: Hegel P20 och H20

Ända sedan hifi-konceptets barndom har vi fantaster föredragit separata ljudkomponenter, i synnerhet för- och effektförstärkare. För 20–30 år sedan var det nästan otänkbart att ha både försteg och slutsteg i samma låda. Att sätta den känsliga signaldelen från en förförstärkare mitt bland alla störningar från spänningstransformatorer ansågs som en väldigt dålig idé!

Nu för tiden är läget lite annorlunda. Hifi-tillverkarna har lärt sig att skärma av de olika komponenterna bättre och säljer integrerade förstärkare som tycks ha få begränsningar i förhållande till separata förstärkare. Du får rikligt med effekt, ett praktiskt format utan onödiga extralådor, färre kablar och mer ljud för pengarna.

Även budget- och mellanklassen domineras i dag av integrerade förstärkare, men även i topp- och highend-klassen har det blivit vanligare att satsa på en enda apparat. Integrerade förstärkare som Lyngdorf Millennium, superläckra Devialet D-Premier och Hegels egen H300 har egentligen krossat den traditionella uppfattningen att highend-ljud är liktydigt med separata för- och effektförstärkare.

Hegel
Om integrerat nu fungerar så bra, varför finns det de som ändå väljer att dela upp konstruktionen? Svaret är flexibilitet och en möjlighet att välja rätt komponent efter jobbet som ska utföras. Nu för tiden är det många som vill förbättra sin befintliga anläggning, eller vill ha möjligheten att kunna göra det i framtiden. Då är separata delar rätt väg att gå, och resultatet blir ofta bättre än ”färdig-varianten”. Med separata förstärkare får du en möjlighet att välja en extra kraftfull effektförstärkare, eller till och med två monoblock, och att förbättra anläggningens ljud bit för bit. Köper du en integrerad förstärkare är du mer låst.

P20 och H20
Norska hifi-märket Hegel är välrepresenterade i alla kategorier av förstärkare, från integrerade H70, H100 och H300 med inbyggda D/A-omvandlare ända upp till monstruösa monoblock som H30 i den absoluta tungviktsklassen.

Strax före årsskiftet lanserade Hegel sin nya förförstärkare P20 som är tänkt vara en partner till effektförstärkaren H20. Hegel hävdar själva att P20 ska låta betydligt bättre än den utgående modellen P4A, trots att nykomlingen kostar mindre.

Med priser på 18 000 respektive 42 000 kronor går det att sätta ihop en seriös, renodlad hifi-förstärkarkombination för 60 000 kronor. Det är ett betydande, men ändå inte helt orealistiskt hopp från den integrerade H300 (35 000 kronor), som vi utsåg till 2012 års bästa förstärkare. P20 och H20 delar många tekniska principer med H300, fast har finare komponenter och mer påkostade kabinett som matchar det högre priset. Det ger ett bra tillfälle att ta reda på vad som fungerar bäst, separata komponenter eller integrerat?

Ljudet från P20/H20
Att jag valt överskriften ”Rå kraft och raffinerad klang” är ingen slump. Hegel-kombinationen har rikligt med både och. Det första som blir uppenbart när jag kopplar in P20 och H20 till mina Linn 242 är att dessa annars så lugna högtalare plötsligt drämmer till med oanad spelglädje och glöd! Här finns det betydligt mer kraft än jag är van vid från Linns egen elektronik i Akurate-serien. Linn-högtalarna är extremt kräsna och avslöjande i diskant- och mellanregistret, men även där gör elektroniken vad den ska: det är faktiskt i toppen av frekvensregistret som P20/H20-kombinationen briljerar allra mest.

Förstärkarna har inte bara mycket energi, fart och fläkt i diskanten, utan också mycket fin upplösning. Det innebär att ljudet är ljust och detaljerat men ändå inte påfrestande. Diskanten är otroligt ren och klar, vilket gör att mycket musik blir som ny att lyssna på. Till exempel raspandet i Bob Dylans röst i ”Man with the long black coat” eller Robin Thickes ljusa röst full av sötma i ”I need love”. En sådan dynamik!

När något låter bra brukar man vilja ha mer. Men det är inte alls alla välljudande förstärkare som är med på noterna när man vrider upp volymen. Hegel-kombinationen har däremot massor av kraft i reserv och kan spela otroligt högt utan att ljudbilden brakar ihop och låter ”hårt”.

Neutrala
Hegel-kombinationen har en utpräglat livlig och dynamisk karaktär, med en klangbalans som drar åt det ljusa hållet. Somliga kanske tycker att det saknas lite värme och ”romantik” jämfört med de norska landsmännen Electrocompaniet. Musical Fidelitys klass A-förstärkare i M-serien är ett annat exempel på en förstärkare som låter mer insmickrande – och varmare – än Hegel. Mycket handlar om personlig smak: vissa föredrar Hegels strama och dynamiska ljud, andra lockas mer av den varma och söta Electrocompaniet-klangen.

Jämfört med den förra förstärkarkombinationen i min stereohylla, Naim 172 XS och Naim 250, kan Hegel-kombinationen spela betydligt högre och renare, men ljudet är samtidigt en aning mer behärskat och saknar lite av den musikalkiska inlevelsen de rockande Naim-komponenterna bjuder på.

Under testets gång hade jag tillgång till Hegels dyraste kombination, förförstärkaren P30 och monoblocken H30, och det är uppenbart att P20 och H20 delar släktdrag med dem rent ljudmässigt. Jag måste faktiskt medge att P20 kommer oroväckande nära den mer än dubbelt så dyra P30! Vissa skillnader finns det, P30 har ett ännu skarpare fokus i mellanregistret och en smula fastare basåtergivning. Men det råder ingen tvekan om att Hegel har lyckats med något uppseendeväckande bra med lillebror P20.

Prydligt och snyggt. Både för- och effektförstärkaren har obalanserade och balanserade anslutningar.

Skillnaden mellan slutstegen H20 och H30 är betydligt större, nästan som natt och dag. Även om H20 har en stram och taktfast bas så kan den inte jämföras med H30:s grymma baskontroll, och den når inte heller upp till storebrors extrema detaljnivå. Fast det skulle ju bara fattas annat, vi snackar om monoblock för hundratusen kronor styck!

P20/H20 mot H300
Kanske mer intressant är att ta reda på vad P20/H30 har att komma med mot deras integrerade ”lillebror” H300. Den är redan etablerad som en referens i sin prisklass (35 000 kronor) och är solklart min personliga favorit.

För att höra skillnaderna mellan de två förstärkaralternativen kopplade jag in dem till Electrocompaniets lysande multispelare EMP-2 med balanserade kablar. Sedan kopplade jag ur H300:s inbyggda digitalomvandlare och lyssnade ”analogt”.

De två förstärkarna verkar ha lika mycket muskler och kan spela lika högt. Så länge båda alternativen förses med signaler från en analog ljudkälla av så hög kvalitet som EMP-2 är det ingen tvekan om att ljudkvaliteten går i P20/H20:s favör. H300 lät precis som vi mindes den, en mäktig och musikalisk klang, en varmt fyllig ljudbild och en djup, kraftfull bas. Men ljudet stramar till sig påtagligt när vi byter till P20/H20, som har en ljudbild med större djup, bättre ”tystnad” mellan tonerna och en ännu stramare bas.

När jag tar bort den kostsamma ljudkällan blir saker och ting däremot omvända: H300 är nämligen utrustad med en inbyggd D/A-omvandlare som kan förbättra ljudet från i stort sett varje digital ljudkälla, medan P20/H20 får nöja sig med vad de tar emot.

Med en populär signalkälla som Sonos ZP90 är det ingen tvekan om att H300 har en stor fördel av att kunna plocka ut ljudet digitalt. P20 och H20 låter platt och tråkigt via de analoga utgångarna om man jämför. Ljudbilden flyter ut och är inte lika koncentrerad och exakt som med H300. Även om det går att höra förstärkarkombinationens kvaliteter så förstörs de alltså av Sonos-spelarens begränsningar. Skit in, skit ut.

Man måste faktiskt ta i ordentligt för att Hegel-kombinationen ska lyckas överträffa lillebror på alla områden. För skojs skull kopplade jag in Hegels bästa separata D/A-omvandlare, HD27 (17 000 kronor), och först då blev det en riktigt grym kombination. Med HD25/P20/H20 sitter sångröster som gjutna, med en fenomenal klarhet och tredimensionalitet. Ljudet blir betydligt bättre på alla punkter. Fast då är det en rejäl paradox eftersom kombinationen kostar mer än dubbelt så mycket som H300!

P20 mot HD25
Kollegan Geir Nordby kommer med ett intressant förslag: Vad händer om vi plockar bort förförstärkaren och kör HD25 rakt i slutsteget? Tyvärr blir det en klar försämring. Volymkontrollen i HD25 låter nämligen inte lika bra som när signalen körs med full styrka in i P20. HD25 och H20 är dock fortfarande ett spännande alternativ och kan i vissa fall vara bättre än enbart P20 och H20. Om du redan har en billig ljudkälla är det ingen dum idé att börja med en bra digitalomvandlare in i H20 och sedan komplettera med förförstärkaren vid ett senare tillfälle.

Slutsats
Hegel P20 och H20 är en potent kombination för dig som är redo att ta steget upp från integrerade förstärkare och som uppskattar separata komponenters flexibilitet. De visar att det är möjligt att få ett bättre ljud med en förstärkarkombination men också att vägen dit nödvändigtvis blir något dyrare och mer komplicerad. Hegel-förstärkarna kommer nämligen inte till sin rätt förrän de matas med signaler från en förstklassig ljudkälla, vilket enkelt kan dubbla priset om man jämför med Hegels egen integrerade H300. Detta gör att vi måste ställa oss frågan: Hur bra P20 än är som analog förförstärkare, är det kanske i själva verket en hybrid av P20 och HD25 som behövs – en förförstärkare med inbyggd DAC, precis som Naim och Primare och andra konkurrenter släppt den senaste tiden?