: Amphion Ion+

Små högtalare har fler fördelar än nackdelar. De är enkla att få plats med, behöver inte kosta en förmögenhet och har väldigt ofta egenskaper som stereoperspektiv, mellanregister och tonal balans på plats. Vissa är självfallet bättre än andra, och bland de skandinaviska kan nämnas DALI, Dynaudio, System Audio och Audiovector. Alla har modeller i måttfulla prisklasser och en uppseendeväckande ljudkvalitet.

Bland de färskaste exemplen finns DALIs charmerande Mentor Menuet och System Audios lilla bomb Aura 1. En annan är finska Amphion Ion+ som kostar 9 000 kronor och är en 27 centimeter hög stativhögtalare som får plats nästan var som helst. Och trivs lika bra på skrivbordet som i vardagsrummet eller i en studio.

Lilla Ion+ finns i svart och vitt och kan levereras med tygfronter i färg om man vill. De beskedliga måtten får plats överallt och högtalaren är relativt enkel att driva även med en liten förstärkare. Ion+ passar lika bra ihop med en liten skrivbordsförstärkare som med en större stereoförstärkare. Ett diskantelement med ett 25-mm titanmembran och ett 11-cm baselement med aluminiummembran ger en räckvidd från 52 Hz i basen till 25 kHz i diskanten. Tämligen bra, måste jag medge, för så liten högtalare. En liten basreflexport på baksidan hjälper räckvidden i basen, och det märks väl.

Mjuk och upplöst
Man tror knappt sina öron, för de små högtalarna lyckas breda ut en stor och öppen ljudbild, som om de var stora golvhögtalare. De går visserligen inte kolossalt djup i basen, men det lilla baselementet är tillräckligt styvt och har tillräcklig slaglängd för att du verkligen ska tro att det är en 18-tums bastrumma du hör. Eftersom baselementen även fungerar som mellanregister är övergången till titandiskanten kritisk. Men också den är välgjord och lyckad – delningen är för övrigt vid 1,6 kHz.

Högtalarna fick prova på en liten 30-watts Tangent-förstärkare och Hegels 70-wattare H70, och det är ingen tvekan om att Hegel-förstärkaren fick ut mycket mer av högtalarens potential. Visst fungerar det med en liten förstärkare, men med relativt låga 86 dB i känslighet så trivs Ion+ bäst med lite mer potent effekt. Inte ovanligt alls för små högtalare.

Med Hegel-förstärkaren blev det ordentligt med liv i luckan! Dave Matthews eller Dire Straits? Spelar ingen roll. De små Amphion-högtalarna fyller enkelt ett vardagsrum på 35–40 kvadrat med fylligt ljud och en potent bas som du sällan har hört maken till från ett 4,5-tums element. Stereoperspektivet är helgjutet och högtalarnas höga upplösning och transparens presenterar fler klangfärger och detaljer än du någonsin kommer att hitta i en högtalare för 5 000 kronor.

Här är det inga toner som sticker ut. Ion+ låter inte hårt eller vasst när du drar på volymen (inom rimliga gränser) och övertygade mig genom att ge mig gåshud av Georg Soltis Decca-inspelning av Mozarts ”Requiem”. Och David Sanborns altsax och Al Jarreaus mjuka röst stod i praktfull kontrast i ”Cold Duck”, där dynamiken i den funkiga basgången markerades väl i den varma, nästan glödande fylliga ljudbilden.

Charmerande och engagerande
Lilla Amphion Ion+ ser dödsläcker ut i sin mattlackade yta. Att den kan ställas nästan var som helst där det finns lite plats över är en väldigt stor fördel, och att den låter så bra som den gör trotsar nästan naturlagarna. Den varma och behagliga klangbalansen hamnar inte i vägen för den stora ljudbildens transparens och fokus. Och när Amphion-högtalaren dessutom har en bas och en dynamik som påminner om en mycket större högtalare är det lockande att säga att Ion+ kanske är den mest charmerande och engagerande stativhögtalaren av alla i den här prisklassen.