: Sonus faber Guarneri Evolution

De är sällsynta, högtalarna som ger mig en känsla av att ha varit med om något riktigt stort. Men en av dem är definitivt Sonus fabers vackraste hittills, Guarneri Evolution. En av de mest välgjorda högtalarna jag har testat. Oklanderligt byggd av italienska hantverkare, konstruerad av noga utvalt trä och sedan lackad, putsad och polerad efter konstens alla regler. Att jämföra utförandet med andra exklusiva högtalare är som att ställa en Bentley bredvid en BMW. Båda är dugliga men runt Bentleyn svävar en atmosfär av lyx.

Men det räcker som bekant inte med ett vackert yttre. Åtminstone inte för en högtalare där så mycket står och faller med att det som strålar ut från elementen håller samma klass som formgivningen och utförandet. Traditionsenligt är det två sidor av samma mynt för Sonus faber. Här har det inte snålats på resurserna på vare sig delningsfilter, element eller mekanisk dämpning. Till och med stativen är skräddarsydda för just den här högtalaren.

Guarneri Evolution ska inte förväxlas med Guarneri Homage som är en mycket mindre modell och som är en hyllning till fiolmakaren Guiseppe Guarneri del Gesú från Cremona. Därav det lutformade utseendet, som så många andra Sonus faber-högtalare också har och som effektivt dämpar invändiga resonanser samtidigt som det ser snyggt ut.

Handgjord inifrån och ut
Guarneri Evolution är byggd enligt samma tradition som italienska instrumentmakare. Här finns inte pressade spånplattor överallt, inte heller några kompositmaterial eller metallegeringar som håller ihop kabinettet. Högtalaren består av noga anpassade trästycken, handplockade och lagda på ett sådant sätt att årsringarna ligger i samma riktning.

På insidan finns avstagningar som håller kontroll på resonanser och förstärker konstruktionen, och slutligen är en polerad lättmetall som kallas Avional monterad som topp- och bottenplatta, fästa mot varandra med en ram på baksidan.

Alla delar anpassas för hand och metallstrukturen stramas åt för att hitta en optimal resonanspunkt. Frontplattan är det enda som är gjort av MDF-material, den är dessutom överdragen med svart läder. Ett slags grill ingår som består av två polerade lättmetallsidor som håller flätade trådar på plats. Precis som ett stränginstrument.

Guarneri Evolution går att köpa i en grafitgrå lack eller, som vårt testexemplar, i en stiligt skinande röd lack. Som måste ses för att man ska förstå vilket djup den ger träet, det syns inte så tydligt på bild.

Elementen är förstås inte heller valda på måfå. Baselementen från Scanspeak är 179 mm i diameter och har ett limmat träfibermembran (cellulosa) med ett metallnav som ett slags fasplugg i mitten. Diskanten har ett 25 mm silkesflätat membran från SEAS av klassiskt Ragnar Lian-snitt.

Högtalarna levereras med specialgjorda stativ om man inte ber om något annat. De är 79,5 cm höga och vinklade bakåt utan någon form av justering. Tyvärr. Men det ska vi återkomma till.

Stativen väger 36 kilo och när högtalarna är fastskruvade väger varje ekipage 54,5 kilo. På insidan är massan placerad på ett sådant sätt att de lutande stativen står stadigt med högtalarna på.

Silkeslent och elegant
Delningsfiltret sägs vara konstruerat för optimal fasrespons och anpassat efter förstärkare som inte är av kraftigaste slag. Så vi var tvungna att prova med Musical Fidelitys 35-wattare AMS35i, men vi körde också med den oerhört användbara och 250 watt potenta McIntosh MA7000 samt Ayres 200-wattare VX-R.

Som med de flesta av Sonus fabers högtalare krävs det att man är noggrann när man ställer upp dem. Stativen som ingår har inga inställningar alls. Många lär tycka att högtalarna hamnar lite väl högt över parketten och att man sitter och stirrar på loggan längst ned på fronten. Rent idealiskt hade stativen kunnat vara en decimeter lägre, eller haft en inställning så att man kunde ändra vinkeln. Då hade det varit enklare att fintrimma högtalarnas placering i förhållande till soffan eller favoritfåtöljen. I mitt lyssningsrum slutade det med att jag vinklade in dem nästan mitt mot soffan, på en meters avstånd från bakplattan till väggen, och med två extra fötter under stativens bakdel, för att räta upp lutningen.

Då satt allt perfekt i mitt rum. Och jodå, Guarneri Evolution låter som de ser ut. Alldeles praktfullt. Inte bara med klassiskt, opera och akustisk jazz, som jag av någon anledning lyssnade mest på. Neil Young, Radiohead, Bruce Springsteen och Fleet Foxes går lika bra.

Till exempel Monty Alexanders ”Invitation to the Blues”, en blueslåt i mid-tempo med sugande basrytmer och en tung bastrumma. Här får basreflexporten jobba. Högtalarna lyckas hålla ordning på rytmerna och basen är faktiskt riktigt potent och har en oerhört väldimensionerad dynamisk kontrast. Det upprepas på Esperanza Spaldings ”Ponta De Areia”. Vokalharmonierna hänger ihop perfekt med instrumenten och balansen och sammanhållningen är enastående. Med MA7000 som motor sparkar de ifrån sig relativt bra, och ljudbilden hänger fortfarande ihop när jag spelar så högt att jag inte kan höra mig själv tänka.

Personligen hade jag föredragit en smula större transparens, kanske i synnerhet i övre mellanregistret och i diskanten. De flesta lär dock inte haka upp sig på detta eftersom alla övriga kvaliteter är så många. Och så genomgående goda. Lite mer dynamiskt bett hade jag inte heller haft någonting emot. Ett par PMC- eller Audio Physics-högtalare kan riva ner tapeten från väggarna medan Guarneri uppför sig exemplariskt. Till och med när man spelar relativt högt. John McLaughlins livekonsert från Paris hade med fördel kunnat ha en bättre skjuts genom Sonus faberna, fast å andra sidan är det ju det där lena, kontrollerade men ändå levande sättet de presenterar musiken på. Som är så vanebildande härligt.

Allting hänger alltid så väl ihop och ljudbilden är fylld till brädden med klangfärger och smånyanser som alla bidrar till att fängsla lyssnaren. Även Bruce Springsteens senaste, Wrecking Ball, får samma behandling. Det är en nästan i överkant välpolerad och elegant presentation som inte tar bort något från upplevelsen men som slätar över råheten i låtar som ”We Take Care of Our Own” och ”Wrecking Ball ”, men som får fram nerven i ”Land of Hope And Dreams” så att man får rysningar längs ryggraden av njutning.

Till skillnad från högtalare som är bättre på dynamisk kontrast när de spelar högt lyckas Guarneri-högtalarna enkelt att skapa en känsla av rymd, djup och höjd i inspelningar med symfoniorkester. I en rad Mozart-stycken lät stråkar så nära, fulla av tonala kontraster, och var så fokuserade att tankarna omedelbart vandrade i riktning mot elektrostaters extremt låga förvrängning och stora detaljrikedom. Samma sak upprepades i pianostycken. En stor Steinway-konsertflygel låter precis som man förväntar sig på konsert, minus djupbasen i de lägsta oktaverna. Bravo.

Sammanfattning
Att Sonus faber har en otroligt lyckad högtalare i sin Guarneri Evolution går inte att betvivla. Den låter förförande vackert när den ska och har precis lagom aggressivitet när det behövs, utan att ljudet blir påträngande. Men detta är ändå inte en högtalare för alla, utan kanske främst dem som uppskattar den skyhöga kvaliteten, och som inte behöver 120 decibels ljudtryck var och varannan dag. Ändå vill jag påstå att Guarneri Evolution passar utmärkt till det mesta, och när det gäller stativhögtalare ställer den definitivt upp i den allra högsta klassen, om man bara ser till ljudkvaliteten.

Lägg därtill det magnifika utförandet så befinner sig Guarneri Evolution i en helt egen klass.