: Stax SRS-4170

Jag säger det med en gång: detta är INTE hörlurar man tar med sig på cykelturen, joggingrundan eller ens tunnelbanan. De går nämligen inte att driva av någon bärbar spelare, utan behöver en speciell, anpassad förstärkare. De passar inte till DJ:s heller, då behöver man någonting som spelar högre. Om du däremot är ute efter något av det yppersta som går att få tag på för ren musikspisning hemma i vardagsrummet, som ett alternativ till dyra högtalare, bör du för all del läsa vidare.

Stax är ett märke som ligger bakom exklusiva, japanska elektrostathörlurar. Ingenting Stax bygger är billigt. I var och en av de påkostade kåporna sitter dyra elektrostatpaneler – och som om inte det vore nog utgör elektrostater en mycket svårare belastning för förstärkaren än traditionella dynamiska hörlurar. Det innebär att du dessutom behöver en särskild hörlursförstärkare. För att förhindra att någon kopplar in lurarna till fel förstärkare och i värsta fall förstör dem har Stax givit sina lurar en speciell DIN-kontakt i änden, i stället för den vanliga 3,5- eller 6,3-millimeters jack-kontakten. Det går med andra ord inte att plugga in dem i något annat än en Stax-förstärkare. Det är en fördel eftersom man vet att en anpassad förstärkare är tryggare och en nackdel eftersom man inte kan välja och vraka mellan olika märken för att hitta den förstärkare man gillar bäst.

Systemet
SRS-4107 består av hörlursmodellen SR-407 och förstärkaren SRM-006tS, och allt kostar ungefär lika mycket om man köper komponenterna löst. Priset har gått upp en del i år eftersom yenen har hög kurs, och nu är priset ungefär     20 000 kronor. Det verkar vara en svindlande summa pengar. Men om du skulle lägga lika mycket på ett par högtalare, vilket många gör, så ska du veta att ljudkvaliteten du får i ett par riktigt bra hörlurar vida kan överstiga den från högtalare. För det första slipper du rummets negativa inverkan på ljudet, särskilt i basregistret. För det andra är materialkostnaden betydligt lägre i en hörlur. Det finns med andra ord färre delar att lägga pengar på, så materialen som används kan hålla ännu högre kvalitet. Nackdelen är att du bara kan sitta och njuta av musiken själv – om du inte investerar i flera hörlurar, förstås.

Elektrostatiska
Alla Stax hörlurar är elektrostater. De har en polymerfilm som har mycket lägre massa än pappers- och metallmembran. Elektrostatelement har inte heller några magneter och är därmed befriade från magnetisk förvrängning, vilket man alltid får till en viss grad i dynamiska hörlurar (på grund av magnetiskt hysteres, eller eftersläpning). Nackdelen är att elektrostatiska hörlurar är dyra och att de inte kan spela lika högt som dynamiska.

Retro
Det fyrkantiga utseendet är uppenbart retro och skiljer inte så mycket från Stax-lurarna som fanns på marknaden i slutet av 70-talet. Personligen gillar jag det, men min sambo avskyr det! Fördelen är att kåporna vilar mjukt och behagligt runt öronen, och vikten är mycket lägre än den ser ut. Skinnkuddarna kan klämma åt om öronen om man lyssnar för länge åt gången, men jag kan inte säga att det har varit några problem för egen del.

Förstärkaren
Förstärkarenheten har utgångar för två par hörlurar på fronten, där även ingångsväljaren och volymratten sitter. På insidan gömmer sig två radiorör av typen 6FQ7/6CG7, som man ofta hittar i påkostade förstärkare men som också fungerar ypperligt för att driva hörlurar. På förstärkarens baksida sitter två obalanserade RCA-ingångar och en balanserad XLR-ingång. Det hade varit kul om det också hade funnits en inbyggd USB-DAC för datorn, men det kan man inte förvänta sig av något så retro som det här.

Ljudkvalitet
Och så till det mest väsentliga: ljudet. Det är något annorlunda med att lyssna på musik i hörlurar. Hela ljudlandskapet befinner sig abstrakt inuti huvudet, i stället för att komma framifrån i ett mer konkret perspektiv. För egen del fokuserar jag mycket starkare på musiken när den befinner sig inuti skallen, där alla tankar befinner sig. Och utan påverkan från rummet är det enbart produkten – alltså samspelet mellan hörlurarna och elektroniken – som avgör hur det låter. Förutom den musikaliska produktionen, förstås.

I fallet med SRS-4107 är det den fantastiska upplösningen och sammanhållningen som märks först. Hur både små och stora detaljer strömmar ut med den största självklarhet och målar upp en vansinnigt stor ljudbild. Och i elektrostatens anda, där en panel återger hela frekvensregistret, är ljudbilden fullständigt homogen, ända från den djupaste basen till de ljusaste övertonerna. Jag får fullt utbyte av referens-omvandlaren Hegel HD20 inkopplad till Stax-förstärkaren med elektriskt skärmade XLR-kablar (Synergistic Research Alpha Sterling).

Fantastisk upplösning
Jag hade kunnat lyssna på det här i en evighet. Stax-lurarna återger musiken med detaljer och upplösning i en helt egen klass. Hör bara på det högupplösta stereospåret med Trondheimssolisternas nya och klassiska utgåva av ”Souvenir” på Blu-ray. Stråkarna är makalöst upplösta och instrumentens inbördes klangbalans skildras så bra att man nästan kan räkna antalet violinister. Att skilja fiolerna från altfiolerna har aldrig varit enklare, och cellorna återges med en sådan klangrikedom att jag nästan tror att jag drömmer!

Extremt detaljerad bas
Den som tror att basinstrument inte har luft och övertoner har aldrig lyssnat på Stax. Kontrabasarna är luftigare än jag kanske hört dem någonsin, med oändligt många klangfärger. Man hör tydligt att hörlurarnas basfrekvenser går ända ner i avgrunden, samtidigt som de tar hand om varje minsta mikrodetalj. Och allt serveras makalöst naturligt och oansträngt.

Både kvinnliga och manliga sångröster, såväl ljusa som mörka, framträder ytterst naturtroget. Inga frekvenser favoriseras före andra, här finns inga maskeringar. All slags musik fungerar suveränt.

Begränsad volym
Så länge du inte tillhör dem som helst lyssnar på hög volym, vill säga. Du kan dra på en del, upp till vad många skulle kalla ”högt”. Men Stax-lurarna är som sagt ingenting för diskjockeys. När elektrostatpanelen går i kompression sker det inte på ett behagligt sätt, utan med en hel del förvrängning. Rören i hörlursförstärkaren pressas nog också till sitt yttersta när man drar på mycket, men det är knastrandet i elektrostatpanelerna som är påträngande. Man måste alltså hålla sig under den volymen, men då är ljudet å andra sidan helt fantastiskt stort, öppet och dynamiskt.

Absolut ärlig
Tänk på att eftersom hörlurssystemet inte lägger till eller drar ifrån någonting så låter en platt popinspelning tämligen livlöst i förhållande till andra mer populistiska hörlurar som har en puckel i basen. Tycker du till exempel att Monster Beats är världens mest fantastiska lurar så tycker du kanske att Stax låter tråkigt. Gillar du däremot mer neutrala lurar från Sennheiser eller Beyerdynamic och har dem som referenser, kommer SRS-4170 att kännas som att du lyfter ännu en slöja från musiken, så att du kommer ännu närmare inpå alla detaljer.

Slutsats
Elektrostatlurarna SR-407 och rörförstärkaren SRM-006tS utgör tillsammans Stax retrosystem SRS-4170. Visst är 20 000 kronor mycket pengar, men måste nästan jämföras med vad man får från högtalare för samma pengar. Och det är ingen tvekan om saken: det finns ingen vanlig högtalare för det priset som kommer i närheten av det här ljudet!

För när det handlar om att återge musiken i sin fulla sanning är det ingenting som slår Stax. Den omåttligt sammanhängande ljudbilden bereder plats åt alla instrument. Dynamiken är superb, varje liten plockning på fiolsträngarna är klar som dagen, omringad av massor av luft. Basen är djup och luftig på samma gång, och hur man än vänder och vrider på saken så låter det fantastiskt.

SRS-4170 spelar inte lika högt som andra mer traditionella dynamiska hörlurar, och eftersom de inte färgar ljudet något så låter en tunn produktion just så. Dagens loudness-påverkade popmusik kan alltså låta en smula trist. Men det är minsann inte Stax fel!

Är då Stax-lurarna värda sitt pris? Det får man avgöra själv. Allt jag kan säga är att mer välljudande hörlurar för komplex musik har jag då aldrig hört.