: Pentax 645D

Vissa naturlagar är svåra att komma runt. Kanske rentav alla. En sådan är att en större sensor i en digitalkamera kan ge en bättre bild. Men vad som är en ”bättre” bild är inte alldeles enkelt. Det finns flera dimensioner som påverkar kvaliteten, och en del hänger ihop på ett besvärande sätt. Antalet pixlar i sensorn är en sådan egenskap, och det är knappast någon nyhet för den som följt med hur digitalkameror och deras specifikationer har utvecklats. Fler bildpunkter ger en mer detaljerad bild och färre ger en grövre och smetigare bild. Alltså: Fler bildpunkter är bättre.

Men ju fler bildpunkter som ska rymmas på en sensor av en viss storlek, desto mindre blir varje pixel. Och desto mindre ljusenergi kommer på varje pixel så att utsignalen från den blir svagare och måste förstärkas mer så att bruset i bilden ökar. Alltså: Färre pixlar ger renare bild.

Men om man vill ha både många pixlar och en ren och snygg bild även i svagt ljus? Öka sen-sorns storlek! Då ryms många bildpunkter och varje bildpunkt kan ändå få en anständig storlek.

Det är ju vad som händer när man går upp från en liten kompaktkamera till en systemkamera med mycket större sensor. Och nästa steg blir då givetvis att öka från den traditionella systemkamerans småbildsstora sensor till något ännu större. Där finns inte så många modeller att välja mellan och priserna blir hisnande, men den som söker det perfekta kan hitta något där.

Större mellanformat
En av de billigaste så kallade mellanformatkamerorna är Pentax 645D.

Mellanformat är en glidande beteckning på film- eller sensorformat som är större än småbildens 24 x 36 mm. Tidigare avsågs oftast film med bredden 60 mm (120-film) där bilden kunde vara mellan 45 x 60 och 90 x 60 mm.

Sensorn i Pentax 645D är 33 x 44 mm stor, vilket är 69 % större än småbildsformatet.

Bildkvalitet bör alltså vara största fördelen med det stora formatet. Att kameran blir större än en normal småbildare kan vara en nackdel i del fall, men storleken kan också beskrivas som stabil och rejäl. Och skillnaden mot de större småbildarna är ändå inte så stor. Det finns till och med småbildare som är större: Nikon D4 mäter 160 x 157 x 91 mm vilket ger en volym på ca 2,3 liter utan objektiv. Pentax 645D har faktiskt ”bara” volymmåttet 2,2 liter med måtten 156 x 117 x 119 mm.

Skillnaden är verkligen inte stor i volym, men Pentax kamera är betydligt djupare och klossigare än Nikon D4. Och det finns ytterligare ett antal kameror i ungefär samma storlek.

Trots sensorformatet är alltså 645D inte störst. Däremot är kamerahuset tyngre än alla andra moderna systemkamerors, och den skillnaden blir normalt ännu större med objektiv. Den större sensorn kräver mer glas för att ge samma bildvinkel och ljusstyrka som en småbildstor sensor.

Och det krävs inte bara mer glas. Det krävs glas från Pentax, med rätt fattning. Utbudet av mellanformatobjektiv med Pentax-fattning är definitivt mindre än utbudet av småbildsobjektiv för Canon och Nikon. Eftersom Canon och Nikon tillsammans har en närmast pinsamt stor del av systemkameramarknaden så innebär det också att utbudet av såväl nya som begagnade objektiv är mycket större där.

En följd av den stora sensorn är också att skärpedjupet i bilderna blir betydligt mindre än i en normal småbildskamera, och ännu mindre jämfört med små kompaktkameror.

Ett litet skärpedjup kan vara en nackdel i en del situationer, men ofta är det en fördel om man vill framhäva delar av motivet. Många videofilmare har gått över till systemkameror i småbildsklassen just för att det är lättare att få ett litet skärpedjup. I 645D tar stillbilden möjligheten ett steg till, men bara i stillbilden än så länge.

Stor och tydlig
Många egenskaper hos 645D klassar den som studiokamera. Ett vädertätat hölje gör den dock lika användbar i besvärliga miljöer.

Två stativgängor finns, en under kamerahuset och en på sidan. Sidfästet är utmärkt för porträttfoto och liknande. Det blir bekvämare och stabilare att fästa kameran där i stället för att vinkla stativet när man vill ha stående bilder.

Eftersom kameran är stor så finns det plats för många direktverkande knappar. Därmed går det att göra de viktigaste inställningarna snabbt och bekvämt. En del knappar kan dessutom definieras om efter egna behov och preferenser. Ännu fler inställningar kan göras ganska direkt genom en info-skärm. Där finns ett urval av alla inställningar lätt åtkomliga. Och alla inställningar, inklusive sådana som inte görs varje dag (som inställning av språk, tid etc) kan göras i ett omfattande men väl strukturerat, snabbt och begripligt menysystem.

Vanliga inställningar finns för olika exponeringsprogram, men här finns ett par mer ovanliga tillägg. Förutom de vanliga inställningarna med tid- och bländarprioritet, full programautomatik och helt manuella inställningar, finns känslighetsprioritet (Sv) och val av både tid och bländare där kameran ställer in korrekt exponering genom att variera känsligheten (TAv).

Känslighetsprioritering innebär egentligen bara att känsligheten låses, alltså att eventuell automatisk inställning av den stängs av. Det går ju att göra i de allra flesta kameror, men det är lite enklare här med ett direkt val på inställningsratten.

Att däremot kunna välja både tid och bländare och låta exponeringen styras av känsligheten är lite mer ovanligt, och en mer specifik Pentax-funktion.

Om man önskar ta en enstaka bild i råformat så finns en speciell knapp som bara behöver tryckas ned, så tas nästa bild som rå. Därefter återgår kameran till den fasta inställning man gjort.

Inte snabb
Inställningar och hantering av kameran kan alltså göras snabbt, effektivt och överskådligt. Däremot är kameran inte särskilt snabb på att ta bilder. Den snabbaste serietagningen med jpg i högsta kvalitet ger 1,1 bilder per sekund, och det i maximalt ca 18 bilder. Tar man enstaka bilder får man vänta en dryg sekund mellan tagningarna, och ännu längre om ljuset är lite dåligt, för då behöver autofokusen mer tid på sig.

Någon blixtsnabb actionkamera är detta alltså knappast. Den trivs bättre med studiofotografering, naturbilder och liknande.

Bilder lagras på sd-kort (eller sdhc med större kapacitet). I kameran finns plats för två kort som kan användas på olika sätt. Det går att lagra bilderna samtidigt på båda korten, i olika format om så önskas. Ett kort kan till exempel lagra råfiler och det andra i jpg-kvalitet. Men både rå- och jpg-filer kan också lagras på samma kort. Det går även att låta kort nummer två ta över när kort nummer ett är fullt.

Det går att fotografera i två olika råformat: Pentax eget PEF och Adobes DNG.

Hos de flesta moderna systemkameror går det att använda skärmen som sökare. Det går inte här. Vid studiofotografering är det annars en mycket bekväm möjlighet. Inte heller kan skärmen vridas, men det spelar kanske mindre roll eftersom det är när bilden ska komponeras som vridbarheten är mest meningsfull.

Det går heller inte att videofilma med kameran, men det är heller knappast en hög prioritet hos målgruppen.

Högre känslighet än ISO 1600 finns inte. Jämfört med senare systemkameror i vanlig sensorstorlek är det ganska lågt, men räcker sannolikt för den typ av fotografering som kameran siktar mot. Det handlar knappast om snabb sportfotografering eller en kamera som man bär med sig för att snabbt fånga något oväntat.

Ändå borde den stora sensorn kunna ge mycket bra bilder även vid högre känsligheter, men det har Pentax valt att avstå från.

En svår utmanare för Pentax är D800 från Nikon, en alldeles ny modell med mycket höga ambitioner. Vi har haft möjlighet att jämföra den med 645D. De har båda ungefär samma antal bildpunkter i sensorn, men Nikons sensor är betydligt mindre. Den är av normal småbildsstorlek, och Pentax sensor är alltså 69 % större.

Bildkvaliteten hos 645D är på flera punkter bättre än hos D800, men skillnaderna är svindlande små. Det visar att det går att kombinera väldigt hög upplösning med väldigt rena och snygga bilder även med en mindre sensor.

Och den mindre sensorn gör också att D800 kostar betydligt mindre än 645D. Priset för kamerahuset hamnar runt en fjärdedel, eller ca 25 000 kr mot omkring 100 000 kronor för 645D.

Men här finns en orättvisa i jämförelsen: Pentax kamera är nu ett par år gammal, och utvecklingen av den digitala bildtekniken har inte stannat av. Tvärtom blir digitala kameror fortfarande något bättre år från år.

Råfiler ger som vanligt lite bättre detaljåtergivning i bilderna, men skillnaden är liten och syns närmast bara på pixelnivå. Den stora fördelen med råfilerna är snarare att det dynamiska omfånget kan hanteras mycket mer effektivt så att detaljer i skuggor och högdagrar kan återges mycket bättre än i jpg-filer.

Den stora frågan blir ändå vad man vinner med en stor sensor. Jämfört med marknadens mest högupplösande kamera i småbildsformat, den nya Nikon D800, är svaret tydligt: Bilden blir bättre på flera sätt. Men det tydliga svaret suddas en hel del av att skillnaderna är riktigt små.

Är alltså störst bäst? Ja, men den lilla förbättringen kostar väldigt mycket.

Slutsatser
Pentax 645D ger den mest detaljerade och rena bild som går att få från en digitalkamera i dag, men skillnaden mot Nikons nya D800 är kusligt liten. Kameran är också mycket väl genomtänkt och alla inställningar göras enkelt, logiskt och exakt. Jämfört med andra systemkameror är den dock rätt långsam, och skärmen går inte att använda som sökare. Det går inte heller att spela in rörliga bilder. Och priset är mycket högt. Den närmaste konkurrenten D800 kostar ungefär en fjärdedel.