: Leica X2

Bara namnet kan få hjärtat att börja slå snabbare. Leicas kameror har alltid förknippats med exklusiv kvalitet och utsökt optik – och höga priser. De som en gång har haft råd med en Leica har svårt att köpa något annat. Man får däremot leva med vissa begränsningar i funktionalitet, ingen videofilmning, manuell fokus och som sagt priser som ligger högt över typiska spegelreflexer. Så var det åtminstone tills Leica presenterade sin X1 för två år sedan.

Då kunde drömmen om en äkta Leica bli sann, för en femtedel av priset. Och så är det med nya X2 också, både den och X1 är tvättäkta Leica-kameror. Utvecklade och tillverkade i Tyskland, med Elmarit 24 mm/f2,8-optik fastmonterad. För 17 000 kronor framstår X2 som rena rama fyndet om man jämför med systemkameran M9, som kostar 60 000 kronor för bara huset.

X2:s optiska kvalitet går inte att klaga på. Precis som sin föregångare X1 har den en 24 mm-vidvinkel med ljusstyrka f2,8, vilket motsvarar en brännvidd på 36 mm om man räknar om till det klassiska 35 mm-formatet. Eller 24 x 36 mm småbildsformat som i M9.

Viktiga förbättringar
Bildsensorn är utbytt mot en ny med 16,2 megapixlar i APS-C-format vilket ger en högre upplösning och matchar den optiska kvaliteten bättre än 13 Mp-sensorn i X1. Men det är inte alla förbättringar som Leica har gjort i X2.

Designen är lika stilren och överskådlig som X1:s. Autofokusen är däremot betydligt snabbare och mer exakt. Batteritiden är nästan fördubblad. Blixtskon är ändrad för att ge plats för en tillbehörssko, där man kan plugga i den nya LCD-sökaren EVF-2. Det är samma 1,44 Mp-sökare som Olympus kallar VF-2 och säljer till sina PEN-modeller för 2 000 kronor. Leicas version kostar 3 900 kronor och är extrautrustning. Den uppfällbara blixten är uppdaterad och till kameran ingår Adobe Photoshop Lightroom 4-licens. Ett klart plus eftersom Lightroom 4 är ett seriöst proffsigt bildbehandlingsprogram.

Användning
Kameran är lika praktisk som den är vacker. Kvalitetskänslan är fin och även utan handgrepp (tillbehör som kostar 1 000 kronor) ligger den fint i handen. Rattarna för slutartid från 30 till 1/2000 sekunder och bländaröppningar i 1/3 steg från f2,8 till f16 har äntligen fått tydligare klickstopp så att de behåller inställningar mycket bättre än X1 där rattarna flyttade på sig bara man tittade på dem. Skärmmenyerna är enkla att sköta. Fast jag hade uppskattat om den senast använda menyn visades när jag satte på kameran igen.

X1 gjorde det mesta i maklig takt. Inte bara autofokuseringen utan också lagring av bilder. Särskilt efter seriefoto med både rå- och JPEG-bilder. Numera går det mycket fortare och det som förut kändes som långa minuter tar bara korta sekunder. Bildserier kan tas med 5 bilder i sekunden, men någon videofunktion finns inte. X2 är en renodlad stillbildskamera, med klassisk skötsel förenad med digitalkamerans fördelar och universellt användbara 24 mm brännvidd.

Bildkvalitet
Efter flera hundra bilder med X2 är det uppenbart att bildkvaliteten är ett snäpp bättre än i föregångaren X1. Om inte ett par, tre stycken snäpp. Föregångaren hade en i överkant aggressiv brusreducering i JPEG-filerna men X2 har en mildare och mycket bättre JPEG-bearbetning. Detta i kombination med en betydligt bättre bildsensor ger en väldigt bra upplösning, detaljskärpa och försvinnande lite brus på hög ljuskänslighet.

Det är däremot svårt att fatta hur Leica kom på att det var en bra idé att inte kunna lagra råfiler, och enbart råfiler. Här går det nämligen bara att lagra råfiler samtidigt som JPEG-versioner. Råfilerna lagras i DNG-format, vilket är sympatiskt eftersom DNG stöds av många programvaror utan att man måste ha kameraspecifikt stöd för dem. Men att uteslutande lagra DNG-filer går alltså inte.

Rent optiskt är kameran otroligt bra. Den har måttlig förvrängning, beskedlig vinjettering och god skärpa även vid full bländaröppning, Skärpan är ännu jämnare och bättre i hörnen på f4,0 och håller sig till f16 där den minskar en smula ut mot hörnen. Färgbrytningar är också beskedliga. Mycket bra. Det dyker upp måttligt med brus på ISO 800, men detaljskärpan är fortfarande enastående. Bruset ökar i takt med ISO-värdet men till och med ISO 6400 är klart användbart, särskilt i svartvitt där man får den klassiska korneffekten. Riktigt illa blir det först vid ISO 12500, då ökar kornbruset markant och detaljskärpan sjunker.

Dynamikomfånget är fullt i klass med många spegelreflexer med 16–18 megapixlar i APS-C-format. När kameran är inställd på naturligt läge är färgåtergivningen prydlig, särskilt i hudtoner, och exponeringsprecisionen är mycket hög. Vad kan man mer begära?

X2 har nästan inga konkurrenter i den här klassen med APS-C-format. Fujifilm X100 är det närmaste man kommer. Då får man 12,3 Mp, fast optik med 23 mm brännvidd (35 mm), sökare med optisk, hybrid eller elektronisk LCD-sökare, 720 HD-video samt superb bildkvalitet. Allt för 9 500 kronor.

Slutsats
Däri ligger Leica X2:s enda problem. Den är nästan dubbelt så dyr som X100, som har samma höga bildkvalitet samt integrerad sökare. Fast den är också större och tyngre än X2, som har bättre bildkvalitet och autofokus, och inte minst är tillräckligt liten för att få plats i jackfickan. Och med tanke på vad Leica-namnet brukar kosta är X2 rasande billig. Så om en liten High End-kamera med legendariskt namn och en bildkvalitet av högsta klass står överst på önskelistan är X2 ett enastående fotografiskt redskap. Hade priset varit lägre hade jag inte tvekat en sekund, då hade det blivit en svart X2!