: Amphion Helium 520

Den finska högtalarfirman Amphion har på senare år skördat stor uppskattning för sitt arbete med att försöka få fram den moderna högtalaren – den som kan integreras i dagens hem och leva upp till de krav konsumenterna idag ställer på vad en högtalare egentligen ska kunna.

Av någon anledning är kraven idag att en högtalare egentligen inte får synas. Synd och skam tycker vi, det är egendomligt att ett hem inte får bära prägel av vad de som bebor hemmet sätter värde på. Ok, det behöver inte vara fult, men det innebär att väldigt många låter sig stå ut med betydligt sämre ljud än vad de egentligen vill ha. Och eftersom trenden hållit på länge så blir den dåliga ljudkvaliteten en norm, det är så folk i allmänhet förmodar att det också ska låta när det är bra.

Anssi Hyvönen, som är mannen bakom Amphion, gav sig katten på att det skulle kunna gå att skapa bra ljud med högtalare som kunde glida in i det moderna hemmets design – och för den sakens skull även det omoderna hemmet. Dessutom gav våra nya ljudkonsumtionsvanor – bland annat ljud från dator och ljud från platt-TV – nya utmaningar i att integrera bra ljud på ställen som tidigare inte varit hifi-ämnen.

Det betyder först och främst en design som dels är storleksmässigt acceptabel och dels ska tillföra ett positivt designelement utan att egentligen ta visuell plats. Det är inte helt enkelt att lösa.

Fin filosofi
Amphion har egentligen alltid haft visuellt fräscha högtalare, slanka kabinett i fin finish som signalerar enkelhet och harmoniska linjer. Man var tidigt ute med vita kabinett i en läcker finish, vilket man på flera av sina modeller kombinerat med utbytbara galler i en mängd färger vilket har gjort högtalarna mycket flexibla, tilltalande och läckra placerade i hemmiljöer.

Det är i och för sig fint, men till ingen nytta om ljudet inte är bra. Amphion har följt och utvecklat en god ljudfilosofi under många år. Man arbetar med waveguides till diskanten med samma diameter som bas/mellanregisterelementen, vilket ger ett synnerligen harmoniskt visuellt intryck förutom att det ger stora ljudmässiga fördelar när det – som här – är ordentligt gjort. Jag har hört många Amphion-högtalare under årens lopp och ska inte sticka under stol med att jag blivit förtjust i deras ljudmässiga filosofi.

Lång inspelningstid
Därför var det med stor nyfikenhet jag gav mig i kast med modellen Helium 520, en inte helt liten golvmodell men i Amphions eleganta vita och smäckra design. Och  jag säger det direkt: lyssnar du på den direkt ur lådan och undrar lite varför jag är så positiv, så spela lugnt vidare någon vecka eller två. Det tar rätt lång tid innan högtalaren verkligen börjar visa sitt rätta jag. Jag vet inte om det är generellt för Amphions högtalare, men samtidigt hade jag ett par av de mindre Amphion Helium 410 kopplade till min TV, och de tog lika lång tid på sig. Förändringen är radikal, för helt plötsligt kommer det en härlig kropp och en bättre tyngd i högtalaren som absolut inte finns där rakt ur kartongen.

Genomgående har Helium 520 en slank framtoning som harmonierar med utseendet. Det ska inte tolkas som att den inte kan spela bas, men du får inte den där feta återgivningen som du ofta kan få från högtalare i samma eller lägre prisklasser. Det upplever jag som en klar fördel. Med Amphions typ av återgivning har du mycket större chans att få reda på vad skivproducenten har velat åstadkomma och får en betydligt bättre variation skivorna emellan – det blir programmaterialet som styr ljudet och inte högtalaren.

Medhjälpande till det är den fina spridningen av diskanten, något som Amphion kallar Uniformly Directive Diffusion. De lyckas mycket fint med sin waveguide, som blivit något av en specialitet för Amphion. Titandiskanten ger mycket detaljer och med energinivån under kontroll så den inte blir vass eller obehaglig – om inte musiken säger att det ska vara så (en trumpet, en flöjt eller en violin kan skapa rätt häftiga ljud ibland!). Och så ska det vara.

Välj din rätta partner
Det är inte alla förstärkare som passar lika bra till Helium 520. Men, de som passar går det desto bättre med. Jag har provat dem med osedvanligt många olika förstärkare, då jag passade på att behålla dem tämligen länge just för att de var utmärkta verktyg till att bena ut vad en del förstärkare kunde och inte kunde.

Verkligt bra resultat fick jag med integrerade förstärkare i ”lagom” prisklass typ Hegel H70, Primare I32 och Rotel RCX-1500, där kanske speciellt kombinationen med Hegel utmärker sig genom att så att säga förstärka de bådas respektive kvaliteter till en högre nivå. De låter helt enkelt alldeles utmärkt tillsammans med tanke på investeringen.

Det var inte synnerligen nödvändigt att spela med en mycket dyrare förstärkare. Det finns – helt naturligt – en övre gräns för vad det är lönt att koppla till. Detta är en mid-fi-högtalare, i gengäld en mycket bra sådan som ger finfin valuta för pengarna kombinerad med rätt elektronik. Och inte bara rätt elektronik, den var också i stånd att tala om vilka kablar som fungerade bra. Devisen verkade vara ju enklare och renare konstruktion desto bättre. Det betyder att kablar som Slinkylinks och Tellurium Q fungerade synnerligen väl, medan mer komplicerade (utan att nödvändigtvis vara dyrare) kablar med olika kardeltjocklekar och skärmar hit och dit tenderade att lägga någon form av filter över det hela och släppte helt enkelt inte igenom allt som högtalaren ville ha för att prestera som bäst. Lite irriterande är att terminalerna sitter högt upp på högtalarens baksida. Det ger mindre internkabling, men i gengäld längre vanlig högtalarkabel. Men det är kanske bara jag och mina egna preferenser…

Positiv helhet
Generellt kan man säga att Amphion Helium 520 spelar homogent och med vikten av de olika frekvensområdena anpassade till varandra. Den är inte exceptionell på någon punkt men alla punkter är i gengäld av god kvalitet. Det ger ett mycket positivt helhetsintryck – men det beror som sagt också en del på elektronik och kablar. Resultatet kan bli synnerligen lyckat om man väljer rätt partner.