Vi tar av oss hatten för vad serieskapare Christopher Storer har åstadkommit med denna underfundiga lilla berättelse om den brokiga skaran som driver ett av Chicagos mest kaotiska, bästa och mest välkända sandwich-hak.
I den första säsongen fick vi lära känna den energiska familjen Berzatto, där äldste brodern Michael (Jon Bernthal) hade öppnat smörgåsrestaurangen The Original Beef of Chicagoland. En restaurang som definitivt inte gick med vinst och där hans förmögne farbror Jimmy (Oliver Platt) hjälpte till att täcka underskottet – och Michaels ständigt eskalerande drogkonsumtion.
Det slutade med självmord – och in på banan kom lillebror Carmy (Jeremy Allen White), som hade en genuin kockutbildning och hade skolats på Michelin-restauranger i New York och på Noma i Köpenhamn. Men inte heller Carmy hade det så lätt och kämpade med inre demoner.
När vi återser gänget har ”The Beef” stängt för gott och Carmy och hans unga, entusiastiska skyddsling Sydney (Ayo Edebiri) jobbar med att öppna en kvalitetsrestaurang i de övergivna lokalerna. Sydney drömmer om att lyckas som mästerkock, medan Carmy längtar efter erkännande och respekt. Hindren på vägen är naturligtvis lika många som minorna i de ryskockuperade delarna av Ukraina.
Men ack, även om kärleken Claire ger Carmy några stunders frid på hemmaplan, rasar ”kriget” fortfarande på restaurangen som (kanske) ska öppna som ”The Bear”.
Men det är inte kaoset och konflikten i köket som är i fokus den här säsongen, inte heller den omfattande ombyggnationen. De är bara en kuliss och en metafor för den mänskliga förvandling som serieskaparen Christopher Storer vecklar ut framför oss.
Förutom en nästan oöverträffad karaktärsutveckling ger han oss en fullständigt absurd djupdykning i Berzatto-syskonens problematiska och dunkla familjebakgrund, och det är inte precis något lätt bagage de bär på.
De flesta avsnitten är ungefär en halvtimme långa, men i avsnitt 6 ger Storer oss en djupdykning i traumatiserad förödmjukelse och skam på gott och väl över en timme. Där får vi äntligen lära känna mater familias, Donna Berzatto (Jamie Lee Curtis).
Det är ett ovanligt varmt porträtt Storer målar upp av det brokiga köksgänget – som trots sina uppenbara olikheter och infekterade konflikter faktiskt bryr sig om varandra.
The Bear har en nästan perfekt balans mellan mellanmänskligt drama, befriande humor och kaotisk spänning.
De flesta serier går i samma fotspår säsong efter säsong, men The Bear lyckas förnya sig, samtidigt som den behåller programmets unika smak. Den exklusiva ”smakmenyn” toppas av utmärkt skådespeleri och måttfullt, närgående foto och klippning. 6 stjärnor för en serie som tillfredsställer både intellektet och aptiten – och en solklar vinnare av Årets bästa serie.