: Snow White and the Huntsman

Du har aldrig sett en så tuff och annorlunda Snövit, fast då ska vi tillägga att den Snövit som de flesta av oss förknippar med sagan är Disneys version från 1937 – och den ligger längre från bröderna Grimms saga än Kristin Stewarts. I regissör Rupert Sanders händer får vi se en Snövit som känns som självaste Jean d’Arc när hon leder sin medeltidsarmé mot all ondska som den maktgalna styvmodern/drottningen/häxan representerar.

Så fort den ondskefulla drottningen, som spelas av en härlig Charlize Theron (som dock har problem med accenten), lägger beslag på den stackars kungens hjärta förvisas Snövit till fångtornet, tills hon ryckas rymma på sin 17-årsdag. Som vi alla minns från Disneys version skickas en jägare ut för att hämta hennes hjärta. I den här versionen spelas jägaren av en trist och drucken Chris Hemsworth som till en början är drottningens lojale legosoldat men som naturligtvis byter sida så småningom.

Flykten genom den mörka skogen är en av filmens höjdpunkter, och faktiskt riktigt lik Disneys version (fast på ecstasy). Rent visuellt är Snow White and the Huntsman en fantastisk njutning från början till slut. Man kan enkelt se att Sanders har arbetat i reklambranschen, han kan verkligen förpacka och sälja sin vackra produkt. Däremot har han problem med tempo och dramaturgi. Samt en ensemble som inte lever upp till de höga krav en sådan här produktion ställer. Chris Hemsworth stapplar runt med ett enda ansiktsuttryck och mumlar enstaviga ord, medan stackars Kristen Stewart ser konstant sur och uttryckslös ut. Hon är ingen karaktärsskådis, och det är just det en så stark personlighet som filmens Snövit behöver. Sanders gör dessutom märkvärdigt lite av de intressanta och roliga dvärgarna, det verkar som om de bara finns med för att publiken förväntar sig att se dem – ingen av de åtta (!) dvärgarna påverkar egentligen vare sig handlingen eller utvecklingen.

Regissör Sanders berättelse lånar från både Disney-versionen och Sagan om Ringen, plus de flesta av det senaste årtiondets fantasyfilmer. Och han lyckas förvånansvärt väl med cocktailen. Mot slutet låter han dessvärre effekterna ta överhanden så att de egentligen förstör mer än de bidrar till den fascinerande historien. Fyra starka stjärnor!

Ett vansinnigt bra ljudspår och en bildkvalitet som bländar oss med sin skärpa. Relativt rikligt med bonusmaterial, bland annat en sju minuter förlängd version av filmen, en lyckad bakomfilm, kommentatorsspår samt en rad minidokumentärer och ett par riktigt intressanta tekniska inblickar i specialeffekterna, samt en digital kopia.