Det finns kanske någon där ute som undrar vad 4K betyder egentligen. K är här ett prefix för kilo – i betydelsen tusen – i det internationella SI-systemet (egentligen ska det vara ett litet k, men tanken är densamma). 4K är alltså en förkortning för 4 000. I det här sammanhanget handlar det om bildvisning och betyder kort och gott fyra gånger så många pixlar som branschen kallar full High Definition (HD). Här handlar det om en upplösning på 4096 x 2160 pixlar, att jämföra med vanlig full-HD-upplösning som ju är 1920 x 1080 pixlar. 4K låter dessutom klatschigare än fyratusennittiosex och passar därför bättre för att ange antalet horisontella pixlar.
Tidigare har 4K i stort sett varit förbehållet professionella videokanoner från Christie, Barco och NEC, men nu har Sony lanserat den första digitala 4K-projektorn för konsumentmarknaden. Och i Norge hamnade det allra första exemplaret hemma hos Andreas.
Detta är inte första gången jag gör ett reportage om Andreas hemmabio, förra gången jag var här var 2008 och redan då var han tidigt ute och hade slutat med DVD och bytt till mer högupplösta format. Nästan fyra år har gått sedan dess och Andreas gamla bio är riven för länge sedan. En ny bio är lokaliserad i en annan del av huset och den har gått från väldigt bra till ännu bättre. Där den gamla bion en gång fanns finns nu ett rejält spelrum, eller ett förmak till bion som Andreas kallar rummet. Efter att ha kastat ett öga in i detta rum vågar jag utan att blinka påstå att detta ”spelrum” är betydligt bättre än 99 procent av alla hemmabiografer. Där står en stor TV, spelkonsoler och en spel-PC. En stor och väldigt proffsig racingstol står bredvid soffan och vittnar om att det är bilspel som är den stora favoriten, vilket Andreas också bekräftar. Men även om spelrummet är intressant så går vi tyst vidare, för det är inte därför jag är här. Jag har kommit för att få en ny upplevelse, se en ny milstolpe i hemmabiosammanhang: 4K!
Andreas bio är digital på fler sätt än ett.
Historien bakom
Jag behöver bara kasta en snabb blick i rummet för att ana konturerna av någonting stort, och då menar jag inte bara metaforiskt. De enorma fronthögtalarna ruvar på ömse sidor om den stora filmduken längst fram, och den lika enorma projektorn längst bak ser riktigt ilsken ut. Allt toppas av figurer och planscher med kända motiv och karaktärer, samt två stora soffor som tar upp merparten av rummets bakre halva. Detta är en 100 % äkta hemmabio och för att nå så långt har säkert vägen varit både rolig och krånglig. Jag ber Andreas berätta om hur det kommer sig att han brinner så för film.
Det är inte onormalt att bli avundsjuk på den här bion, tvärtom!
– Intresset började ironiskt nog inte långt härifrån, börjar Andreas. Det var 1983 och ”Star Wars – Return of the Jedi” gick på biografen Saga. Jag satt i salongen tillsammans med pappa och min bror, och filmen och alla dess effekter gjorde ett outplånligt intryck på mig. Men inte nog med det, i min brors klass gick det en kille från England som hade kontakter och som fixade filmen på VHS direkt efter den slutade gå på bio här hemma. På den tiden kunde det ju gå flera år innan en biofilm kom ut på VHS, så stämningen vi hade när vi bänkade oss framför vad som så här i efterhand måste betraktas som en mikroskopisk TV, skulle jag gärna vilja uppleva igen. Inte ens 4K kan återskapa något sådant. Men från och med den kvällen var det alltså kört, det fanns ingen återvändo.
Det gick flera år, tills Thorn dök upp på marknaden med ett fiffigt koncept som gick ut på att man hyrde det man egentligen inte hade råd att köpa, och eftersom min pappa hade ett sovrum över var vägen kort från Thorns uthyrningsbutik till min första hemmabio. En 25-tums TV och en surroundanläggning hyrdes in och den allra första filmen som gav mig en viss surroundkänsla i min egen bio var filmen Aladdin II. Thorn-anläggningen blev ju i slutändan så dyr att den blev stående skrämmande länge, och det dröjde till 1999 innan jag till sist tog steget och investerade i en Pioneer-DVD-spelare, en 32-tums widescreen-TV och en komplett Jamo-anläggning. Sedan gick allting väldigt fort. Att se filmen Matrix var ungefär som att bli frälst, och lyckligtvis bodde jag redan med min nuvarande fru. Hon visste ju att jag hade blivit lite knäpp, men tyckte nog egentligen att det var ganska så okej.
Rummet
– Men hur är det med det här rummet? Din förra bio var ju inte direkt dålig den heller, även om den är historia nu. Berätta om det nya rummet, ber jag.
– Den här bion blev klar i januari 2011, säger Andreas och tittar sig omkring. Han sätter sig lite mer bekvämt i soffan och fortsätter.
Det är väl ingen tvekan om att äventyr och science fiction är Andreas favoritgenrer …
– Själva rummet som vi sitter i nu var ett sovrum och ett förråd, och delar av det användes som gym. Eller rättare sagt: användes är kanske att ta i, men det gick åtminstone att använda som gym. Sommaren 2010 satte vi ihop rummen och mer gymmande än så har det nog aldrig varit här. En stor stålbalk sattes in för att ersätta den bärande väggen och efter det gav det liksom sig själv: här skulle bli en ny bio! På grund av en skada kunde jag inte göra så mycket av grovarbetet, så jag la en hel del tid på att hitta material så billigt som möjligt så att pengarna skulle räcka långt. Mycket var nästan gratis och resten har jag låtit hantverkare göra.
Rummet är byggt efter rum-i-rum-principen och bortsett från en vägg är alla väggarna byggda med gips på båda sidor om ett regelverk, och sidan som vetter inåt bion är hopsatt av två lager gips med akustiklim mellan. Och eftersom min pappa bor i en lägenhet ovanför biorummet så är taket också konstruerat med tanke på effektiv ljuddämpning. Det ursprungliga taket är helt rivet och uppbyggt igen med gips och ljudfällor. Pappa hör bara den allra djupaste värsta basen, som inte går att dämpa helt och hållet, och den enda gången han har klagat var när jag såg ”Unstoppable” på full volym. Då trodde han att jag höll på att riva hela huset.
Golvet är byggt av 22-mmillimeters golvspån med ljudisoleringsplattor och heltäckningsmatta ovanpå. Väggar och tak är tapetserade med ett tyg som kallas scenmolton, det gör att rummet är helt svart och kontrollerar ljuset. Podiet bakom är 30 cm högt och fyllt med isolering. Dörren är också ljudisolerad, den dämpar ungefär 35 decibel och väger nästan 70 kilo. Det enda som är läcker lite ljud är egentligen ventilationen, men det kan jag inte göra någonting åt. När det gäller det elektriska så är det en blandning av Elko och Möeller. Det senare styr allt ljus och Elko resten.
Ljud och bild
Medan Andreas hämtar en kopp kaffe till mig traskar jag runt och tittar på all utrustning han har i sin bio. Det är inte så lätt att se vad allting är i halvmörkret, men så är det i många av dessa hemmabiografer som vi med rätta kallar för ”bat caves”. De är väldigt mörka och nästan omöjliga att ta bra bilder av.
Fronthögtalarna från Swans är naturligtvis omöjliga att inte lägga märke till eftersom de sträcker sig nästan hela vägen från golv till tak, men bakom dem står ett par enorma subbasar från SVS. Det är inte så lätt att få rören att smälta in i omgivningen men eftersom de är överdragna med ungefär samma tyg som väggar och tak är de nästan osynliga.
Det är ingen tvekan om att Andreas sätter bildkvaliteten först, de läckra fronthögtalarna är faktiskt klädda med ett matt tyg på sidorna för att undvika reflektioner. Detsamma gäller centerhögtalaren. Det är ju inte svårt att räkna ut varför Andreas har gjort så med tanke på att han har investerat hundratusentals kronor i bildutrustning, det är ofta sådana detaljer som är pricken över i. Rummet har faktiskt gott om högtalare, här finns ett komplett 11.2-system, alltså 11 högtalare och 2 subbasar.
I racket finns det gott om grym elektronik, bland annat ett par Parasound JC1-block som driver fronthögtalarna. Där står också en Dune-nätverksspelare och en Blu-ray-spelare från Oppo, samt en av toppmodellerna i Yamahas receiverserie. Men det är ingen tvekan om att juvelen i samlingen är den enorma 4K-projektorn Sony VPL-VW1000 som alla pratar om. Jag gissar att de flesta som läser den här artikeln har sett en projektor förut, men det är nog inte många som kan föreställa sig hur stor den här är. Den är helt enkelt enorm: nästan 70 cm djup och en halv meter bred, och ser inte alls särskilt behändig ut. Jag kikar in genom den öppna luckan i fronten och som fotointresserad kan jag se direkt varför detta kostar mycket pengar: optiken ser väldigt välgjord ut, och riktigt bra optik kostar som bekant en förmögenhet. Regeln är enkel: ju större och bättre, desto dyrare.
Andreas kommer in och räcker mig kaffekoppen och frågar om jag gillar vad jag ser, vilket jag kan bekräfta. Att säga att jag är avundsjuk vore ingen lögn, och det misstänker jag att Andreas förstår. Han ger mig i alla fall ett avväpnande leende när vi slår oss ned i de mjuka biostolarna.
Man ser luftkanalerna hela vägen runt linsen, här lämnas ingenting åt slumpen.
– Vad tycker du själv då? säger jag och sveper med handen över utsikten. Eftersom det är ytterst lite som inte täcks av utrustning inser Andreas att jag menar högtalarna, elektroniken och bildutrustningen, och berättar lite anspråkslöst att han tycker att han kommit en bra bit på väg, och nu är det ”bra nog”. Han säger att är sugen på att experimentera mer med akustik men att han inte har så bra förutsättningar för det, och att det antagligen blir väldigt kostsamt att förbättra. Han är också sugen på lite mer tryck i mellanbasen, vilket inte subbasarna från SVS ger ifrån sig så mycket i hans rum.
Andreas anförtror mig att anledningen till att han valde de stora fronthögtalarna från Swans var att han ville ha vad han själv kallar för ”manliga högtalare”, stora och tuffa saker som levererar mycket och massivt ljud. Han kunde inte heller tänka sig att ha högtalarna bakom filmduken eftersom det inte finns tillräckligt bra akustiskt transparenta dukar – inte för att de påverkar ljudet, utan bilden. Pixlarna från projektorn passar inte in i det vävda mönstret på ljudtransparenta dukar, vilket skapar något som kan beskrivas som moaré-effekt, ett fenomen som uppstår när två rader pixlar hamnar asymmetriskt på varandra. Och när det gäller projektorn så konstaterar han att detta antagligen blir den första som han kommer att ha så länge att lampbyte blir aktuellt. Och det blir i så fall en ny erfarenhet för norrmannen som sitter i stolen bredvid mig!
Så känns 4K-bio
Jag har redan tagit fotografier före och under tiden vi pratat. Jag tycker att det är bäst att bli färdig med allt förpliktigande arbete innan biograferna jag besöker blir demonstrerade, så att filmerna är det sista vi gör. Jag sparar alltså det bästa till sist. Anledningen är säkert uppenbar för de flesta: det har en tendens att bli sent när man väl sätter i gång. Och när jag nu ska få uppleva 4K på en 3 meter bred filmduk i en hemmabio för första gången är det ingen tvekan om att det lär bli någonting utöver det vanliga. Jag hade däremot inte kunnat föreställa mig att det skulle bli så vanvettigt som det visade sig. För när Andreas kom travande med en bunt filmer och den första visade sig vara något så ovanligt som en snowboard-film, måste jag medge att jag blev en smula förvånad. Jag hade räknat med ”Transformers” eller någon annan visuell porr, men tänkte att jag skulle ha ett öppet sinne. Andreas är ju trots allt ingen amatör, och själv har jag stått på snöbräda i mer än tio år.
– ”The Art och Flight”, deklamerar Andreas och viftar med ett avlångt svart omslag. Den här tror jag att du kommer att uppskatta, tillägger han muntert.
Det får tiden utvisa, tänker jag för mig själv och ser att Transformers ligger på tur i högen. Jag var alltså inte helt fel ute, hinner jag tänka innan Andreas släcker allt ljus med en knapp på fjärrkontrollen. Jag sitter i mitten längst fram och allt runtomkring är plötsligt helt kolsvart, jag kan inte ens se handen framför mig. Sedan hör jag ett matt ljud, som från något slags luftkanon, och något närmar sig med vad jag uppfattar som massiv kraft från vänster sida. Bråkdelen av en sekund senare kommer ett nytt ljud från höger sida och något dyker upp på filmduken. Är det två golfbollar, månne? Förbi mig på båda sidor flyger två slags bubblor en gång till, och ljudet som följer dem skakar huset i dess grundvalar och får mig att sätta mig upp i fåtöljen helt chockad. Vad i hela friden är det frågan om? Så plötsligt skjuts det bollar från alla håll och kanter som flyger över duken i ett rasande tempo innan de till sist förenas i två stora dubbel-D, ett spegelvänt mot det andra. Aha, det är Dolby Digitals nya reklamsnutt, hinner jag tänka innan huset på nytt skakas av avgrundsdjup bas. Jag vinkar mot Andreas för att säga att detta är otroligt kul och han flinar tillbaka, helt på det klara med att han imponerat på mig precis som planerat.
Sedan startar själva filmen med milt sagt spektakulär skidåkning i Kanadas bergslandskap, filmad med det yppersta av kamerateknik, inklusive mytomspunna RED Epic. Snowboard-legenden Travis Rice kommer hoppande ur en helikopter på toppen av ett berg i British Columbia, i extrem slowmotion, samtidigt som en Nero-remix av låten Ghost n Stuff av Deadmau5 sätter stämningen i vad jag för all framtid kommer att minnas som det perfekta soundtracket till just den här scenen. Ett ögonblick av ren perfektion fjättrar mig i stolen och den knivskarpa bilden får mig att tänka på en bild tagen med en stor Hasselblad-kamera. Titt-avstånd, dukstorlek och upplösning gör bilden nästan onaturligt skarp, särskilt när man tänker på att det är en uppskalad bild. Hur blir det då någon gång i framtiden när källmaterialet anpassas till en sådan här upplösning?
Plötsligt pausas filmen av Andreas i en bestämd scen så att han kan visa mig vad som händer när han sätter på en funktion som gör alla detaljer skarpare – och den redan knivskarpa bilden blir ännu klarare, mycket renare än jag trodde var möjligt. Och tillsammans med Sonys Motionflow-teknik blir allting otroligt bra, med panoreringar helt utan hackningar och en otroligt stabil bild. Andreas tar mig med genom flera scener från både ”Transformers” och ”Megamind” i vanlig 2D innan han anser att tiden är mogen att visa hur 3D kan se ut.
Rent allmänt är jag bara sisådär imponerad av 3D. Glasögonen är obekväma att ha på sig, bilden är för mörk och kontrastnivån är helt eländig, och då hjälper det inte om filmerna har coola effekter.
Men Andreas förklarar hur VW1000:s höga ljusstyrka och höga kontrastnivåer gör 3D-känslan till en helt annan än med andra projektorer på marknaden, så förväntningarna är ganska så stora när Avatar läggs i Oppo-spelaren.
Förtjust inser jag att Andreas inte bara citerade Sonys marknadsföringsavdelning när han skröt om hur bra den här maskinen är i 3D, för bildkvaliteten från VW1000 i mörka scener känns inte så långt från 2D med en väldigt bra projektor. Rent bildmässigt kan 3D naturligtvis inte mäta sig med 2D från samma projektor, inte ens VW1000, men det här börjar verkligen bli bra. Helt överväldigad blir jag dock inte, åtminstone inte förrän den animerade barnfilmen ”Sammys äventyr” snurrar igång.
Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har använt mig av adjektivet ”äckligt” i en hemma hos-artikel, men det är det närmaste jag kommer när jag ska beskriva känslan jag fick när den irriterande lilla sköldpaddan och dess vänner simmade runt i rummet mellan mig och duken. Det var nämligen precis det de gjorde: simmade runt i rummet, bredvid mig, mot mig och nästan upp i ansiktet. Så levande och effektfullt var det att – och detta är ingen lögn – jag flera gånger satt duckade och flyttade på huvudet för att komma undan alla slemmiga undervattenskryp. För min del är i alla fall den här filmen en ny 3D-referens!
Blått, blått, blått så långt ögat kan se.
Och så var det hela över …
Jag minns mitt första möte med HD väl, och det är ingen tvekan om att mitt första möte med 4K också kommer att vara etsat i mitt minne under lång tid framöver. Andreas är först i Norge med 4K i hemmabion, även om en kompis till honom också har tagit steget in i en värld som bara ett fåtal av oss kan räkna med att få vara med om, åtminstone än på ett tag. Jag hoppas att 4K har kommit för att stanna och att vi någon gång i framtiden får kommersiellt källmaterial som matchar avspelningsutrustningen. Det här kan nämligen bara beskrivas med ett ord. Grymt!