TEST: Mini Cooper SE Cabriolet

Om man bortser från det chockerande höga priset finns det många positiva saker att säga om Minis cabriolet-version av Cooper SE. Den har charm i överflöd och lockar till bilresor som bara har själva resan som mål.

Korta resor, vill säga.

För den knappt tre meter och nittio centimeter korta Minin har inte mycket batterikapacitet. Den angivna räckvidden på 201 kilometer går bara att nå i teorin. För om man kör bilen, som väger ett och ett halvt ton, någorlunda aktivt sjunker räckvidden som en sten.

Dessutom byggs Copper SE Cabriolet bara i 999 exemplar och de nordiska länderna får bara en handfull bilar var. Med andra ord är risken stor att den blir slutsåld.

Men även om priset är högt och räckvidden är kort så finns det en mycket fint att säga om den taklösa Minin.

Som att den ser bra ut. Korta småbilar är inte lätta att designa. Det finns liksom inte plats för att dra ut linjerna ordentligt. Eftersom man också måste designa utrymme för människor är takhöjden ofta komiskt hög. Minin ser däremot harmonisk ut från alla vinklar.

Små detaljer, som att bakljusen är en Union Jack-flagga delad i två delar, och att samma mönster går igen i yttertaket och på insidan, väcker munterhet både hos ägaren och åskådarna. Det falska luftintaget i fronten är en helt onödig detalj, eftersom det sitter en elmotor på 135 kW under motorhuven och inte en turboladdad bensinmotor.

Väldigt kort räckvidd

Drivlinan känner vi igen från vårt test av Mini Cooper SE. Ett litet 32,6 kWh-batteri som ger en teoretisk WLTP-räckvidd på 228 kilometer i versionen med tak. Den taklösa versionen väger en del mer och räckvidden är reducerad till 201 kilometer (WLTP). Det är minst i klassen.

Jag lyckades pressa förbrukningen till strax under 15 kWh, men i praktiken pratar vi snarare om 15–16  mil på en laddning. Som för övrigt går med upp till 50 kW, alltså i snigelfart.

Kvicka köregenskaper

Den högre vikten gör också cabrioleten långsammare, vilket inte bara märks på accelerationen utan också på att den känns tung. Styrningen är vag och inte lika direkt som man normalt förknippar med en Mini. Den är kvick nog, och med taket nere får man ett leende på läpparna. Men den känns aldrig sportig – inte för att den behöver det, i och för sig.

För med taket nere handlar det inte så mycket om hastighet som om att ta sig fram med omgivningen närmare inpå. Dofter, ljud och den uppenbara frihetskänslan är definitivt värt att betala extra för. Men inte så mycket som här.

Man hör inget motorvrål eller växlingar, bara ett lågt surrande i låg fart. Men vindbruset ökar vid motorvägshastigheter och i tunnlar är ljudet märkbart med taket nere.

Eftersom det elektriska tygtaket inte bidrar särskilt mycket till karossens styvhet är bilen uppstyvad för att förhindra att den flexar när man kör. Det gör den ändå, i likhet med de flesta cabrioleter, och man känner att det vibrerar i bilen om man kör ner i ett hål i vägen. Detta – och den högre vikten – är nog förklaringen till att styrningen inte är lika vass som i en vanlig Cooper med bensinmotor.

Trångt inuti

Den korta bilen är inte heller särskilt praktisk. Den är registrerad som fyrsitsig, med två väldigt små baksäten som passar för barn, inte vuxna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med benutrymme i baksätet. Baksätet och passagerarsätet fram har Isofix-fästen och det lilla bagageutrymmet på 160 liter kan utökas genom att fälla ner ryggstöden bak.

Framför föraren sitter en liten skärm med matt yta. Ovanför den finns en head-up display och i mitten en stor, blank pekskärm med navigering, Android Auto, Apple CarPlay och ett dugligt Harman Karbon-system med ganska potent och fylligt ljud. Det finns inga utrustningspaket. Allt ingår i priset. Det gäller även adaptiv farthållare, körassistent, backkamera, uppvärmda sportsäten och sportratt med värme.

Man kan – om man får tag i en – välja mellan två färger: Enigmatic Black och White Silver. Enigmatic Black är för övrigt inte svart, utan snarare marinblå metallic, men ser svart ut på bilderna.

Slutsats

Trots Minins muntra design och taklösa flirt överskuggar det höga priset glädjen av att köra med vinden i håret. Även om det är väldigt behagligt att åka med taket nere så finns det gränser för vad det är värt. Man kan kontra med att det inte finns många eldrivna alternativ till Mini Cooper SE Cabriolet, men den minst lika charmiga Fiat 500 Electric cab kostar 150 000 kronor mindre, går längre, och framför allt: går att köpa. Cooper SE cabriolet är förmodligen redan slutsåld när detta läses. Nästa generation Mini debuterar inte förrän en bra bit in på 2024, med en ny drivlina, längre räckvidd och förhoppningsvis även i en taklös version.