: Fujifilm X-E1

Om det är tårarna som pressar på eller om det är bildkvaliteten som sätter igång kliandet låter jag vara osagt, men detta är en kamera som sannerligen kan mäta sig med de allra bästa. Man får vara bra konstig, eller svagsynt, för att inte uppskatta bildfilerna.

Precis som alla andra systemkameror har X-E1 en överlägsen bildkvalitet om man jämför med en vanlig kompaktkamera. Men just här finns det något extra i bilderna som gör att Fujifilms fotografier skiljer sig från resten av konkurrenternas.

Fuji-kameran är ingen spegelreflex. Den har däremot inbyggd sökare, en elektronisk sådan av mycket hög kvalitet. De närmaste konkurrenterna är Sony NEX-7 och NEX-6, Olympus OM-D samt Panasonic Lumix GH3. Och de har alla två saker gemensamt: de vänder sig mot kunniga fotografer som har höga krav på bildkvalitet och funktionalitet, och de har struntat i optisk sökare och satsat på en ljusstark elektronisk i stället.

Är man allergisk mot elektroniska sökare kan Fujifilm X-Pro1 med optisk/elektronisk hybridsökare vare ett bra alternativ. Annars är X-E1 ett mycket bättre köp.

Om man jämför X-E1 med traditionella spegelreflexer som Nikon D7000 och Canon EOS 60D så skiljer sig egenskaperna inte särskilt mycket. Inte priserna heller. Ett D7000-kamerahus med optik som påminner om skarpa 18–55 mm/f2,8–4,0 OIS som ingår till Fuji-kameran, kostar ungefär lika mycket. Till exempel Sigma 17–70 mm/f2,8–4,0.

Fujifilms kamera är däremot mindre, lättare och tar skarpare bilder med mindre synligt brus på hög ljuskänslighet.

Unik bildsensor
Och det finns ett speciellt skäl till. Två stycken faktiskt, för Fujinon-zoomens optiska prestanda är väldigt fina, fast det ska vi återkomma till. Bildsensorn i kameran är samma X-Trans CMOS som sitter i X-Pro1. Med 16,3-megapixlars APS-C-format och måtten 23,6 x 15,6 mm.

Till skillnad från andra bildsensorer har inte kamerans X-Trans-sensor något lågpassfilter framför bildsensorn för att minimera moaré. Det beror på att ett sådant filter kan stjäla lite upplösning och skärpa. Fujifilms ingenjörer har undvikit moaré-problemet genom att placera röda, gröna och blå ljussensorer i ett nästan slumpartat mönster, i stället för i det strikt grupperade Bayer-mönster som alla andra bildsensorer följer. På så sätt får Fujifilm fram maximal upplösning från sin bildsensor utan att riskera artefakter.

Upplösningen och skärpan är enastående för att komma från en bildsensor på 16 megapixlar. Jämfört med bildfilerna från Nikon D7000 eller D600:s 24-megapixlars CMOS-sensor, i 24 x 36 mm fullformat, syns det ingen förlust av detaljskärpa i bildfilerna från X-E1.

Som hand i handske för kräsna fotografer
Inte nog med det, X-E1 är också ett bättre val än den dyrare X-Pro1 (om man klarar sig utan optisk sökare) eftersom den är snabbare, mindre, lättare och mer ergonomisk. Kamerahuset är visserligen större än Sony NEX-7:s, men får fortfarande betraktas som kompakt.

Fujifilms lilla systemkamera fokuserar inte lika snabbt som Olympus OM-D, och fokusspårningen är inte lika exakt, men autofokusen upplevs ändå som mer än tillräckligt snabb. Med en bildhastighet på 6 bilder i sekunden är det fullt möjligt att frysa ögonblicket i en bildserie med 18–55 mm-zoomen.

Med hjälp av en adapter kan X-E1 använda många objektiv,
till exempel Leica-optik som på bilden. 

Fokuseringen känns dessutom snabbare än i X-Pro1, och jag skulle vilja hävda att X-E1 är en mer lättanvänd kamera på alla sätt och vis. Och passar till det mesta, utom snabba sporter. Även om videokvaliteten är utmärkt är detta primärt en stillbildskamera. Tack vare en snabbt växande objektivpark är kamerahuset en bra utgångspunkt för fotografer som jobbar med reportage, makro, landskap och/eller porträtt.

Användning
Kameran känns som om den är huggen i granit. Zoomobjektivet är lika gediget byggt och kvalitetskänslan är påtaglig. Den klassiska layouten på ovansidan av kamerahuset ger fotografen direkt åtkomst till slutartid och exponeringskompensation från stora rattar i lättmetall. Med markerade klickstopp. Funktionsknappen på toppen kan programmeras så att den startar en valfri funktion och på andra sidan blixtskon sitter en uppfällbar blixt. Som kan vinklas bakåt för att sprida ljuset bättre via taket och ge indirekt blixtljus.

Baksidan är överskådlig och har en inställningsratt till höger om skärmen, plus samma Q-knapp som X-Pro1. Där får man tillgång till 16 av kamerans grundfunktioner. Till exempel filmsimulering där det går att välja karaktär från Fuji-filmer som Velvia, Provia, Astia, svartvitt med färgfilter (gul, röd, grön) och sepiaton. Det finns en lång rad justeringar samt möjligheter att anpassa kameran efter fotografens behov.

X-E1 är tystgående, till och med autofokusen håller låg ljudnivå, och känns genomgående mer välgjord än X-Pro1. Handgreppet är litet, men det finns ett separat grepp (HG-XE1) som ger ett uppenbart bättre tag om kameran. Det enda som irriterade mig under hela testperioden var makroknappens placering. Den kom jag åt ofta av misstag. Den sitter överst på fyrvägsknapparna på höger sida men borde ha suttit på den vänstra knappen, där risken är liten att man kommer åt den.

Skarp OLED-sökare
När man köper en kamera som har en layout som man inte är van vid så måste man gå igenom en tillvänjningsperiod. Samma sak gäller för elektroniska sökare. Till en början kan man ogilla sådana sökare starkt, men när de är så upplösta och snabba som den här så är det svårt att misstro dem. Fujifilms elektroniska sökare är lika skarp och nästan lika stor som NEX-7:s, men har mer naturtrogna färger. En OLED-sökare är dessutom mycket skarpare och har bättre färgåtergivning och kontrast än en LCD-sökare.

Sökaren visar exponeringsdata, kompensation, ISO, fokusram, rutnät, levande histogram och horisontellt vattenpass. Bland annat. Men också avstånd om man fokuserar manuellt. Väljer man manuell fokus på knappen vid sidan av objektivet så kan man trycka in inställningsratten och förstora sökarbilden två gånger, och eftersom den elektroniska manuella fokusen är progressiv så är den föredömligt snabb att använda.

Det går också att trigga autofokusen även om man har ställt in manuell fokus. Då trycker man helt enkelt på AE-/AF-L-knappen på höger sida.

Fulländad bildkvalitet
Tack vare den unika bildsensorn lyckas X-E1 hämta fram detaljer som man annars måste gå till kameror med betydligt högre upplösning än 16 Mp för att få. Bildkvaliteten är identisk med X-Pro, som har samma sensor, ljusmätning och bildprocessor. I praktiken betyder det att man får en enastående upplösning och skärpa. X-E1 testades med den nya 18–55 mm-zoomen, men också med Fujis vackra XF 35 mm/f1,4 – samma som vi testade X-Pro1 med.

Brus syns knappt förrän vid ISO 1600, där bara marginellt finkornigt brus precis går att skymta på en skarp skärm. Vid ISO 3200 och 6400 är bruset fortfarande så finmaskigt att upplösningen eller färgåtergivningen inte reduceras särskilt mycket. Först vid ISO 12800 och 25600 syns märkbart reducerad upplösning och tydliga färgstörningar. Bilder tagna vid ISO 12800 håller dock ända till A2-förstoringar. Särskilt i svartvitt där färgbruset inte påverkar bildkvaliteten negativt.

Precis som med X-Pro1 är färgåtergivningen i JPEG-filer en aning undermättad i neutralt färgläge, men råfilerna ger fotografen mycket att gå på under efterbehandlingen. JPEG-filerna är tämligen felfria och absolut bland de bästa jag har sett från någon kamera. Fuji kan sin JPEG-processning, det är ett som är säkert.

Bilddynamiken är, som förväntat, fenomenal. Bilderna har ett oerhört brett dynamikomfång med tjusiga kontrastgraderingar från svart till vitt, där färgtonerna ger väldigt naturliga hudtoner – nästan Leica-aktiga, om du frågar mig. Råfilerna från X-Trans-sensorn är förresten en utmaning. Vilket vi också lade märke till med bildfilerna från X-Pro1. Adobe Lightroom 4 och Photoshop CS6 har inte alltid lyckats med råfilskonverteringen, vilket varit en utmaning att få ut max ur under efterbehandlingen av råfilerna. En lösning ska vara under utveckling, och detsamma gäller Aperture. Ännu så länge får man bita ihop och klara sig med råfilskonverteringen i den underutvecklade Silkypix-programvaran.

Bättre än det mesta
De enda småsakerna jag kan komma på att klaga på är inte av tillräckligt stor betydelse för att det ska bli avdrag i betygen. Snabbare autofokus i dåligt ljus och i bildserier, möjligheten att själv bestämma kortaste slutartid i Auto ISO-läget, samt en bättre placering av makroknappen, är vad som står på önskelistan. Bortsett från sådana detaljer är X-E1 en dröm att arbeta med. OLED-sökaren, ergonomin och kvaliteten har verkligen klass, och bildkvaliteten är inte sämre än någon annan. Sedan X100 lanserades 2010 har Fujifilm visat att de menar allvar. Och X-seriens utökning med systemkameror och utbytbar optik har övertygat oss om att Fujifilm är ett märke att räkna med i premiumklassen. X-E1 är måhända inte den mest kompletta av alla kompakta systemkameror, men den bästa hittills om bildkvaliteten väger tyngst.