TEST: Q Acoustics 5020

Brittiska Q Acoustics är framför allt kända för att leverera vardagsrumsvänliga högtalare med ett knivskarpt förhållande mellan pris och kvalitet. Och Q Acoustics 5020 verkar vara gjord på precis samma sätt.

Det handlar om en kompakt tvåvägshögtalare i ett snyggt designat kabinett med rundade kanter. Precis som vi har sett tidigare från Q Acoustics – till exempel 3020i, som vid första anblicken ser väldigt snarlik ut. Måtten är i stort sett desamma och även detta är en tvåvägshögtalare med ett 5-tums bas/mellanregister och en 1-tums domediskant.

Tar man en närmare titt så ser man att lite mer uppmärksamhet har ägnats åt materialen än på 3020i som kostar mindre än hälften. Frontpanelen är delvis lackerad i högblank svart och de skräddarsydda elementen utstrålar kvalitet. Finishen är fortfarande inte trä, utan vinyl. Men man måste komma nära inpå för att märka det.

Kabinettet verkar ganska väldämpat. Speciellt fronten, som är tillverkad som en sandwich av MDF, gummi och akryl – och lika ljuddöd som betong! Q Acoustics har dessutom monterat diskanten så att den är akustiskt frånkopplad från eventuella vibrationer. För en högtalare som kostar så lite är det det imponerande.

Kontinuerlig kurva

Baselementet är konstruerat enligt en princip som Q Acoustics kallar C³ (Continuous Curved Cone), vilket innebär att membranet har en obruten skålform, vilket ska ge ett jämnare frekvensomfång än ett traditionellt konformat membran. Principen är bra, men det är nog bara namnet som är nytt. Många andra före Q Acoustics har tillverkat skålformade basmembran. Till exempel JBL:s Decade-serie från 1970-talet. Elementet verkar välgjort och har en ganska stor magnet och en talspole på hela 30 mm.

Baksidan av kabinettet har samma vinylfinish som sidorna. I vårt fall var det en lite mörk ekfinish som kallas Holm Oak (det engelska namnet på träslaget stenek).

Tygfronten är ett undantag från den i övrigt välgjorda designen. Ramen är gjord som ett tunt, tygklätt plastgaller som hålls på plats med magneter som knappt är tillräckligt starka för att bära upp den låga vikten. Trots att tyget är tunt blir ljudet lite luddigt. Frontgallret bör därför läggas undan längst in i garderoben – eller i soptunnan för smått brännbart avfall.

Placering och användning

Vi har sagt det förut och vi säger det gärna igen, så länge det behövs: Även små högtalare låter bäst om de placeras på stativ i stället för att bli inklämda i en bokhylla. Framför allt när det handlar basreflexhögtalare med en bakåtriktad port.

Q Acoustics 5020 tål dock att placeras närmare bakväggen än de flesta, eftersom basen är aningen tillbakadragen. Och skumproppen som kan stoppas i basreflexporten för att dämpa basen behövs bara i undantagsfall.

Ljudkvalitet

Q Acoustics 5020 är billigare än de flesta högtalare vi testar i Ljud & Bild. I den här prisklassen hittar man främst Bluetooth- och multiroom-högtalare. Men här har vi att göra med ett klassiskt par passiva stereohögtalare. Som är en helt annan sak.

Efter att just ha testat Buchardt S400 MKII känns den djupa basåtergivningen onekligen en smula tam. Buchardt går ända ner till 33 Hz, medan Q Acoustics rullar av vid 53 Hz. Detta gör skillnaden mellan att känna trycket från en puka och att bara höra anslaget. Men S400 MKII är speciella – och kostar nästan tre gånger så mycket.

Är man inte en orgel- eller dubstep-fanatiker klarar sig Q Acoustics faktiskt riktigt bra. Och högtalarna känner sig mycket mer hemma med akustisk musik.

Det är också då man får en chans att märka av det tjusiga mellanregistret. Om det beror på det så kallade C³-membranet, det ytterst ljuddöda kabinettet eller något helt annat vet vi inte. Men ljudet är mycket renare och mer ofärgat än vad som är normalt för billiga småhögtalare. Eller högtalare som kostar två, tre gånger så mycket.

Själen fryser till is

Det kan man till exempel höra på en låt som Marianne Faithfulls tolkning av Pirate Jenny på ”The Seven Deadly Sins”, där hennes kalla, spruckna röst får själen att frysa till is. Den låten kan så lätt bli platt och tråkig – men inte här.

Lyckligtvis klarar Q Acoustics 5020 även lite mer moderna och rytmiska låtar. Madonnas Dark Ballet från ”Madame X” är närgången, varm och förförisk. Och så länge basrytmerna håller sig inom ”dansområdet” hänger högtalarna med fint.

Där det inte går så bra är de flesta små högtalares akilleshäl: komplex musik på hög volym. Då räcker varken dynamiken eller ljudtrycksnivån. Om du vill ha rockljud från små lådor får du leta någon annanstans, till exempel JBL L52 Classic – som å andra sidan inte är någon förebild när det gäller transparens och detaljrikedom.

Eftersom känsligheten är så låg som 87,9 dB är det en fördel att ha en förstärkare med tillräcklig uteffekt. Men trots att känsligheten är nästan lika låg som hos Buchardt är Q Acoustics 5020 inte alls en lika tung belastning. En bara 15 watt stark Quad VA-One-rörförstärkare blev en charmig kombination, där den musikaliska klangen passade det ofärgade mellanregistret. En skrivbordsanläggning med de två skulle kunna vara intressant …

Slutsats

Q Acoustics 5020 är en fin liten högtalare som borde vara lätt att smyga in i de flesta vardagsrum. Den tar inte mycket plats och det nya stenek-utförandet är så snyggt att titta på att även det mest minimalistiska hjärtat borde smälta. Vilket är viktigt, eftersom den första förutsättningen för bra stereoljud är att anläggningen får finnas. Den tekniska kvaliteten på elementen och kabinetten är mycket högre än vad man kan förvänta sig till det här priset.

Ljudmässigt gör högtalarna många saker riktigt bra. Mellanregistret är närvarande och förvånansvärt ofärgat, vilket gör röster och akustisk musik till ett nöje att lyssna på.

Dynamiken är mindre imponerande och de små högtalarna klarar inte av komplex musik på höga volymer. Vilket också skulle vara helt orealistiskt att förvänta sig. Q Acoustics 5020 är gjorda för små rum och behärskade ljudtryck. Men där är de å andra sidan ett fynd.