1996 återupplivade den visuella mästerregissören Brian De Palma (The Untouchables) och superstjärnan Tom Cruise actionthrillergenren, med en reboot av den klassiska TV-spionserien (1966-1973).

Mission: Impossible blev en succé hos både kritiker och publik – och en ny filmfranchise föddes.

27 år har gått, och miljontals kubikmeter vatten har runnit under Ponte di Rialto, men filmserien, och Tom Cruise, är faktiskt fortfarande osedvanligt imponerande potenta!

Efter att ha haft det som mantra att byta regissör från film till film (De Palma, Woo, Abrams och Bird), har Cruise sedan den femte filmen i serien (Rogue Nation, 2015) fastnat för samma man: Christopher McQuarrie. Det visade sig inte vara ett dumt val, för den fantastiska actionfesten har sedan dess hållit en osedvanligt hög, och stabil, kvalitet.

Något försenad är Dead Reckoning (del I) äntligen här, och det är sällan vi blir så trevligt underhållna på bio. Det är bara att fylla popcornhinkarna och spänna fast säkerhetsbältet.

 

Corona-uppehåll

Den sjunde filmen i serien började faktiskt spelas in, i Norge, redan våren 2020; med planerad premiär under 2021 – men så kom en ”liten” pandemi i vägen…

Därmed fick Circus Cruise tillfälligt läggas på is (med möjlighet att spela in ytterligare scener). Det må så vara, för coronapausen har faktiskt tjänat filmen väl, med en handling som är otroligt aktuell i dagens nyheter: Hur artificiell intelligens (AI) sprider sig, och penetrerar hela vårt social- och säkerhetssystem.

Och apropå inspelning i Norge så spelades faktiskt stora delar av filmen in i pittoreska bergslandskap (inklusive det spektakulära (!) motorcykelhoppet) i Romsdalen; MEN, återigen lurar Cruise & Co Norge för turistreklamen, genom att filmen hävdar att vi befinner oss i de österrikiska alperna. Vi håller tummarna för att handlingen i Del II av filmen faktiskt utspelar sig på Svalbard.

En osynlig fiende

Den här gången möter Ethan Hunt (Cruise) & Co en kraftfullare, mer överväldigande och svårare fiende än någonsin tidigare. De kämpar mot en osynlig fiende; ett allomfattande datorprogram där AI tar över datorer, nätverk, kommunikation och militära installationer.

Hela spionvärlden är skakad – men samtidigt triggad, för den som kan kontrollera AI-monstret kommer att säkra världsherravälde. Vi pratar här om en ChatGPT på kokain, speed, Red bull och Viagra, i potens.

Stormakterna, och även myndigheterna inom enskilda länder, kämpar sinsemellan för att säkra kontrollen över AI-programmet, och IMF tror att en supernyckel kan låsa upp programmet och kontrollera denna ”Pandoras box”. Utmaningen ligger (naturligtvis) i att nyckeln är delad i två delar, där Ilsa Faust (Rebecca Ferguson) håller i den ena, medan alla andra kämpar för att hitta den andra halvan.

I cyklonens centrum finns en gammal bekant. Självaste The White Widow (Vanessa Kirby) agerar som en supermäklare och erbjuder sina lugubra tjänster till högstbjudande, utan en antydan till moraliska skrupler.

Ethan, å andra sidan, går återigen uppenbart emot sin egen arbetsgivare och ger sig ut för att hitta nyckeln, och sedan förstöra fanskapet. Klockan tickar och jakten är igång.

En globetrottande superspion

Den sjunde filmen har nästan kostat vansinniga 3 miljarder kronor (291 miljoner dollar), och det märks.

Guldpojken Cruise har uppenbarligen fått carte blanche av topparna på Paramount Studios, men pengarna har också spenderats väl. Hunt & Co får resa runt från Langley, öknen i Förenade Arabemiraten, den enorma flygplatsen i Abu Dhabi, där vägen fortsätter via Rom, Venedig och till sist leder till de österrikiska (norska!) alperna. Vi glömde i farten nästan att nämna att filmen öppnar i Barents hav, ombord på en rysk superubåt.

Det sammansvetsade gänget, med sin IMF-hederkod, är åter samlade. Och Hunt är starkt beroende av hjälp från Ilsa, Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg). In på banan kommer nykomlingen, i form av den ljuvliga mästertjuven Grace (Hayley Atwell, Agent Carter).

Grace tillför en befriande normalitet till filmen och ser spioncirkusen med nya ögon. Hon kommer utifrån och kastas in i jakten på AI-nyckeln, helt ovetande om vad hon är på väg att ge sig in i. Återigen gör Atwell en formidabel prestation, och är bland filmens starkaste kort.

Rädslan i hennes ögon är trovärdig, och vi känner verkligen empati med henne när ”spionnördarna” talar sitt språk, och försöker rekrytera den fingerfärdiga, och rappa, tjuven som tagit sig vatten över huvudet.

Hennes jordnära sätt är en perfekt matchning mot den komplexa historien, som manusförfattaren McQuarrie tenderar att överförklara. Ferguson, å andra sidan, är (tyvärr) denna gång förvånansvärt anonym och tillbakadragen.

Som gott, gammalt vin

Cruise själv gör återigen lejonparten av sin karaktärs stunts, och trots sina 61 år är han fortfarande som gjord för att vara en non-stop Duracell-kanin som springer, slåss, skjuter och kastar sig från tåg, bilar och bergssluttningar som det var de mest vardagliga händelser. Och, minst lika viktigt, alltid med det charmiga pojkleendet i ögonen och mungipan.

Actionhjälten har faktiskt åldrats som ett gott, gammalt årgångsvin, och blir bättre och bättre med åren. Se bara hur exemplariskt han lekte med hingstarna i Top Gun: Maverick. Blandningen mellan ”gammaldags” teknik (latexmasker) och modern AI-manipulation är exemplariskt genomförd, och när det kommer till actionscenerna tar M:I 7 dem till en ny nivå.

Många av er minns säkert den intensiva thrillerscenen i The Lost World: Jurassic Park, där Julianne Moores och Jeff Goldblums husbil puttas, och sedan hänger, över klippan. 1997 gav det ett rejält sug i magen. McQuarrie och Cruise har fulländat en liknande scen – och lyckats med den helt och hållet! Medan Orientexpressen hänger över den sönderbombade bron, och vagn efter vagn riskerar att störta ner i avgrunden, serverar actionduon en av filmhistoriens mest nervkittlande thrillerscener.

Och det är faktiskt efter att han har kört motorcykeln från berget, med fallskärm på ryggen!

 

Något skaver

Det har gått fem år sedan vi satte 6 stjärnor och kallade Mission: Impossible – Fallout för en ”optimerad actionfest!”. Även om M:I 7 är ännu mer visuellt imponerande, och erbjuder actionstunts som filmhistorien inte har sett maken till, finns det lite skräp i maskineriet.

Som vanligt är berättelsen späckad med förlösande, ironisk humor. En roll som tidigare var öronmärkt för Benji, men som den här gången är något överdriven, och inte riktigt stämmer med filmens mer ”seriösa” stil och allvarliga handling. Visst är det kul med en liten Fiat 500 som rusar genom Roms smala kullerstensgator och nerför Spanska trappan, men här tar den scenen, och motsvarande komiska förlösningar (och ironiska kommentarer), lite för mycket plats.

Filmen är, trots sitt ihållande rasande tempo, faktiskt lite för lång. Men så blir det väl när man inte har några budgetramar, och en ”oändlig” hög med pengar att leka med? Vi känner att några av de överväldigande scenerna är lite som en Misson: Impossible repris av ”greatest hits”.

Tänk på att detta är svårt att beräkna, men vi kan lätt se att filmen kunde ha klippts med 20-25 minuter.

Den största svagheten ligger nog på det känslomässiga planet. McQuarrie tar oss med på en fascinerande resa tillbaka till Hunts ungdom, där en traumatisk upplevelse kastar honom i armarna på IMF. Nu jagas han plötsligt av spöken från det förflutna, i form av den helt och hållet cyniske psykopatterroristen Gabriel (Esai Morales, Ozark). Här väcker McQuarrie vår nyfikenhet, med ett drag som fungerar bra, och vi vill veta mer.

Däremot kämpar vi verkligen för att tro att Hunt blir så otroligt känslomässigt fäst vid Grace, när de trots allt bara har haft ett flyktigt möte på flygplatsen i Abu Dhabi.

För all del, Atwell är gudomligt vacker, ögon som man kan drunkna i, charm som räcker och blir över och ett blixtskarpt intellekt – men att Hunt plötsligt (!) lägger hela sin själ, arbetsmoral, prestige och (inte minst) känslomässiga djup i att rädda henne skaver verkligen.

Det kommer mera

Filmerna 7 och 8 i Mission: Impossible-serien filmades samtidigt, och är därför i huvudsak en berättelse fördelad över två filmer. Så slutar också M:I 7 relativt abrupt med en cliffhanger.

Man kan säga vad man vill om vissa genvägar i manuset, några lite corny dialoger och för mycket fokus på ”kommersiell” underhållning; men, om det är ren popcornunderhållning du är ute efter så blir det inte bättre än Tom Cruise och Mission: Impossible.

Förutom att de levererar actionscener som håller dig nagelbitande på kanten av stolen, bevisar filmerna återigen att actionbonanza inte behöver vara av den hjärndöda, meningslösa sorten.

5 solida stjärnor för Cruise & Co:s sjunde äventyr – för det är precis vad M:I står för, en härlig, mäktigt underhållande verklighetsflykt. Med en sådan kvalitetsnivå får McQuarrie och Cruise gärna komma med nya Mission: Impossible-filmer.

 

Precis som med en annan åldrande amerikansk superstjärna (Bruce Springsteen) verkar det som att Cruise är en odödlig evighetsmaskin, som skapades för att springa, och ”keep on running”. För vår del står vi redan i kö för biljetter till Mission: Impossible – Dead Reckoning Part Two (premiär: 28 juni 2024).

M:I 7 hade biopremiär den 12 juli och kan inte förväntas streamas (SkyShowtime) förrän runt jultid – men den här filmen är så stor (på alla sätt) att du ska se den på bio!