flygel. Känsligheten har däremot blivit lidande: 84 dB betyder att högtalaren kräver ungefär fyra gånger så mycket förstärkarkraft för att spela lika högt som andra högtalare. Jämfört med JBL S4700, som kostar lika mycket och som vi testade samtidigt, behöver PMC-högtalarna faktiskt tio gånger så hög effekt, och kan alltså spela lika högt med 200 watt som JBL gör med 20!

När jag frågade PMC om detta fick jag svaret att de i stället för att ha hög känslighet har koncentrerat sig på att hålla impedansen så jämn som möjligt runt 8 ohm i stället för 4 ohm, så att fler förstärkare orkar driva högtalarna utan problem på normal ljudnivå. Fördelen med 8 ohms impedans är att förstärkaren bara behöver lämna hälften så mycket ström för att nå samma ljudnivå.

Rumsanpassning
På baksidan har fact.12 tre separata terminaler för diskant, mellanregister och bas. Det betyder att de kan tri-wiras för extra kontroll och upplösning. Det sitter dessutom två omkopplare som kan höja eller sänka basen i en handvändning. Det är ovanligt att man faktiskt kan höja basen passivt.

Placering
I vårt testrum funkar högtalarna bäst cirka 70–100 centimeter från sidoväggen. Trots sin djupa bas-återgivning låter de märkligt nog bättre cirka 30 cm från bakväggen än längre ut på golvet. Mer ut på golvet kändes det som om vi ville slå på omkopplaren på baksidan för att höja basen, men inte när vi fick draghjälp från bakväggen. Högtalarna är därmed enklare att ha med att göra i ett vardagsrum än man skulle kunna tro med tanke på hur djupt de går i basen.

Ljudkvalitet
Inkopplade till Hegels kraftiga integrerade H300 och CD-spelaren Hegel CDP4A mkII visar högtalarna genast att de är oerhört neutrala och detaljerade.

Den vackra och nedtonade balladen ”Laura” med Bat For Lashes är ett bra exempel. Natasha Khans röst framträder tydligare än jag hört på länge. Den sticker ut långt från bakgrunden samtidigt som rumsklangen från studion återskapas som en stor holografisk bubbla av luft. Pianot har oerhört fin snärt samtidigt som högtalarna får med sig de lägsta oktaverna på ett övertygande sätt. Och även om transmissionslinjeprincipen kan göra att basen uppfattas som aningen trögare hänger bastonerna med väldigt bra. Ljudbilden är verkligen helgjuten.

Högtalarna skiljer på varje liten ändring i ljudbilden, framför allt på mikronivå är dynamiken imponerande.

Lysande mellanregister
– Ett sådant mellanregister! utbrister kollegan Audun Hage.

Mellanregistret är nämligen kanske det mest imponerande, samt att det låter likadant oavsett om man sitter i mitten eller vid sidan om högtalarnas axel (i ”sweetspot”). Fokus är helt enkelt knivskarpt. Och där jag tyckte att lillebror Fact.8 hade ett aningen överdrivet mellanregister när jag testade den i nr 4 2010, så gäller det inte storebror. Inte för att det är tillbakadraget, långtifrån. Men det är ännu renare, vilket gör att det är en naturlig del av hela ljudbilden, trots att det är lika framträdande. Det finns fler nyanser i mitten av ljudbilden hos storebror. Trevägskonstruktionen har helt klart sina fördelar om den görs rätt.

Dessutom tycker jag att övertonerna är ännu luftigare och mer välnyanserade. Och det trots att diskantelementet är detsamma i både fact.8 och fact.12. Skillnaden ligger i delningsfrekvensen, för medan lillebror måste hantera toner ända ner till 1,8 kHz så räcker det med 4 kHz för storebror. Eller för att uttrycka saken på ett annat sätt: en skrikande brandvarnare måste återges av diskanten i fact.8, medan fact.12 använder mellanregistret och låter diskanten ta hand om luftigheten i ljudbilden.

Var och en av högtalarna har två små 5,5-tums baselement som tack vare transmissionslinjen och lång slaglängd spelar frekvenser ner till 26 Hz.

Häftig rock
Med saftigare, rockigare toner från Nine Inch Nails är högtalarna imponerande energiska. Hör bara på ”Into the Void” från plattan The Fragile. Det finns ett imponerande tryck i bastrumman och när syntbasen plötsligt smäller till är det saftiga toner vi hör. Högtalarna låter verkligen större än de ser ut. Se bara till att du har en tillräckligt kraftig förstärkare om du vill dra på. Hegel H300 räcker, men ännu mer går utmärkt.

In på mattan rullas därför Hegel P30 och två bryggkopplade H30. 1100 watt per kanal är mer än högtalarna tål, men vi ska inte spela så högt. Bara få ännu bättre kontroll på hög ljudnivå.

Klart att det fungerar. Rytmerna smäller till snabbare och mer bestämt, och ljudbilden städas upp ett snäpp till.

Mot JBL
Jämfört med de mycket större JBL S4700 är fact.12 mer fängslande på lägre ljudnivåer, eftersom JBL låter för tama innan ljudtrycket går upp. På hög volym blir det däremot andra bullar, när JBL verkligen öppnar sig och är beredda att drämma till.

Kanske något förvånande är att PMC spelar hörbart djupare bas än JBL, trots sina 15-tummare. I stället har JBL valt en mer massiv mellanbasåtergivning och i den disciplinen har inte PMC skuggan av en chans.

Ska vi klaga på något så är det nämligen att PMC har en mellanbas som kan låta en smula försiktig emellanåt. Basen är absolut fyllig nog och tillför ljudbilden en stabil grund och en kolsvart bakgrund. Men drar man på lite så låter det försiktigt i det rappa mellanbasregistret, där bastrumman har merparten av sin energi. Kraftigare förstärkare hjälper inte nämnvärt. De tio gånger känsligare JBL-högtalarna tjänar faktiskt mer på att byta från den integrerade Hegel-förstärkaren till den kolossalt kraftiga P30/H30-kombinationen. Vill du att det trycker till i magen när du drar på är därför JBL ett klart bättre alternativ. Men PMC har alltså ett mycket öppnare mellanregister än JBL och låter mer detaljerat och delikat på låg volym. Det är en fråga om personlig smak, men som du sällan spelar högt är jag övertygad om att PMC är ett bättre val.

Mot Gallo 3.5
För egen del är det mer intressant att jämföra med mina egna högtalare, Gallo 3.5 som kostar hälften så mycket som PMC fact.12. Och jag kan bara konstatera att sångröster och instrument låter ännu mer dynamiskt och rent med PMC:erna, som helt enkelt har ett överlägset mellanregister samtidigt som även diskanten är mycket öppen och luftig. Gallo har en rappare mellanbas, men det tycker jag är en klen tröst. Sammantaget låter PMC klart bättre. Så ska det vara också, de kostar ju trots allt dubbelt så mycket.

Slutsats
Man brukar säga att man får vad man betalar för, och det har sällan stämt så bra som med PMC fact.12. Om de inte ser ut som om de kostar 120 000 kronor så låter de i alla fall så.

Mest imponerande är mellanregistret, som verkligen är dynamiskt och detaljerat. Sångröster och stränginstrument framträder fint från bakgrunden. Samtidigt är diskanten så luftig att ljudbilden känns som en enda stor holografisk luftbubbla!

Transmissionslinjen drar ut basen ända ner till imponerande 26 Hz ur ett kompakt kabinett, och det hörs. Basinstrument får ett realistiskt fundament och den tonala linjariteten är felfri.

Om det är något som saknas så är det lite energi i mellanbasen när man spelar högt. Men på normal volym är ljudbilden särdeles helgjuten.

Trots den låga känsligheten behövs ingen våldsamt kraftfull förstärkare om du bara lyssnar på låg volym. Man ska du brassa på räcker det inte med en liten rörförstärkare!