: Elac FS 509 VX JET

Elac är måhända inte ett av de mest välkända märkena här hemma, men däremot en tillverkare vi med tiden har fått stor respekt för. På den lilla fabriken i nordtyska Kiel konstrueras högtalare med väldigt hög byggkvalitet, handgjorda precisionskomponenter och ett lackeringsarbete som skulle få biltillverkare att rodna. Och att ljudet inte är dumt alls fick vi erfara när vi testade FS 257, en liten golvhögtalare för 20 000 kronor med förbluffande bra dynamik och upplösning.

Nästa fråga, som säkert många därute också ställer sig, är om en liten Elac-högtalare kan låta så potent, hur låter då deras största modell? Det var vi också nyfikna på, så vi beställde helt sonika deras nya flaggskepp FS509 VX JET och testade den.

Teknik
FS509 VX JET är definitivt av en annan kaliber än de små 257:orna, de är helt enkelt enorma. Av alla referenshögtalare vi haft i vårt testrum är det bara Vienna Acoustics Die Musik (185 000 kronor), Dynaudio Consequence (500 000 kr) och de kolossala TAD R1 (700 000 kr) som är större rent fysiskt. Elac FS 509 tornar upp sig 137 cm över havet, är 33 cm breda och 46 cm djupa.

Det blankpolerade kabinettet huserar sammanlagt fem högtalarelement, även om det kan se ut som bara fyra. Överst på baffeln sitter nämligen Elacs patenterade koaxialelement VX-Jet, där diskanten sitter in mitten, omgärdad av mellanregistret. På detta sätt sprids stora delar av frekvensregistret från en och samma punkt.

En sådan ”punktkälla” ger en oerhört välfokuserad ljudbild och är den heliga graal för många High End-konstruktörer. Skotska Tannoy baserar nästan hela sitt sortiment på principen de kallar för Dual Concentric. KEFs stora Blade-högtalare med Uni-Q-element är ett annat exempel. Vienna Acoustics har lyckas väl med sin egenutvecklade ”Flat spider”-variant i toppmodellen ”Die Musik”. Vi får inte heller glömma japanska TAD och deras extrema koaxial av beryllium. Wilson och Focal har för närvarande inte tytt sig till koaxialelement, utan använder sig av avancerad kabinettutformning för att uppnå samma sak, nämligen att få diskant och mellanregisterelementen att spela längs samma akustiska axel.

Elacs VX-Jet är speciell i den bemärkelsen att elementet har en sofistikerad veckad foliediskant (ännu en Elac-specialitet) och ett mellanregisterelement med platt ringradiatormembran som jobbar helt oberoende av varandra men ändå åstadkommer en koncentrerad spridning över ett mycket brett frekvensregister, ända från 2 000 Hz och upp till diskantens räckvidd vid 50 kHz. Att Elac har lyckats få plats med en banddiskant av den här storleken inuti ett annat element är en ingenjörsbragd av stora mått!

Längre ned i frekvens backas diskant och mellanregister upp av en 6,5-tums mellanbas och två kraftiga 9-tumsbasar med membran av aluminium, samtliga med Elacs kristallstruktur på ytan för att undvika uppbrytningar. Mellanbasen drivs av en högeffektiv neodym-magnet medan basarna har vanliga ferritkärnemagneter. Att elementen tål en omgång har vi sett med egna ögon när vi besökte Elac-fabriken i Kiel: till och med när de får 200 watt direkt i talspolen svarar de med en otroligt precis och stabil pistongrörelse.

Ljudkvalitet
Det är inte bara utseendet som påminner om en blankpolerad Steinway-flygel. När jag hör de första tonerna slår det mig direkt att FS 509 är högtalaren för dig som vill höra allt som finns i inspelningen – osminkat, direkt och oförfalskat.

Vi har som sagt redan testat den mindre FS 257 med gott resultat – en högtalare där Elac försökte sig på en liten varmare klangbalans än vi förknippat dem med sedan tidigare. I en referenshögtalare som FS 509 finns det däremot inte en enda smaktillsats, här är det 100 % precision som gäller. Så som jag upplever saken har inte Elac gjort några försök att dämpa dynamiken eller att göra basen fetare, mellanregistret sötare eller diskanten snällare. Detta är en ärlig högtalare, på gott och ont.

Nästa sak jag lägger märke till är hur förförande öppet och rent ljudet är, Diana Kralls röst känns så närvarande, levande och äkta som jag någonsin kan minnas ha hört henne, och känslan av fysisk närvaro ger mig omedelbart gåshud. För att använda mig av en ofta använd klyscha så är det inte bara som om någon precis tvättat fönstren, här är glasrutorna utbytta mot nya!

FS 509 kan också beskrivas som skoningslöst avslöjande. Poplåtar med Rihanna och Maroon 5 låter inte särskilt delikata, och Metallica är inte heller någon succé, för att uttrycka sig milt. Problemet med sådana inspelningar är att de är så hårt komprimerade för att få upp ljudnivån. Resultatet är att det låter platt och livlöst, och det betonas sannerligen av hifi-utrustning som FS 509, som uppenbarligen är byggd för att ge maximalt utbyte av bra inspelningar, inte för att få överkomprimerad listpop eller heavy metal att låta snyggt.

När man väl ställt om öronen till den våldsamt öppna och transparenta ljudkaraktären finns det däremot mycket för kräsna hifi-öron att glädja sig åt. Mellanregistret och diskanten är definitivt av referensklass. Det speciella koaxialelementet återger röster och instrument med en extrem precision och frånvaro av färgning jag inte hört maken till sedan vi testade Vienna Acoustics Die Musik. Sammanhållningen mellan diskant- och mellanregistret är också fullständigt sömlös.

HD-ljudbild
Ändå är det holografin som är det mest imponerande. Här befinner vi oss definitivt i High End-klassen! Elac-högtalarna målar upp en exakt och sammansvetsad ljudbild med ett djup jag knappt hört maken till, i synnerhet från högtalare av den här storleken. Sättet på vilket de målar upp musikers och instruments placering med millimeterprecision påminner mer om minimonitorer än fullvuxna golvhögtalare. När man dessutom får en golvhögtalares tyngd, dynamik och fyllighet längre ned i frekvensregistret börjar det verkligen bli snack om ett ljudmässigt paradis.

Högtalarnas storlek ger sig inte omedelbart tillkänna i form av en stenhård bas, utan snarare av en enorm dynamik i hela frekvensregistret. Här är det bara att vrida volymratten så långt åt höger som öronen tål, utan att ljudet ändrar karaktär eller visar tecken på stress. FS 509 låter lika neutralt när du spelar mysigt lågt som när du spelar imponerande högt.

Basen är taktfast och fyllig och sträcker sig en bra bit ned i frekvens. Ändå gör den mindre väsen av sig än förväntat med tanke på högtalarens storlek. Vi upplever den som lite mjuk och försiktig i anslagen jämfört med en del andra High End-högtalare. Viennas stora Die Musik har en mer övertygande ”slam-effekt” i djupbasen, detsamma gäller de superstrama Wilson Sasha W/P, som visserligen kostar mer än dubbelt så mycket. Det ligger säkert en medveten filosofi bakom den aningen konservativa basen, men personligen hade jag föredragit en lite torrare, mer distinkt och hårtslående djupbas. Lösningen kan vara att para ihop FS 509 med en eller flera aktiva subbasar, fast då flyger tusenlapparna fort sin kos …

Justerbar
Den justerbara diskanten innebär en unik möjlighet att anpassa högtalaren efter rummets akustik och personlig smak. Genom att fintrimma diskanten inåt och utåt kan man också balansera förhållandet mellan direkt och reflekterat ljud i lyssningsrummet. Med elementet längst ut tyckte vi att ljudbilden växte i storlek och luftighet. Längst in fick vi däremot en tätare och smalare ljudbild med en lite ”snällare” klang i övre mellanregistret. Mellan de två ytterligheterna har man en möjlighet att anpassa ljudet efter olika rum. I vårt väldämpade lyssningsrum upplevde vi inte skillnaderna som dramatiska, inställningen har antagligen större inverkan i rum som har livligare akustik.

Elektronik
Elac FS 509 är en förhållandevis effektiv högtalare som inte behöver många watt för att spela dundrande högt. Vill du ha kontroll på dundret får du dock vara beredd på att gräva djupt i plånboken. Vi provade först med fin elektronik i mellanklassen från Rotel och Onkyo, och det slutade med magplask. Den dynamiska begränsningen i små förstärkare är alldeles för tydlig. FS 509 behöver en förstärkare med betydande muskler för att hålla kontroll på de potenta elementen, och den kan gärna ha en klangbalans som drar åt det varma hållet. Electrocompaniet AW600-monoblock eller en stor koloss från McIntosh är antagligen det bästa receptet. Elac-högtalarna ger dig inget gratis och låter inte ett dyft bättre än vad du stoppar in i andra änden. Å andra sidan är potentialen enormt hög, så de här högtalarna förtjänar att paras ihop med elektronik i High End-klassen.

Slutsats
FS 509 är en stor och mäktig högtalare för de som vill ha mer. Den ger allt vi förväntar oss av en storvuxen referenshögtalare, kanske med undantag från lite brutalitet i basen. Klangbalansen är snörrät och det finns säkert somliga som föredrar en smula mer värme och fyllighet i mellanbasen och djupbasen än vad FS 509 kan ge. När vi betraktar högtalaren i sin helhet är det däremot ingen tvekan om att Elac har lyckats med något riktigt speciellt i sin nya toppmodell.